2009års bästa! 15. Hanne Huckelberg, Blood From A Stone

Inte sedan DeLillos två poppiga plattor från slutet av 80-talet (Hjernen er alena och För var det morsomt med sne) har jag lyssnat så mycket på norsk musik. Ja Ane Brun förstås men hon känns som en svensk artist. Jag menar inte att Hanne känns mer norsk, men hon bor ju där i alla fall vilket inte Ane gör. Nej norskt låter det inte – hur det nu ska låta? Nej det låter mer Nashville och New Orleans om ni förstår vad jag menar. Om inte så menar jag att det finns både country och jazz i hennes musik. Fast Blood From A Stone är mer svart, suggestiv och indie. Hur som helst är det morsomt, riktigt morsomt!

Bit: In Here/Out There

2009års bästa! 16. Throw Me The Statue, Creaturesque

En av de häftigaste och kortaste trender inom musiken var Grungen. Inte bara för att det kom en massa coola band och kick-ass-rock, utan också för att Grungen var så anspråkslös. Att sitta på café, dricka café och slappa hela dagarna blev inne. Det fanns ett begrepp för det- jag tror det var slackers. Jag älskade att vara en slacker. Dessutom lyckades lilla jag på en fest ragga upp snyggaste tjej med stor konkurrens. Och jag kan bara tacka Nirvana för det. För plattan gick runt på skivtallriken och bara jag visste vilka de var just då. Det impade på tjejen. Men allt underbart är kort och förgängligt. Tjejen försvann i glömska och det hade Grungen också gjort om inte en viss Curt hade dött. Inte mycket av Grungen håller idag. Inte Nirvana heller. Tur då att Seattle fortfarande kan producera bra band. Throw Me the Statue är en av dessa och deras senaste platta är en härlig sådan där low-indiepop. Inte Nirvana alltså, men riktigt riktigt bra!

Bit: Waving at the Shores

2009års bästa! 17. Anthony & the Johnsons, The Crying Light

Ännu en platta som förekommit på blogen redan - Anthony & the Johnsons, The Crying Light. Även den en platta som växer. När jag var yngre letade jag ofta sådana plattor som skulle växa med tiden. Jag tvingade mig att lyssna på en platta som jag i början inte förstod mig på. Ibland bar det frukt och då hade man funnit en klassiker. Men oftast var det lika dåligt efter en tids genomlyssning som innan, ibland blev det ännu sämre. Jag minns hur jag försökte lyssna på skottarna Cocteau Twins på 80-talet. Jag fattade ingenting, men jag hade läst att det var bra. Jag tänkte om jag tvingade mig igenom plattorna skulle en uppenbarelse komma. Men den kom aldrig. Det var särskilt texterna som för mig var fullständigt obegripliga. Nu vet jag att det var precis meningen. Texterna var nonsens. Än idag ryser jag vid tanken på den tid jag lade ned för att förstå något som det inte var meningen att man skulle förstå – ja annat än den betydelse man själv lägger i slumpartade sammanhang – som stjärnbilder eller spådomar i kaffesump. Anthony & the Johnsons The Crying Light växte dock utan tvång och är fortfarande en riktigt bra platta. Det svänger inte, men den har själ.

Bit: Kiss My Name (ja jag vet att det var biten jag blogade om, men det är bästa biten fortfarande på plattan - ja topp fem av bästa bitar i år)

2009års bästa! 18. Patterson Hood, Murdering Oscar

Patterson Hood har varit med tidigare på blogen och sedan dess tycker jag att plattan Murdering Oscar har vuxit. Det är som ett bra vin som smakar bra idag men som smakar ännu bättre om de får mogna ett tag. Här finns Pettys hamronier, Stones riff, Youngs känsla och Dinousour Jrs gitarrrull i en härlig mix. Hood klarar av att stå på egna ben och gör det till och med bättre än i Drive-By-truckers. För att citera mig själv: Det är Hood jag vill ha. Det passar ju bra så här inför Kalle Anka.

Bit: I Understand Now

2009års bästa! 19. M Ward, Hold Time

För första gången sedan jag regelbundet började läsa Uncut så rankar de samma platta som 2009 års bästa som den svenska musiktidningen Sonic. Jag tycker överlag att Sonic är mycket blek musiktidning, men denna gång är det alltså överens. Nåja jag kan säga att jag sällan håller med någon av tidningarna vad gäller årets bästa plattor. Och så var det även denna gång. Det räcker liksom inte att det är två tidningar som rankar Animal Collectives platta som nummer 1. Jag förstår mig ändå inte mig på den. De är inte ens bubblare på min lista. Nej, här kör vi ensamma män eller kvinnor som sjunger melankoliskt om förlorad kärlek eller glada ämnen som krig och elände. M Ward liknar Torgny Lindgren, som vill ge pessimism ett glatt ansikte. Lyssna t.ex. på Cold-War.

Bit: Oh Lonesome Me

2009års bästa! 20. Yeah Yeah Yeahs, It’s Blitz!

Ända sedan jag som ung spoling började läsa Schlager i början av 80-talet har jag älskat listorna över årets bästa plattor. Då gjorde jag egna, men det är länge sedan. Med denna blog öppnar sig möjligheter. Så varför inte göra ett försök med en helt subjektiv bästalista över den bästa musiken på Spotify under 2009. Först ut är Yeah Yeah Yeahs It’s Blitz! Den dansanta Zero var med på blogen tidigare. Att byta ut gitarrerna från de två första plattorna mot synthar gjorde inte bandet tråkigare eller mindre svängigt. Som Uncut beskriver plattan - det närmaste man kommer Blondie 2009. Dra på volymen så att rutorna skakar och dansa lös till ett stycke modernism.

Bit: Zero