Just precis när jag trodde att singersong-genren med countrykänsla var utnött till blank tråkighet, som en gammal sliten byxbak. Artist efter artist gör samma grej. Svåra tjejer som sjunger om olycklig kärlek och ännu svårare män som sjuner om ja ... olycklig kärlek. Och så sparsmakat komp på det. Skiva efter skiva. Till slut blir jag lite less. Då bang dyker nästa Ryan Adams upp. Jag menar då Ryan var ung och sjöng som om han verkligen menade vad han sjöng om (lyssna bara på Heartbreaker så förstår ni vad jag menar). Dylan Deblanc har hunnit med en del trots sina 20 bast. Han bland annat suttit på behandlingshem för att komma bort från sitt drogberoende. Det känns också i bitarna. Han har varit med om allt det där han sjunger om. Det låter så äkta och så smärtsamt. If The Creek Don't Rise är en sådan där sorglig sak som får de mest hårdhudade att vekna och fälla en tår. Och vips har genren återhämtat sig på nio. En aning groggy och på darrande ben. Men fullt vital och full av liv. Det finns hopp. Kungen är död! Leve kungen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar