Ännu en platta som förekommit på blogen redan - Anthony & the Johnsons, The Crying Light. Även den en platta som växer. När jag var yngre letade jag ofta sådana plattor som skulle växa med tiden. Jag tvingade mig att lyssna på en platta som jag i början inte förstod mig på. Ibland bar det frukt och då hade man funnit en klassiker. Men oftast var det lika dåligt efter en tids genomlyssning som innan, ibland blev det ännu sämre. Jag minns hur jag försökte lyssna på skottarna Cocteau Twins på 80-talet. Jag fattade ingenting, men jag hade läst att det var bra. Jag tänkte om jag tvingade mig igenom plattorna skulle en uppenbarelse komma. Men den kom aldrig. Det var särskilt texterna som för mig var fullständigt obegripliga. Nu vet jag att det var precis meningen. Texterna var nonsens. Än idag ryser jag vid tanken på den tid jag lade ned för att förstå något som det inte var meningen att man skulle förstå – ja annat än den betydelse man själv lägger i slumpartade sammanhang – som stjärnbilder eller spådomar i kaffesump. Anthony & the Johnsons The Crying Light växte dock utan tvång och är fortfarande en riktigt bra platta. Det svänger inte, men den har själ.
Bit: Kiss My Name (ja jag vet att det var biten jag blogade om, men det är bästa biten fortfarande på plattan - ja topp fem av bästa bitar i år)
Är den bra, alltså? Jag älskade de två första, verkligen älskade, men blev grymt besviken på den här. Har lyssnat flera gånger men för mig är den bara en blek kopia av de tidigare. Har jag fel?
SvaraRaderaDu har säkert rätt. Jag har ärligt talat bara hört denna och förra plattan. Och jag tycker att de håller ungefär samma kvalitet. Men visst är det upprepning. Men varför ändra ett vinnande koncept?
SvaraRadera