I höstas skrev jag leve kungen om Dyland Leblancs debutplatta Paupers Field (se här). 20-åringen beskriver så många känslor och upplevelser med sådan inlevelse att man undrar hur mycket liv yngliungen har packat in på de där 20 åren? Killen är son till Lenny Deblanc som har själv gjort en del bra musik - lyssna tex på One day. Killen har en muikalisk uppväxt men också en mörk sådan med missbruk och behandlingshem. Därför är det också de mörka bitarna som imponerar mest. På Ain't Too Good At Loosing beskriver han svarta nätter som följs av bleka mornar. Upplyftande? Nej kanske inte. Men biten är så inne helvete bra att man går upp i sömmen. Jag får ståpäls som Gunde skulle ha sagt. Även i biten, If The Creek Don't Rise, som jag tigare blogat om finns en passage som är så känskofull att det nästan gör ont att lyssna på honom. Han sjunger "someone remind me not to be reminded of you" och man hör nästan hur tårarna rinner. Tillsammans med Emmylou Harris är detta årets bästa duett. Det är omöjligt att inte göra koppling till Ryan Adams debut Heartbreaker. Jag hoppas att Dylans resa blir skojigare och intressantare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar