Deer Tick, Smith Hill (2010)

Jag undrar hur många megabit blog som har ägnats åt puckona i Sverige demokraterna och deras mindre lustiga entre i svensk politik. Såg Filipstads förste man på Youtube. En sådan intellegensbefriad ärkeidiot. Han slåss för svenskarna rättigheter att bevara julafton och midsommar... De känns ju väldans hotade. Vilket parti har på sin agenda att avskaffa dessa helger? Han är dessutom nasse, men menar att det kommer man ingen vart med. En sådan har Filipstadsborna röstat på! Dessutom 5,7 procent av svenska befolkningen. Det är dags att packa väskan och begära medborgarskap i något annat land. Om jag bara visste var.

Nåja musik muntrar upp och en platta som verkligen värmer är Deer Ticks Born On a Flag Day, som vad jag förstår kom ut förra sommaren i USA men nu släpps i Europa samtidigt med deras nya mörkare The Black Dirt Sessions (som är mer Songs Ohia om ni förstår vad jag menar). Alla bitarna på plattan är bra så jag tar en ur högen - Smith Hill.

Smith Hill

1973, Bye Bye Cellphone (2010)

1973 är bandnamnet. Faktiskt. Biten heter väldans aktuellt Bye Bye Cellphone. Jag minns för några år sedan när folk störde sig på folk med mobil. För att det skulle kännas bättre ordnades tävlingar i kadst med liten Nokia etc. Sådana spel och klagomål hör man sällan nu. Kanske är 1973 nostalgiska och vill tillbaka till 90-talet med Cashkort, VHS och Rederiet på TV. Vem vet. En bra bit är det dock.

Bye Bye Cellphone

Dylan Deblanc, If The Creek Don't Rise (2010)

Just precis när jag trodde att singersong-genren med countrykänsla var utnött till blank tråkighet, som en gammal sliten byxbak. Artist efter artist gör samma grej. Svåra tjejer som sjunger om olycklig kärlek och ännu svårare män som sjuner om ja ... olycklig kärlek. Och så sparsmakat komp på det. Skiva efter skiva. Till slut blir jag lite less. Då bang dyker nästa Ryan Adams upp. Jag menar då Ryan var ung och sjöng som om han verkligen menade vad han sjöng om (lyssna bara på Heartbreaker så förstår ni vad jag menar). Dylan Deblanc har hunnit med en del trots sina 20 bast. Han bland annat suttit på behandlingshem för att komma bort från sitt drogberoende. Det känns också i bitarna. Han har varit med om allt det där han sjunger om. Det låter så äkta och så smärtsamt. If The Creek Don't Rise är en sådan där sorglig sak som får de mest hårdhudade att vekna och fälla en tår. Och vips har genren återhämtat sig på nio. En aning groggy och på darrande ben. Men fullt vital och full av liv. Det finns hopp. Kungen är död! Leve kungen!

If the Creek Don't Rise

Phosphorescent, I Don't Care if There's Cursing (2010)

Semestern var låååång och riktigt skön. Tillbaka i vardagen igen så är det väl dags att uppdatera sig på blogen. Det har ju kommit en massa bra musik på sistone och det är nästan svårt att välja nått ur högen. Jag står velig bland höstackarna. Ja på tal om höstack så tar vi nått åt det hållet.

Phosphorescent aka Matthew Houck har gjord lågmält, nästan slö och väldans så där jordigt dammigt som bara en amerikansk södervidd kan vara. Nu har han med sig kompbandet och då visar han att en svängande sida av sig själv. I Don't Care if There's Cursing är en skön svängig poplåt med skön Nashvillekänsla. Yeah!

I Don't Care If There's Cursing