Isa & the Filthy Tounges, New Town Killers (2010)

Och han funderade och han funderade. Och så kommer han på det. Springer fram till maskinen och drar i spaken. Maskinen blinkar och ett paraply åker upp och ned. Och så kommer det ut några droppar. Professorn fångar upp det i ett litet provrör. Och vips har man det man vill ha i en liten flaska. tänk så enkelt det skulle vara, tänker nog många. Men professor Kalkyl visar ändå på vad som är allra svårast i en kreativ process. Att komma på själva idén. Att vara innovativ och inte uppfinna något som redan finns. Lou Reed och hand Velvet uppfann ett eget sound, ett eget sätt att utrycka sig. De gav ironin ett ansikte och ett musikaliskt uttryck. Till och med när Lou Reed sjöng om en perfekt dag trodde ingen honom.

Skottska Isa and the Filthy Tounges förvaltar Lou Reeds harmonier men lägger till en portion med surf och vips har maskinen spottat ut en ny blandning i provröret. Det är väl värt att hälla dropparna ut och höra hur det utvecklar sig till en suggestiv nästan gotisk smakrik soppa. Och i slutet av biten låter det som om det är ganle Mark E Smith från the Fall som pratar. Men jag vet inte det kan ju vara nån som bara låter som honom. Nåja, biten är tydligen titelspåret på en kommande film av Richard Jobson.

Bit: New Town Killers

Kyte, Ihnsfa (2010)

Högsommarvärme i mitten av maj. Våren kommer ur sina startblock som en sprallig Usain Bolt och är från stillastående till vilt rusande på ett ögonblick. Plötsligt är de alldeles nyligen grå träden gröna och fina. Alla träd utom aspen som liksom Skalman tar det säkra före det osäkra och kollar om det verkligen är säkert, om det verkligen blir sommar innan den vågar sticka ut huvudet ur vinterskalet. Jag är som aspen. Lite långsam av mig. Jag är ingen sommarfreak som kastar mig in i garderoben efter hawaiishortsen så fort solen tittar fram. Nej, bäst att ta med både ylletröja, galoscher och paraply. Man vet aldrig.

Jag känner mig också som aspen när jag läser epitetet postpop eller postrock. Det rimmar dåligt i mina öron och ofta är det inte så postigt och oftast rätt trist. Men ofta vågar jag ändå titta fram ut vinterskalet och nosa på en å annan postpopprodukt. Den senaste i högen är pågarna från Leicstershire, Kyte. Och plötsligt börjar en gammal skeptiker med paraply och ylletröja att stampa takten med galoscherna. Det här svänger ju! Är det inte solen som ändå tittar fram där bakom molnet. Det här är ju riktigt bra. Det blir nog en sommar i år också trots allt.

Bit: Ihnsfa

Angus & Julia Stone, Big Jet Plane (2010)

Jag tror att jag är en trend på spåren eller snarare en strategi. Skivbolagen lägger inte längre ut hela plattor på Spotify längre bara singlar. Så blir man sugen på hela plattan måste man köpa hela packetet ohört (ja i alla fall går det inte att höra på Spotify). She & Hims och Steve Masons (båda bloggade om tidigare) senaste plattor finns inte på Spotify men väl var sin singel. Det samma gäller mina nya indifavoriter Angus & Julia Stone. Syskonens senaste platta, som är en klar förbättring jämfört med debuten för tre år sedan, är en härlig samling Johanna Newsompopnummer. Vad som saknades på debuten, själ, finns i överflöd här. Smurfa in på deras hemsida och lyssna t.ex. på And the Boys och ni fattar kanske vad jag menar. Singeln Big Jet Plane kommer inte upp i samma nivå men är också en riktigt bra bit med snygga stråkar och pumpande basgång.

Bit: Big Jet Plane

Steve Mason, Lost and Found (2010)

Jag har tidigare nämnt Sveriges bästa musikjournalist, Fredrik Strage, och hans bok med samlade texter. Boken heter kort och gott Strage text. En bra bok som jag rekomenderar. Inledningsvis skriver han om Kraftwerk och hur de gillar att sitta på café, dricka kaffe och titta på folk. Inte så rockigt kanske, men sympatiskt. Jag är också en sådan där caféare. Kan sitta timtals och bara njuta av en ny stad med nya människor, nya dofter, nya intryck. Strage berättar hur en fransk journalist ska intervjua Ralf Hütter och Florian Schneider på ett café i Paris. De satt med prydliga frisyrer och skräddarsydda oklanderliga kosymer, som skyltdockor. Journalistens flickvän blev rädd. Min reflektion är: Coolt. Jag tänker mig Henry Rollins eller Marilyn Manson om jag tänker på artister som skrämmer, men kostymklädda perfektionister från Tyskland? Det är ju lite ovanligt. Och kanske är det just det som skrämmer. De ser ju inte ut som musiker ska göra. De beter sig inte sådana heller. Ovanligt. Skrämmande.

