En av de häftigaste och kortaste trender inom musiken var Grungen. Inte bara för att det kom en massa coola band och kick-ass-rock, utan också för att Grungen var så anspråkslös. Att sitta på café, dricka café och slappa hela dagarna blev inne. Det fanns ett begrepp för det- jag tror det var slackers. Jag älskade att vara en slacker. Dessutom lyckades lilla jag på en fest ragga upp snyggaste tjej med stor konkurrens. Och jag kan bara tacka Nirvana för det. För plattan gick runt på skivtallriken och bara jag visste vilka de var just då. Det impade på tjejen. Men allt underbart är kort och förgängligt. Tjejen försvann i glömska och det hade Grungen också gjort om inte en viss Curt hade dött. Inte mycket av Grungen håller idag. Inte Nirvana heller. Tur då att Seattle fortfarande kan producera bra band. Throw Me the Statue är en av dessa och deras senaste platta är en härlig sådan där low-indiepop. Inte Nirvana alltså, men riktigt riktigt bra!
Bit: Waving at the Shores
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar