Tema det var bättre förr nu: Ossler, Ett slutet rum (2008)

Pelle Ossler var gitarrist i Wilmer X och har under eget namn och under kort och gott Ossler gjort betydligt intressantare musik än vad Wilmer X någonsin gjorde. Senaste plattan Ett brus är inspelad i den kända studion Hansa Tonstudio i Berlin. Det märkt att han har turnerat med Thåström och fått lite av hans egensinnighet. Borta är det städade från plattan Krank och kvar är en naken spretighet som passar som handen i handsken till hans svarta texter. Jag vet inte om det är den där studion i Berlin eller vad, men soundet påminner en del om Nick Caves From Her to Eternity som faktiskt också spelades in i denna studio. När Wilmer tittar fram kanske det inte är så bra (Elvis på institutionen) eller när han försöker göra någonslags vaggvisa på titelspåret, Ett brus. Men på Ett slutet rum blir det tufft, ballar, mörkt och så där klaostrofobisk som annars bara tysk socialrealism kan frambringa. Stäng dörrar och fönster. Dra för tunga gardiner och känn väggarna krypa närmare och upplev rummet som inte finns.

Bit: Ett slutet rum

Tema det var bättre förr nu: Makthaverskan, Vi var människor från början (2009)

Ibland blir det där med nostalgi i nutidstappning riktigt riktigt bra. Makthaverskan lutar sig inte mot någon som kanske de tidigare grupperna i detta tema gör utan står kaxigt på deras axlar eller på deras raserade ruiner och gör sin helt egna grej. Makthaverskan är några snorungar från Göteborg som spelar skiten ur de flesta. Vad de saknar i teknik, produktion och mixning är känsla. En hel massa sådan dessutom. Och det som gör det här så himla bra är sångerskan Maja Milner. Här finns en ungdomlig attityd som är få förunnade. Det är så att man önskade att man var 20 år yngre minst. För alla bandmedlemmar är vad jag har förstått under 20 bast. Att de har lyssnat på Joy Division hörs både här och där men det som man slås av är som sagt Majas sång. En ung svensk Sioxie! Och bara för att förvirra det hela väljer jag en bit på engelska men med en svensk titel.

Bit: Vi var människor från början

Tema det var bättre förr nu: Le Muhr, Allt kunde vara ett disco (2007)

Le Muhr betsår av fem tjejer (bland annat Maja Thorén dotter till Tony dito, Eldkvarn, och Liten Falkenholm, Tant Strul) och en kille och har sin bas i Stockholm. Till skillnad från Diskoteket, som är mer tidigt 80-tal (se gårdagens blog), är Le Muhr mer slutet av 80-talet. Det här domineras av handklapp och en murrig syntslinga. Synthpoppunk helt enkelt. Det är dansant. Det är glatt. Det är sexigt. Det är bra. Åter igen känner jag nostaligin krypa in mina porer och ockupererar mitt medvetande. Jag pågar och känner doften av Zingo, jordgubbsbugg och tioöreskola.

Bit: Allt kunde vara ett disco

Tema det var bättre förr nu: Diskoteket, Avstånd (2009)

Från Uppsala kommer de två tjejer och två killar som bildar gruppen Diskoteket. Det här låter 80-tal så man tror knappt att de är inspelat 2009. Till och med burrigheten från gamla svenska indie-plattor finns här. Den taskiga produktionen måste vara medveten. Det ska låta som om plattan är från 80-talets början. Det här är Commando M Pigg och en låt som Kai Martin (och hans Stick) skulle gått ner i brygga om han hört den 1982. Blundar man kan man nästan känna free-style-hörlurana mot sina öron, surret från kassettbandet, brorsan som kommer och hyrt en moviebox... Jag vill hålla ett visst avstånd men fixar det inte. Hjälp jag blir nostalgisk.

Bit: Avstånd

Tema det var bättre förr nu: Shout Out Louds, Walls (2009)

Tema det var bättre för nu. Ja det var ju också ett tema eller hur? Det handlar om intressant svensk musik som låter som något som gjordes för 20 och ibland 30 år sedan. 80-talet verkar vara en outtömlig brunn av inspiration. Som tur är så görs det en aning bättre. En aning vad ska vi säga 00-tal. För er som inte var med på 80-talet kan jag bara meddela att det inte var bättre då än nu. Massor med juppisar. Bra artister som förstördes i en musikalisk jakt på menlöshet och pengar (Elton John, Rod Stewart etc.). Och lägg där till galna politiker som Thatcher och Reagan. Kalla kriget var ju inte så skojigt. Nåja, det fanns ju ljusglimtar också. The Cure, The Cult, Hunters & Collectors, Guadalcanal Diary etc.

Först ut i veckans tema är de svenska New Order och the Cure-tolkarna i Shout Out Louds och deras första singel från deras kommande platta. Walls är en sådan där bit som växer och den blir till slut faktiskt riktigt bra.

Bit: Walls

I Was a King, A Name That Hurts to Say (2009)

Så här i OS-tider så passar det väl bra med norskt. OS har knappt börjar men jag tror att vi får se mycket norskt som kommer först in på målrakorna, först nedför backarna etc. På mitt jobb finns dom sitter uppe hela nätterna och ser det norska triumftåget och blir bara rödare och rödare i nian av illa undertryckt ilska över de norska framgångarna. De inte så ödmjuka norrmännen i I Was A King spelar powerpop med ilskna Rickenbackare och skulle troligen göra mina kollegor på jobbet än mer röda i fejan. Det blir liksom allt mer jobbigt att uttala Norge och norrmännens namn. Nåja, vi struntar i mina kollegor, håller den norska fanan högt medan vi spelar A Name That Hurts to Say. Heja Norge!

Bit: A Name That Hurts to Say

Charlotte Gainsbourg, Time of the Assassins (2009)

Skådisen Charlotte Gainsbourg (bland annat i Lars von Triers Antichrist, 21 gram och I'm not There - där hon också gör en härlig version av Just Like a Women med Calexico) dotter till Serge Gainsbourg (dog 1991). Serge var ett franskt geni som blandade chanson, jazz, bossa nova, raggae etc. Ofta hade hans musik liksom texterna en sexuell känsla. Ni känner säkert redan till den där porriga Je T'Aime Moi Non Plus där han och Jane Birkin (Charlottes mor) stönar sig igenom en snygg orgelslinga. Det ansågs tydligen så provokativt på 60-talet att biten förbjöds i svensk radio. 1986 spelade han in Lemon Incest med sin då 13 år gamla dotter Charlotte. Dottern har nu vuxit till sig och tillsammans med Beck gjort en riktigt bra platta. Faktum är att dottern är hästvägar bättre än vad hennes pappa någonsin var. Till och med när hon gör en "Serge" i Le Chat Du Café Des Artistes blir det så mycket mer intressant att Serge tillsammans med Birkin, Brigitte Bardot, France Gall etc. bleknar och försvinner. I hennes Time of the Assassins är det särskilt refrängen som sticker ut. Det är så bra att volymen åker upp så att grannarnas hund ylar, akvariefiskarna simmar med buken uppåt och grannfrun blir blåröd i ansiktet.

Bit: Time of the Assassins

Tindersticks, Peanuts (2010)

It's the wine that makes me sad
Not the love I never had
Or the things I've never seen
Or the places I've never been
Det sjunger Stuart Staples på Tindersticks senaste platta. Han tycker synd om sig själv på ett - vad ska vi säga - subtilt sätt. Jag gillar det. Men bäst, ja nästan magiskt, blir det när Staples sjunger duett med kanadensiskan Mary Margret O'Hara på Peanuts. Excentriskt, udda, hjärtskärande och himla bra helt enkelt. Man får som Gunde skulle ha uttryckt det: ståpäls!

Bit: Peanuts

Langhorne Slim, Land of Dreams (2009)

Satt under julhelgen och såg den fantastiska sagan Trollkarlen från Oz på TV. Det slog mig att det finns så enormt mycket i dagens filmer (särskilt från USA) som hänvisar mer eller mindre tydligt till den filmen. Såg också mastodont filmen Australia, som just inte bara anspelar på Oz utan lutar helt och hållet mot den. Skulle man dra undan Oz skulle hela filmen kantra. Två bra färgglada filmer om drömmen om ett land. Om ett drömmarnas land. Folk singer-song writer Sean Scolnick aka Langhorne Slim från Pennsylvania beskriver här sin version om drömmarnas land i sin Waterboysiga hymn, Land of Dreams.

Bit: Land of Dreams

Ladehawke, My Delirium (2009)

Sitter på ett tråkigt hotellrum i Umeå. Det är svinkallt utanför och mörkret är kompakt. Känner mig sliten efter två dagars resande och möten. Dag 1 Göteborg, Dag 2 Södetälje och sedan Umeå. Imorgon till Stockholm för att sedan återvända till Luleå. Känner mig inte så lite ensam. Känner mig tusen mil från den jag har i mina tankar. Det är ingen helt positiv känsla. Fast jag intalar mig att det är det. Lite längtan och ensamhet är bra för mig. Spotify blir min livlina. Lyssnar på Massive Attacks senaste. Inte så illa. Faktiskt bättre och mer intressant än väntat. Kanske en bit där passar mitt sinnestillstånd. Men finner iställer en mer passande bit. En Danielle Dax (se gårdagens blog) i 10-talstappning, Ladehawkes My Delirium. Ja det är väl så det känns så här i exil. På med volymen, lyft hantlarna, som av någon anledning finns i hotellrummet, och rocka loss. För en stund är exilen glömd.

Bit: My Delirium

Danielle Dax, The Id Parade (1990)

Husgudinnor är mig kära. De har dock kommit och gått. Få har hängt med hela tiden. Några har kommit, gått och återkommit. Som t.ex. Nina Hagen (kommit och gått), PJ Harvey (kommit, gått och återkommit). Andra bär man med sig som kära minnen man inte vill ska gå förlorade. Som t.ex. Sioxie, Eva Sonesson, Emmylou Harris. En som dök när jag skulle bloga om morgondagens bit var Essextjejen Danielle Gardner aka Danielle Dax. Gothtjejen som alltid gick sin egen väg. Väldans vacker, väldans egensinnig, väldans patos, väldans bra. Enda plattan på Spotify är hennes Blast The Human Flower. Inte hennes bästa, men ändå med massor med goda minnen. Här inledningsspåret den dansanta the Id Parade.

Bit: The Id Parade

Glass Rock, Ghost of a Dream (2010)

Vad är det som händer i Brooklyn egentligen? Skojiga och/eller konstnärliga happenings som visas på YouTube. Ni vet:
1. Häng upp en lapp om att något ska hända vid en viss tidpunkt, på en viss plats
2. Folk dyker upp
3. "Konstnären" ger folk instruktioner t.ex. gå runt med pinne och låtsas att det är ett koppel med en hund i andra änden
4. Skicka ut folk på stan och agera hundägare
5. Respons - restauranger kommer med mat till hunden, som inte finns
Ja ni fattar. Från denna del av New York kommer nu också allt mer intressant musik. Glass Rock är bara en i raden. Men de är minsan inte bara en i mängden. Det här är riktigt riktigt bra. På deras sida på MySpace beskrivs deras musik som "Rusty metal dipped in honey". Nåja, det är väl mer pop än metal och mer taggtråd än honung. Typ. Rilo Kiley med attityd kanske? Det är i alla fall en platta som växer. Så ge den en chans. Lyssna på Ghost of a Dream och förundrar över kulturundret i Brooklyn och Glass Rock!

Bit: Ghost of A Dream

Staffan Hellstrand, Decemberblommor (2010)

1983 var jag i Borås på kulturorganisationen Kontaktnätets årskongress. Jag minns hur ett gäng finniga svartklädda ungdomar åkte minibuss från Örnsköldsvik, lyssnade på Violent Femmes, ockuperade ett ödehus, åt taskig mat, drack en del öl och såg en massor konserter. Jag minns ingenting av själva kongressen utom att Lars Aldman (hade ett radioprogram som hette Lilla Bommen vid den tiden, som var det enda stället där man hörde ny spännande musik) gjorde ett inspel. Jag minns att jag tyckte att han såg ut som Andy Warhol. På kvällar och nätter spelade den tidens spännande band. Bland annat ett ungt argt band som hette SH. Jag visste inte då att SH stod för Staffan Hellstrand, men de gjorde en bra spelning inför ett 20-tal entusiaster. Sedan blev SH just Staffan Hellstrand. Trots att han gjort plattor med jämna mellanrum har han alltid haft svårt att fånga energin som fanns (finns?) live. Nu 2010 har mycket vatten runnit under Hellstrands broar. Jag blev förvånad att upptäcka att han faktisk släppt tre plattor under 00-talet. De har har gått helt ljudlöst förbi mig. Men hans första plattan på 10-talet tilltalade delvis mig. Här finns en del intressanta textrader och en hel del energi. I Decemberblommor blir det så där Thåströmskt bra att han till och med får vara med här.

Bit: Decemberblommor

Spoon, Who Makes Your Money (2010)

Min drömresa går till Austin, Texas. Staden med den europeiska touchen och en hel massa intressanta band. En vän åkte dit för några år sedan och beskrev det som himlen på jorden. Hur det är med den saken återstår att se, men jag tror att det skulle vara en vansinnigt intressant resa. Spoon, från just Austin, är inget typiskt sådant band utan ett gäng som snickrar poplåtar bättre än någon. De har en härlig känsla för balansen mellan arrangemang och låtsnickeri. Förra plattan Ga Ga Ga Ga Ga (otroligt fånigt namn precis som Lady Gaga är ett otroligt fånigt artistnamn) var fylld med massor med poppärlor. På det senaste albumet, Transference, är arrangemangen avskalade och popmelodierna står där i all sin nakenhet. Det är bra ja faktiskt rikigt bra. Bara för att hamna än längre ifrån Austin rekomenderar jag den elektroniska Who Makes Your Money med sin trumloop, dubbas och lek med tekniken.

Bit: Who Makes Your Money

Dexateens, Spark (2009)

- Du som sysslar med musik mest hela tiden du gillar väl musikaffärer, undrar K.
- Nja, svarar jag avvaktande.
- Där kan du ju nörda på som du villmed andra nördar, fortsätter K.
- Hm, svarar jag fortfarande avvaktande.
Faktum är att jag inte alls gillar musikaffärer. Inte för att de är nördiga utan för att jag får prestationsångest eller kanske mindervärdeskomplex eller både. Tar jag tag i en gitarr känns det som om jag bara måste dra ett häftigt riff. Att spela en C-durackord bara för att höra klangen räcker liksom inte. Helst ska det vara ett CM9-ackord eller nått ännu svårare som jag inte kan. Samtidigt sitter en finnig långhårig figur på en pall och spelar som värsta Yngve Malmsten som om det vore det enklaste sak i världen. Usch jag hatar mina egna begränsningar då. Min eget ointresse att försöka lära mig att spela på riktigt. Vid dessa tillfällen gillar jag att höra band som Dexateens som pendlar mellan det banala till gitarrvirtiosautflykter. Lyssna på Sparks och våga vägra vara bra!

Bit: Sparks

Beach House, Walk In the Park (2010)

När jag bodde i Umeå för herrans massa år sedan så hände två övergrepp i en och samma park på samma vecka. Nej det var inte Hagamannen som var i farten utan den ene blev rånad av en A-lagare och den andre blev nedslagen av ett gäng kids. Parken blev en symbol för det farliga och det osäkra. Några dagar senare träffade jag en amerikan som uttryckte sig att surfing var som a Walk in the Park. Jag tolkade det som att det var hiskeligt farligt och inte minst väldans svårt. Min karriär som surfproffs var därmed intet. Tänk att surfsporten kanske missade sin största talang någonsin. Vem vet? Några år senare insåg jag mitt misstag och försökte mig då på sporten. Den visade sig vara både hiskeligt svårt och väldans farligt och blöt.

Beach House (Victoria Legrand och Alex Scully) beskiver här sin tolkning av begreppet i deras härliga Walk in the Park.

Bit: Walk in The Park