the Decemberists, Don't Carry It All (2011)

Julen gick i rockdokumentärernas tecken. Tre filmer filmer om Stones. Bland annat dokumentären om hur deras magiska platta Exile on Main street kom till. Kaotiskt, fullständigt absurt och helt helt underbart. Det var liksom rock n' roll. Sedan var det dokumentären om Bruce Springsteens inspelning av Darkness on the Edge of town. Tänk ett gäng hyllade musiker som var panka på grund av dåliga kontrakt och konflikt med en manager. Hyllade musiker som borde ha världen vid sina fötter. Nåja de fick ju de sedan så det är ju synd om dom direkt. Men konstigt är det allt. Jag insåg efter den dokumentärern att Darkness är mer en konceptskiva än jag någonsin trott. Även the Decemberists förra platta var ju ett försök att skapa en konceptplatta. Det funkade så där. Efter deras fantastiska the Crane Wife hade jag väntat mig mer. Men skammen den som ger sig. På deras nya platta The King is Dead är de åter igen med i matchen. Ja faktiskt sopar de golvet på konkurrenter. Brittisk americana när det är som bäst. Jag vågar sticka ut hakan redan den 19/1 att detta är en av årets (2011) bästa plattor. Biten för dagen bli inledande mullrande spåret Don't Carry it All.

Bit: Don't Carry It All

Social Distrortion, California (2011)

Nytt år. Nya plattor. Nya upplevelser. Nya överraskningar. Nya bekantskaper. Vi börjar året med punkrock från Los Angeles - det gamla hardcorebandet Social Distortion. Ny platta med sådan där poppig punk ala Sator. En ny helt ny upplevelse. ja en överraskning helt klar. Trots att bandet släppte sin första platta redan 1983 så är det inget som jag tidigare fastnat för. Men nya plattan har ett anslag som tilltalar mig. Erfarenhet är inte så dumt ibland... Biten för dagen blir den trallvänliga California.

Bit: California.

Edwyn Collins, Losing Sleep (2010)

På 80-talet lyssnade jag en del på Orange Juice. När jag hör dom idag så måste jag placera dom i högen med band som inte längre håller tillsammans med Echo & the Bunnymen, House of Love, Wedding Present m.fl. För ett par år sedan gjorde frontmannen i Orange Juice, Edwyn Collins, debut som soloartist. Det var en lyckad debut med Bowiedoftande pop. På hans senaste platta får han verkligen ihop det. Pop av bästa märke. Inte ens Bowie kommer upp i sådana här höjder längre utan att få svindel. För fem år sedan drabbades Edwyn av en stroke som gjorde att han varken kunde gå, läsa eller skriva. Enligt uppgift så var det passionen för fåglar och att måla av dem som fick han tillbaka på banan. Ja hur som så är detta bra. Och vi hoppas att han gör det igen och igen. Do it Again, mate!

Bit: Do It Again

2010 års bästa: 1. The National, High Violet

Med stor frenesi, intresse och inte minst vånda gör jag sådana här listor. Våndan beror på alla plattor som inte hamnar på listan. Plattor som man måste rata. Bra plattor som förtjänar att uppmärksammas. Men som ändå faller i kvalet. Vem minns vilka som spelade kvalet till allsvenskan och förlorade? För att göra dessa plattor rättvisa vill jag ändå nämna några av dom. Plattor som kan ha hamnat på listan om jag bara hade varit på ett annat humör när jag skrev listan. Om jag hade sovit bättre. Om jag hade druckit ett godare vin. Det är små marginaler. Bollen är rund. Och vad som helst kan hända i hockey eh jag menar i musiken. En platta som länge var med på listan var skottarna Isa & the Filthy Tounges och plattan Dark Passengers. Denna platta är säkert den platta jag lyssnat mest på under året. Kanske just därför fixade den inte kvalet. Den höll inte hela säsongen. Den föll på grund av dålig kondition helt enkelt. En platta som länge var med högt upp på listan var Nada Surfs If I Had A Hi-fi, men nerverna höll inte för amerikanerna och de kunde inte matcha andra liknande band. F.d Betabandsnubben Steve Masons Lost and Found var också kvar länge i racet. Men fick punktering på sista varvet. Vägrade på sista hindret och diskades gjorde Edwyn Collins och hans Losing Sleep. Farrahs självbetitlade album föll i första kvalomgången på grund av maskinhaveri. Ja listan kan göras hur lång som helst. Jag återkommer med fler plattor som hamnade hamnade utanför listan. Men nu till en platta som inte bara klarade kvalet. De gick obesegrade ur turneringen och kunde stolta lyfta pokalen till folkets jubel. Årets bästa platta är the Nationals High Violet.

HighViolet är så mycket på en å samma gång. Men framför allt finns här en mognad som bandet tidigare saknat. Det lyfter bandet till skyarna. Den magiska singeln Bloodbuzz Ohio som jag ett tag trodde jag skulle lyssna sönder på. Om och om igen. Man vill liksom bara lämna allt bakom sig. trycka gaspedalen i botten och köra rakt in i solnedgången som om det inte kommer någon morgondag. Pröva att köra bil till biten och ni förstår vad jag menar. Rdan på plattans andra bit, Sorrow bränner det till med. Man börjar ana att detta kommer att sluta i stordåd. Årets vackraste bit hittar vi i Runaway. På Anuone's Ghost låter de som sina gamla jag men ändå inte. Med sådana där skrämmande stråkar och sköna körer vinner biten över deras tidigare material. I Lemonworld har sångaren dåligt samvete över sin överklass. Biten för dagen blir Conversation 16. En suggestiv bit med skön refräng. En bit bra att löpa tillsammans med.

Men nu tittar vi framåt. 2010 är död leve 2011.

Bit: Conversation 16

2010 års bästa: 2. Phosphorescent, Here’s To Taking It Easy

Ni är många som gissar. Ni är måmga som undrar. Vem/vilka har gjort 2010 års bästa platta? Flera gissar rätt medan andra är helt ute och cyklar. Kom ihåg att litan bara innehåller plattor som finns på Spotify. Det innebär at plattor som skulle ha kommit med på listan helt enkelt inte finns där. Exempelvis:

- Arcade Fires The Duburbs - skulle ha hamnat topp fem om den fanns.
- the Duke & the King, Long Live the Duke & the King - topp 5. - Angus & Julia Stone, Down The Way - topp 15.
- Joanna Newsoms Have One On Me - topp 20.
- Hans Chew, Tennessee and Other Stories - topp 20.

Ja som ni ser skulle listan sett helt annorlunda ut. Inte minst topplaceringarna. Ettan skulle dock vara den samma. Däremot skulle nog Duke hamna på andra plats och Arcade på femte plats. Vilket skulle ha petat ned Deer Tick till 5:e plats och Phosphorescent till 3:e. Men det betyder inte att Here's To Taking It Easy inte är bra. Tvärtom. Det är en riktigt bra platta. Athens-bandet (inte REM) med det svårstavade namnet Phosphorescents platta To Willie var en lågmäld sak som slog an mina mollsträngar. Men faktum är att bandet är bäst när det svänger. Och oj vad det svänger på årets platta, Here's To Taking It Easy. Redan inledningsbiten, It's Hard To Be Humble, sätter standarden med skönt blås ala Southside Johnny och honky tonkpiano så det skvalpar om det. Men även lite mer känslighet finns här som t.ex. dystra Tell Me Baby och på fantastiska the Mermaid Parade om ett förhållande som håller på att krasha. I Don't care For Cursing svänger det till igen och det här är faktiskt en härlig bit att springa till. Även en bra bit att möta det nya året med. Titeln skulle ju kunna vara en kritik mot nyårslöften. Typ.

Bit: I Don't Care for Cursing

2010 års bästa: 3. Deer Tick, Born On Flag Day

Gått nytt år! 2011! Var tog 2010 vägen. Var det inte nyss nyårsafton? Satt jag inte här alldeles nyss och sammanfattade 2009. Ja faktiskt tycker jag inte det var så länge sedan det var milleniumskifte. Milleniumbuggen, milleniumdoomen och milleniumyra. Utan att jag märkt det har ett helt decennium gått. Jag skulle kunna sammafatta 00-talet istället för 2010. Kanske en bra idé att inleda det nya året med?

Inför det nya året ska man ju lova bättring. Nyårslöften tycker jag är en fånig tradition, men jag lovar att jag ska lyssna massor på musik även nästa år. 2009 lyssnade jag en hel del på Deer Tick och deras Born On Flag Day. Det är en riktigt bra platta. Den kom förvisso inte ut 2010 i USA, men här i Europa släpptes den 2010 tillsammans med deras mörkare The Black Dirt Sessions. Born On Flag Day bjuder på lågmäld americana med en sångare med sådan där härlig whiskeyeröst. I Little White Lies får man hela Ameracana-recepetet i en å samma bit. Men det finns också mer mainstreamspår som håller för lyssning -exempelvis är inledningsspåret Easy ett härligt popsmycke som är närmre amerikansk collegerock än americana. Skäna Smith Hill har jag tidigare blogat om och en håller fortfarande. För att muntra upp så här i juletider kör vi dock en annan bit här - Hell On Eart låter väl upplyftande vare sig det är ett nyårslöfte eller ett konstaterande...

Bit: Hell On Earth

2010 års bästa: 4. Dylan Deblanc, Paupers Field

I höstas skrev jag leve kungen om Dyland Leblancs debutplatta Paupers Field (se här). 20-åringen beskriver så många känslor och upplevelser med sådan inlevelse att man undrar hur mycket liv yngliungen har packat in på de där 20 åren? Killen är son till Lenny Deblanc som har själv gjort en del bra musik - lyssna tex på One day. Killen har en muikalisk uppväxt men också en mörk sådan med missbruk och behandlingshem. Därför är det också de mörka bitarna som imponerar mest. På Ain't Too Good At Loosing beskriver han svarta nätter som följs av bleka mornar. Upplyftande? Nej kanske inte. Men biten är så inne helvete bra att man går upp i sömmen. Jag får ståpäls som Gunde skulle ha sagt. Även i biten, If The Creek Don't Rise, som jag tigare blogat om finns en passage som är så känskofull att det nästan gör ont att lyssna på honom. Han sjunger "someone remind me not to be reminded of you" och man hör nästan hur tårarna rinner. Tillsammans med Emmylou Harris är detta årets bästa duett. Det är omöjligt att inte göra koppling till Ryan Adams debut Heartbreaker. Jag hoppas att Dylans resa blir skojigare och intressantare.

Bit: Ain't Good At Loosing