Den vita konstgjorda röken är tät. Den luktar torrt. Ljusen blinkar och pendlar mellan rött, gult och blått. Musiken mullrar. Mosaikrutorna dallrar. Vi dansar som besatta i våra asvarma Doc Martens-kängor. Vi svettas floder. Vi är alla överens om att livet är pest. Men för stunden ler vi. Ja åtminstone inombords. Sådant visar man ju inte utåt. Inte om man är svarttrockare och dessutom så där Kafka-svår. Men vilken bit! Vilket gung! Vilket drag! Vilket riff!
Året är 1993. Vi är på Scharinska villan i Umeå och dansar till the Breeders senaste platta och den fantastiska biten Cannonball. Pop n' roll bli inte bättre än så här, tyckte vi då. Vi tittar fram bakom våra luggar och försöker se svåra ut samtidigt som vi bara vill le som femåringar åt en fantastisk bit.
Jag kan väl tycka så här nästan 20 år senare att biten kanske inte håller ända fram, men med mina minnen blir det en härlig upplevelse. Jag fingrar på volymreglaget. Jag gömmer mig bakom min imaginära lugg som hänger ned från mitt kalrakade huvud. Jag ser svår ut. Ni vet Kafta hade det heller inte så roligt. Jag är lycklig!
Bit: Cannonball
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar