Fredagsmat

Äntligen fredag! Äntligen helg! Tänk att en vecka kan kännas såååå låååång. Det är nästan som när jag var liten och tyckte att en vecka var en hel evighet. En hel vecka full med möten, undervisning, grävande i texter och skrivande. Det känns som om öronen är överfulla av vackra ord och tankar. Det är dags att smutsa ned dom lite. På med rock n' roll-mössan (ni vet en sådan där fånig sak som Curt Cobain hade) ställa sig vid spisen med K och laga god mat, dricka gott vin och njuta av friheten. För omväxlingens skull så är dagens bit inte en bit utan en spellista med sådan där musik som fyller öronen med grus och sten. Listan består av en blandning av gammalt och nytt. Flera av bitarna har förekommit på bloggen men inte alla. T.ex. inte Kanadensiskorna i duon Tegan & Saras sköna bit Hell. Rock on!

Lista: Fredagsmat

Anton Björkenvall, Ain't The One (2009)

Vad är Luleå och Norrbotten kända för? Stål, vildmark, ishotell och Basket. Tittar vi på musiklivet känns det som om det tog stopp samtidigt som 70-talets vänsterpolitiska budskap förde en allt mer tynande tillvaro på 80-talet. Band som Anton Svedbergs svänggäng, Rekyl och Norrbottens Järn var ett minne blott för oss "sörlänningar" (söder om Piteå) i alla fall. Det är klart det finns ju också Fireside och Kristoffer Åström, Nicolai Dunger, Bear Quartet och MABD och Matti Alkberg. Men det är trots allt inte inte så mycket. Men som i alla städer händer det en hel del i ute i replokalerna. För några år sedan kom Ludvig Svartholm med sin P4-vänliga countrypop och Movits! med sin svängiga hiphop. Sedan finns ju Olle Nyman som alltid är bra och intressant. Förra året kom Anton Björkenvalls debutplatta och vad man än säger om den så finns det ingen tvekan om att pojken har en pipa av rang. Vissa bitar är faktiskt riktigt bra! T.ex. Ain't The One.

Bit: Ain't The One

the Breeders, Cannonball (1993)

Den vita konstgjorda röken är tät. Den luktar torrt. Ljusen blinkar och pendlar mellan rött, gult och blått. Musiken mullrar. Mosaikrutorna dallrar. Vi dansar som besatta i våra asvarma Doc Martens-kängor. Vi svettas floder. Vi är alla överens om att livet är pest. Men för stunden ler vi. Ja åtminstone inombords. Sådant visar man ju inte utåt. Inte om man är svarttrockare och dessutom så där Kafka-svår. Men vilken bit! Vilket gung! Vilket drag! Vilket riff!

Året är 1993. Vi är på Scharinska villan i Umeå och dansar till the Breeders senaste platta och den fantastiska biten Cannonball. Pop n' roll bli inte bättre än så här, tyckte vi då. Vi tittar fram bakom våra luggar och försöker se svåra ut samtidigt som vi bara vill le som femåringar åt en fantastisk bit.

Jag kan väl tycka så här nästan 20 år senare att biten kanske inte håller ända fram, men med mina minnen blir det en härlig upplevelse. Jag fingrar på volymreglaget. Jag gömmer mig bakom min imaginära lugg som hänger ned från mitt kalrakade huvud. Jag ser svår ut. Ni vet Kafta hade det heller inte så roligt. Jag är lycklig!


Bit: Cannonball

Harper Simon, Shooting Star (2010)

Föreläser för tillfället på en kurs om fanatism och terrorism - terroristkursen. Jag gillar att hänga upp mina föreläsningar på små anekdoter. En av dom handlar om Röda brigaderna i Italien. Det är utspelar sig på det röda 70-talet. I Padova är en rörelse särskilt stark med namnet Den autonoma arbetarrörelsen. De har universitetet i Padova i sina händer. De kidnappar professorer eftersom de sprider lögner dvs. icke kommunism. De stänger ute universitetspersonal. De har egna lektioner. För att demonstrera värdet av professorernas kunskaper låter de en professor tentera av en hund. När jag jämför mina studenter 2010 är det svårt att se att detta skulle kunna hända i Luleå. Vad skulle få studenter anno 2010 att revoltera på det sättet? Jag kommer inte på nått.

Inte heller i musiken finns särskilt mycket politisk eld. Naturligtvis borde jag ju rekommendera en bit som utgör ett undantag. En bit med tydligt politisk budskap. Men jag revolterar mot mig själv och spelar en härlig icke-politisk bit med Paul Simons son Harper Simon - Shooting Star. Det doftar 1972 med skönt gung, snygg slideguitarr och medryckande pionoklink. Mer Jackson Browne än Simon & Garfunkel om man säger så.

Bit: Shooting star

Race Horses, Cake (2009)

Farväl Falkenberg heter en film som jag gillade mycket när den kom för ett antal år sedan. Den var spretig och lågmäld och samtidigt varm och ja mysig. Filmen handlade om två unga vuxna som vill vara barn igen. Vem vill inte det!

Vilken relation det Walesiska bandet Race Horses har till filmen vet jag inte, men de har valt att kalla sin debutplatta för Goodbye Falkenberg. Kanske ser de likheter mellan Cardiff och Falkenberg. Vad vet jag? Andra biten, Cake, på den plattan är deras enda singel på Spotify. Men det räcker. Det är en riktigt bra bit.

Bit: Cake

Nana Grizol, Galaxies (2010)

Det här är bra! Det här faktiskt riktigt bra! Avig musik som gör en glad. Jag tror att det nog är så här jag ville att Midlakes platta skulle låta. Men nu när jag hör Nana Grizol så inser jag att det skulle aldrig hända. Midlake är allt för svåra. Allt för lo-fi. Allt för ja jag skulle vilja säga ny-proggiga. Nej, Nana Grizol är sådan där skön amerikansk pop n' roll. De kommer från REM-staden Athens, Georgia, och ja det finns en del likheter med tidiga REM. Men det låter nog mer som Violent Femmes eller Pavement och Gordon Gano och Stephen Malkmus än Michael Stipes. Texten om bandet på deras sida på MySpace är lika härligt naiv och galet nonsens som deras texter. Kul!

Bit: Galaxies

Carolina Wallin Pérez , Dom andra (2010)

Det svenska popveteranerna Kent har aldrig gjort något som jag tycker är särskilt intressant. Jag tycker det är OK. Jag kastar inte av mig hörlurarna om en bit plötsligt börjar spela. Men jag byter nog bit. Jag läste i DN att Carolina Wallin Pérez höll på att spela in Kent-låtar med egen touch. Jag tyckte: Men varför? Svensk musikhistoria är ju full av bra musik. Bra bitar. varför då välja Kent? När hennes platta kom brydde jag mig inte ens om att ge den en blick eller en provlyssning. Nu har jag dock hört den. Motvilligt hörde jag den. Men ju längre plattan spelade ju mer insåg jag att den faktiskt höll. Och det låter faktiskt helt ok. Några bitar är dessutom mer än helt ok. Speciellt när hon jazzar till det blir det en härlig känsa, som i Dom andra.

Bit: Dom andra

I Are Droid, Before the Fall (2009)

Ibland är minnet kort? Min mobil lade av för någon vecka sedan när jag var i Stockholm. Jag behövde komma i kontakt med en vän. Hur gör man då? Letade efter en telefonkiosk. De fanns ju lite här och där förr. Nu lyser de min sin frånvaro. Till sist hittade jag en fungerande på Centralen. Problem solved. När jag berättade det för en kollega berättade hon att hennes dotter 16 år var strandsatt i Stockholm med trasig mobil. Hon visste inte ens om att det fanns telefonkiosker. När hon frågade på Pressbyrån om hon fick låna en telefon blev hon hänvisad till en. Väl där fattade hon inte hur den fungerade. Hon var också för försynt för att fråga. Hon gick istället och köpte en ny mobil. För 3000 spänn. Som en nostalgisk hyllning spelar vi ny åter igen svensk musik som låter som förr. Banden med det värdelösa och grammatiskt inkorrekta namnet I Are Driod har släppt några singlar och den bästa är Before the Fall.

Bit: Before the Fall

Midlake, Rules, Ruling All Things (2009)

För gick jag nästan alltid och väntade på någon platta. Ibland väntade man på flera. Jag hade koll. Fråga mig inte hur. Jag menar det här var före internets tid. Hur sjutton visste man så exakt när plattorna skulle komma? Var kom den informationen ifrån? Nu för tiden är det betydligt enklare att hålla sig ajour, trots att skivfloden är mycket större. En av de plattor jag inte hade koll på vad Midlake senaste. Någon gång i slutet av 2009 hörde jag att den var på väg. Men innan ingenting innan dess. Sedan deras fantastiska The Trials of Van Occupanther från 2006 med en av världens bästa bitar, Lead Home, har jag väntat på deras uppföljare. Det skulle ta nästan fyra år innan den damp ned i Spotifylådan. Och jag vet inte om det var för höga förväntningar men jag gillade den inte. Läste att min vän A skrev om den på Dagens Vin och att han gillade den. Det måste vara någon fel på mig tänkte jag. Jag tvingade mig att lyssna på den. Ja den blev bättre men inte så bra som jag ville att det skulle vara. Det var bara att kapitulera. Men som tur är handlar denna blog om bitar och inte om album - ja för det mesta i alla fall. Så här en riktigt bra bit, Rules, Ruling All Things, från Midlakes senaste platta.

Bit: Rules, Ruling All Things

Pascal, Måne över Fårösund (2010)

Hörde på Nordegren efter tre för någon vecka sedan. Han och hans gäster pratade om punken. Vad det innebar och varför alla hade så fåniga namn - Rövsvett, Asta Kask, Urin, Radioaktiva Räker, Räserbajs och min favvo Hur man förklarar en tavla för en död hare. De pratade om energin och den där känslan att vara del av något. Själv växte jag upp med postpunkten, den där eran av svensk musikhistoria som ingen tycks vilja veta av eller minnas. Band som Nio liv, Dansdepartementet, Imperiet och Ståålfågel. Få band håller idag. På radio hör man ibland Imperiet och jag tycker det låter illa. Jag kan fortfarande alla texter och det får mig att minnas en massa. Men det låter illa. Få överlever historiens obarmhärtiga dom. Ett av dom så jag ändå finner åtminstone ok är Sundsvallspågarna i Brända Barn. Här finns punkens energi fast tyglad under en nevrotisk Brodde på sång. Nordegren ville ha dagens punk i studien och hade då bjudit in gotlänningarna Pascal. Ja varför inte. Brända Barn i 10-tappning. Här finns åtminstone postpunkens nerv och eftertankte. Eller vad säger ni?

Bit: Måne över Fårösund

Björn Skifs, Lack of Courage (1979)

När jag var liten. Ja en si så där sex år. Då sträckte mitt musikaliska intresse sig till Elvis och i bästa fall till the Beatles. Jag vill minnas att jag aldrig har lyssnat på barnmusik som liten. Nåja en av mina idoler var Björn Skifs. Han var den enda som jag tyckte var cool. Han var med i Melodifestivalen och man tyckte att han var den enda som var tuff och kom undan med äran i behåll. Skifs tuff - undrar du.

Klicka på länken nedan. Dra på volymen och lyssna på introt till Lack of Courage. Nej, det är inte the Strokes. Nej, det är inte the Hives heller. För det är Lasse Wallander (kräver väl ingen presentation) till vänster och Chino Mariano till höger (studiomusiker för bland annat ABBA, Putte Wickman, Charlie Norman etc. men var också med i det gräsligaste bandet i svensk musikhistoria - Forbes). Brist på bra musiker är det då inte för Björn. Biten är från 1979 - 21 år före the Hives debutplatta. OK Lack Of Courage bjuder inte bara på schyssta riff. Den bjuder också på lite Bowisk falsett och symfoniska övergångar. Andra pärlor från Björn är plattan Pinewood Rally från 1973. Den med Hooked On A Feeling. Den är faktisk riktigt bra. Den vinner framför allt på mycket snygga brassarr. En värdig representant för svensk musikhistoria. Ska väl också tillägga för säkerhets skull att det mesta mannen har gjort verkligen inte är bra - varken nytt eller gammalt. Lysna t.ex. på den vedervärdiga versionen av Under My Thumb, Mitt liv blev musik från 1972 års Blåblues.

Bit: Lack of Courage

The Len Price 3, Keep Your Eyes On Me (2010)

Tittade på min bloghostoria. Insåg att den de senaste tiden fått en slagsida mot kvinnliga singer-song writers. OK jag gillar sådana. Trots att de ofta låter förvånansvärt lika. Samma komp. Samma texter. Samma tonläge. Men jag tror att de tips jag gett skiljer sig från mängden. Åtminstone om man bara ser till de enskilda bitarna. Men nu är det dags att att poppa till det. Dags att fingra på volymratten. Dags att det spritter i dansbenen. Dags att påga. Dags att tvinga in våren i livet. Engelsmännen The Len Price 3 gör glad pop i bästa anda och kan göra det med den äran. Keep Your Eyes On Me surfar iväg med spräckliga skjortor på en skummande ljudvåg. Är det inte solen som tittar fram där bakom molnen?



Bit: Keep Your Eyes On Me

Kathryn Williams, Wanting & Waiting (2010)

Vi fortsätter på spåret om musikalisk bakgrund. Kathryn Williams, som har gjort några fantastiska plattor, under 00-talet, hade en pappa som var folksångare. Och ibland faller inte äpplet långt från trädet. Kathryn gör sin egen grej men alltid med händerna långt ned i den amerikanska myllan. Hon inleder 10-talet med en ny härlig platta, som faktiskt kan mäta sig med hennes tidigare toppplatta Relations från 2004. Titelbiten Wanting & Waiting är skön konst med vispar, ståbas och banjo. Och en snygg xylifon. Låter kanske lite väl dammigt, men det är ruskigt bra!

Bit: Wanting & Waiting

Lori McKenna, Your Next Lover (2007)

Som jag bloggade om här om dagen kommer jag från en familj där musik var ständigt närvarande. Oftast var det min pappa som stod för musiken. Han spelade på en elorgel med komp och allt. Hans musikaliska hjärta var väl inte så nära mitt, men han var duktig på det han gjorde. Själv plågade jag min omgivning med mina utsvävningar på hans elorgel. På med rockkompet - ts, ts, ts, tjoff - ts, ts, ts, tjoff. Och så en självspelande basslinga - dom, dom, dom-dom. En självspelande syntslinga som åkte som en snirklig slingerväxt runt vardagsrummet. Och så enkel sång till detta. Min hit hette Sing Yeah. Och gick något i stil med - Sing Yeah - yeah. Sing Yeah yeah - yeah. Enkelt men effektfullt. Tyckte jag då.

Lori McKenna har också vuxit upp i ett musikalisk hem och har förvaltat det bra. Hon är visserligen bara en i högen av kvinnliga singer-song writers, som låter ungefär lika allihop. Men jag tycker att Lori ibland får till det. Your Next Lover får det nerv och det blir riktigt bra. Trots det inte finns någon elorgel med, men däremot härliga stråkar.

Bit: Your Next Lover

Holly Williams, I Hold On (2009)

Holly Williams är född i Nashville. Jag är född i Själevad. Hennes farfar hette Hank Williams. Min hette Kurt. Hennes farsa hette Hank Jr. Min hette Alf. Skillnaderna är naturligtvis milsvida. Hon är född i countryns huvudstad, Nashville. Jag i en norrländsk håla utanför en annan håla Örnsköldsvik (missförstå mig rätt - jag gillar verkligen Själevad, Ö-vik och Höga kusten, men inte är det några musikaliska huvudstäder inte). Hon född i en musikalisk familj som gjort stort intryck i den amerikanska musiken. Jag född i en musikalisk familj som gjort intryck på... ja en kusin. När jag och min pappa hälsade på kusinen och dennes ensamstående pappa var kusinen, då i femårs åldern, grinig och bråkig, Till slut tappade pappan tålamodet och hotade kusinen:
- Om du inte skärper dig tar Alf fram dragspelet. Kusinen skrek av skräck och lugnade sig.

Holly ville inte bli musiker utan modell, men blev musiker. Jag ville bli popstjärna, men blev forskare. Ändå spelade min pappa orgel och som sagt dragspel. Min mamma sjunger i kör. Min bror lirar gura. Och jag... ja jag spelar lite av varje. Men inte blev jag någon stjärna för det. Men trots min ålder håller jag fast vid drömmen. I Hold On vid min dröm helt enkelt.

Bit: I Hold On