Den före detta Beta Band-medlemmen Steve Mason (inte att förväxlas med målisen i Columbus) ser inte särskilt skrämmande ut. Inte alls faktiskt. Men hans bit Lost And Found är en pärla. Åter igen en platta som inte finns på Spotify, utan man får nöja sig men en singel.

Bit: Lost and Found

She & Him, In The Sun (2010)

Jag var i Stockholm i förra veckan. Det slumpade sig att en sur och bitter M Ward var i stan med sitt projekt med skådisen Zooey Deschanel (bland andra Liftarens guide till galaxen, Yes Man, The Happening) She & Him. Konsterten på Kägelbanan kan bara sammanfattas på ett sätt, trots en vresig M Ward - det svängde! Jag hade förväntat mig en halvtom lokal, men se där gick jag bet. She & Him har visst en hel del fans. Konsterten var i stort sett slutsåld fick jag veta. Och det svängde. Till och med M Ward kom loss i slutet, trots att hans gitarr brummade, och förkunnade att det var en bra dag för att spela på. Och det svängde. Tyvärr finns inte hela deras senaste platta på Spotify. Plattan som är riktigt bra. Man får nöja sig med en gammal hederlig singel, In the Sun.

Bit: In The Sun

The National, Bloodbuzz Ohio (2010)

Indiefavoriterna i the National har släppt en ny singel. Bloodbuzz Ohio. Den måste jag naturligtvis blogga om. Det är länge sedan jag väntat så på en platta som the Nationals kommande. Och jag måste säga att denna singel gör inte längtan mindre. Jag såg bandet i Stockholm i samband med en jobbresa 2005 (tror jag) och fick en sådan där nytänning vad gäller musik. Ja visst det är så här musik kan spelar och framföras. Ni vet när man får en känsla av att allt är möjligt och enkelt. Jag fick samma en känsla en gång i forntiden när jag såg the Pouges i sina unga dagar. Känslan av glädje för den musik man spelar. Nu går Bloodbuzz Ohio runt runt på repeat på min Spotify. Grannarna dunkar på på min dörr och undrar vad det är som händer. Det är glädje säger jag. Är du full undrar dom. Bara av livet säger jag. Ska vi ringa en ambulans frågar dom. Kanske det svarar jag och skrattar. Livet är bra mycket enklare med the National och Bloodbuzz Ohio.

Bit: Bloodbuzz Ohio

Willie Nelson, Satisfied Minds (2010)

På en av Jackson Brownes akustiska plattor, jag minns inte om det var part 1 eller 2, så är han självironisk och kommenterar att han har en väldans massa gitarrer. Han jämför sig med Willie Nelson som bara har en. Den samma som han alltid har haft och som har ett jättestort hål framme på magen. Den gitarren är dessutom väldigt lågt stämd. Troligen är den gamla gitarren så skör att den skulle gå sönder om han spända strängarna hårdare. På Satisfy Mind kommer gitarren till tals och det blir... ja magiskt. Vid 77 års ålder är Willie och gitarren lika sköra och bräckliga, men också livsglada och sega. Och när de får gråta ihop i lugn och avskalad miljö ja då blir det en härlig bit. Med T-Bone Burnett bakom rattarna blir hjärnan nöjd helt enkelt.

Bit: Satisfied Minds

Harper Simon, the Audit (2010)

När han släppte sitt soloalbum hade hans farsa lagt världens vid sina fötter med en superduo, lagt ned denna, släppt tre bejublade soloalbum samt bestämt sig för att pensionera sig. Det kan inte vara lätt att vara Paul Simons son. Dels denna fantastiska karriär, dels alla dessa otroliga bitar. Spelar man dom så inser man hur otroligt välgjorda de är. Små mästerverk allihop. Så hur ska hans son Harper Simon kunna göra egen karriär utan att jämföras? Naturligtvis går det inte. Och naturligtvis är det orättvist. Och naturligtvis finns det likheter liksom skillnader. Harper väntade tills han blev 37 innan han släppte sitt soloalbum. Och då han gjorde det finns både likheter och skillnader. Tidigare har jag bloggat om Shooting Star som får representera skillnaden (ja plattan är så bra att jag bara måste blogga om en bit till). Likheten finns i bitar som Ha Ha och Berkley Girl. Men jag försöker med ännu en bit som representerar skillnaden mellan junior och senior. Sufjan Stevens-doftande The Audit är snyggt melodisnickeri vackert uppbackat med stråkar.

Bit: The Audit