Jag skrev förra veckan om Violent Femmes. En av mina stora idoler på 80-talet. Det finns ju en uppsjö av sådana idoler. Ibland undrar jag vad som hände med dessa idoler. Vissa band finns fortfarande och spelar samma gamla bitar som förr - rätt tragiskt (såg att Suede återförenats - suck). Vissa har utvecklats och låter fortfarande spännande (Rolling Stones). Andra spelar fortfarande samma musik men är ändå spännande (New Order). En del band har spittrats och finns nu i andra uppsättningar (Johnny Marr från the Smiths via en uppsjö av band till nya intressanta the Cribs). Vissa har gått ned sig i drogträsket (the Pouges). Medan ytterligare andra har gått in i förgänglighetens obarmhärtiga glömska (vem minns Guadalcanal Diary eller Stump). Det är framför allt den sista kategorien som sätter igång fantasin. Vad gör dom idag? Jobbar de som boss, en försäljare eller disponent nån stans eller kanske nöjer de sig med vilket skitjobb som helst - ja det får gå som det går...
På 16:e plats av årets plattor finner vi Laura Marling och hennes rena avskalade platta I Speak Because I Can. Laura är tidigare medlem i Noah and the Whale, och fortsätter i ungefär i samma intressanta fora. En artist som alltså varit med i ett intressant band och sedan gått vidare för att göra något annat intressant på egen hand.
På 16:e plats av årets plattor finner vi Laura Marling och hennes rena avskalade platta I Speak Because I Can. Laura är tidigare medlem i Noah and the Whale, och fortsätter i ungefär i samma intressanta fora. En artist som alltså varit med i ett intressant band och sedan gått vidare för att göra något annat intressant på egen hand.
Bit: Rumbling Man
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar