Niel Young, Just Singing a Song (2009)

När jag pluggade i Umeå hade the Clash en revival och man hörde deras låtar överallt. Så till den milda grad att man ledsnade på flera av låtarna. En gång satt vi ett gäng, drack öl och lyssnade på London Calling. Biten, ja hela skivan, fick mig att tänka på när jag som liten satt och körde bilbana hemma i pojkrummet och lyssnade på London Calling. Ingen trodde mig när jag berättade det. Själva hade de lyssnat på Pippi, Emil och sådant i den åldern. Min Pippi var Joe Strummer och min Emil var Niel Young. När han är lydig och släpper akustiska plattor så hyllas de alltid av den svensk musikjournalistkåren. När han är olydig och gör kick-ass-rock-n-roll ja då är det patetiskt och icke tidsenligt. Direkt till vedbon blir det. Den svenska musikjournalistkåren tycks älska pop men hata rock. Morrissey senaste rock-platta fick ljum kritik och ansågs vara ett gubbrockens snedsteg. Samma gäller den odygdige Emil, jag menar Niel Young, som aldrig gör det andra vill. Nu senast en platta om miljöbilar! En Hey Hey My My om miljön! Eller så kan man ju bara sjunga en sång även om det inte förändrar världen…