Hörde på Nordegren efter tre för någon vecka sedan. Han och hans gäster pratade om punken. Vad det innebar och varför alla hade så fåniga namn - Rövsvett, Asta Kask, Urin, Radioaktiva Räker, Räserbajs och min favvo Hur man förklarar en tavla för en död hare. De pratade om energin och den där känslan att vara del av något. Själv växte jag upp med postpunkten, den där eran av svensk musikhistoria som ingen tycks vilja veta av eller minnas. Band som Nio liv, Dansdepartementet, Imperiet och Ståålfågel. Få band håller idag. På radio hör man ibland Imperiet och jag tycker det låter illa. Jag kan fortfarande alla texter och det får mig att minnas en massa. Men det låter illa. Få överlever historiens obarmhärtiga dom. Ett av dom så jag ändå finner åtminstone ok är Sundsvallspågarna i Brända Barn. Här finns punkens energi fast tyglad under en nevrotisk Brodde på sång. Nordegren ville ha dagens punk i studien och hade då bjudit in gotlänningarna Pascal. Ja varför inte. Brända Barn i 10-tappning. Här finns åtminstone postpunkens nerv och eftertankte. Eller vad säger ni?
Bit: Måne över Fårösund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar