P och jag besökte New York i mitten av 80-talet. Det var allt som jag hade drömt om att det var. Skithöga hus, massor med gula taxibilar, coola människor och inte så coola människor. Och det rök verkligen ut gatorna, precis som på film. En kväll besökte vi en bluesklubb där ett ungt band stod och försökte övertyga en handfull skeptiska människor att de var blusens räddare. Det lyckades inge vidare. De hade dock en fan. En gubbe på en si så där 90 bast. Skrynklig, gråhårig och sliten av ett långt hårt liv. Solbrillor och kostym. Han såg helt enkelt ut som blues. Han drack Rolling Rock och dansade hela konserten. Ensam framför den lilla scenen, med ögonen hårt sammanpressade. Han blundade hela konserten. När bandet hade spelat färdigt öppnade han sina gråblå ögon, drack ur sin flaska, tog på sig en stråhatt och försvann ut i natten.
Cat Power spelar förvisso inte blues, men förmedlar ändå en blå känsla om New York i sin souliga version av Sinatras gamla hit. Cat Power må ha spelat in bättre låtar, men denna har ändå en skön blå känsla som jag tror en 90-årig gubbe skulle dansa till hela natten.
I wanna wake up in a city
That doesn’t sleep
To find I’m Queen (I Cats version är det så) of the
New York
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar