Thomas Function, Picking Scabs (2009)

Jaha så packar vi då ihop påsen med 2009 års plattor och öppnar påsen med blandgodis igen. Vi tackar 2009 som gett oss mycket. Läste en musikjournalist som tyckte att 2009 var ett mediokert år. Det tycker inte jag. Men å andra sidan brukar det väl alltid låta så när musikjournalister uttalar som om året som gått. Några år eller decennier senare har de ändrat sig och utser 1985 som det bästa musikåret någonsin. Nej, 2009 var ett riktigt bra år punkt!

Nog om 2009 nu öppnar vi det stora godispåsen. Den där påsen med massor med spännande bitar oavsett vilket sammanhang de råkat hamnat i. Inte bara salta, sura eller sega, utan en härlig blandning av alla. Som en riktigt bra lördagsgodispåse ska vara. Först ut är bandet Thomas Function vars platta kom i slutet av - ja just det - 2009. Hade säkert hamnat på topplistan om den kommit bara några veckor innan den nu kom i samband med julhandeln. Trots det tvivlar jag på att man hittade Thomas Function i någon julklapp. Synd, för det här är en sådan där härlig amerikansk collegerock ala Violent Femmes (det är nästan så att man tror att Gano sjunger) eller som de som det står i Spotifys beskrivning - sloppy, joyful, organ-laden garage rock.

Picking Scabs

2009års bästa bubblare. Love Olzon, Fri från dig

Vad är en årsbästalista utan bubblare och diskussioner om vilka plattor som inte fick plats på listan. I vanliga fall så kanske bubblarna presenteras innan listan, men det skapar ju ingen spänning inför vad som finns på listan. Så här är några exempel på plattor som jag anser är mycket bra men som inte kom med på listan över 2009 års bästa plattor. Nu är det dags att titta in i nytt årtionde. 10-talet. Det låter lovande. Redan nu har det kommit några intressanta bitar och plattor vi säkert får anledning att komma tillbaka till under året eller varför inte i slutet av 2010 då året ska sammanfattas.

Bubblare (utan inbördes ordning eller någon ordning överhuvudtaget):
Love Olzon, Fri från dig
Fanfarlo, Resorvoir
Regina Spector, Far
Camera Obscura, My Maudin Career
Monsters of Folk, Monsters of Folk
Maplewwod, Yeti Boombox
Morrisey, Years of Refusal
Simone White, Yakiimo
Graham Coxon, THe Spinning Top
The Horrors, Primary Colours
Reigning Sound, Love & Curses
Kurt Vile, Children Prodigy
The Fray, The Fray
Neco Case, Middle Cyclone
Friska Viljor, For New Beginners
Godon Gano, Hitting the Ground
The Felice Brothers, Yonder is the Clock
Bruce Springsteen, Working on a Dream
Bowerbirds, Upper Air
Devin Sproule, Don't Hurry for Heaven

Dagens bit får Love Olzon stå för som representant för årets svenska platta Fri från dig.

Bit: Säker en ängel

2009års bästa! 1. The Duke and the King, Nothing Gold Can Stay

Naturligtvis måste listan toppas av en platta som växer. Naturligtvis måste den toppas av amerikaner. Naturligtvis måste den toppas av ett band från New York. Naturligtvis toppas den av en debutplatta.

Det här är The Duke And the King (med delar av Fernice Brothers). Det här är Nothing Gold Can Stay som är årets överlägset bästa platta! Varje bit känns som klassiker. Varje bit berättar en historia att fundera över. Varje bit är så inne helvete bra! Det kanske vore fel att säga att plattan har ett tema, men det finns en sorgsenhet och en känsla av saknad (inte minst av barn- och ungdom) som skapar en härlig känsla i alla 10 bitar på plattan. Det är kanske en platta för regniga grådagar, men det är väl då man som bäst behöver en kompis som man kan lita på och som alltid är där och värmer en med några väl valda ord.

Jag har länge tänkt bloga om någon bit från denna underbara platta men har inte kunnat bestämma bit. Inledningsvis var det Suzanne som fångade mitt intresse. Sedan var det Lose My Self som sägs bland annat beskriva hur två av bandmedlemmarna förlorade ett spädbarn. Sedan var det den mörka The Morning I Get To Hell som speglade mina egna känslor mitt uppe i en skilsmässa. Ja så där höll det på. Till slut insåg jag att plattan helst enkelt var ruskigt bra - hela plattan och att det inte gick att göra ett urval. Men som ni kan se nedan lyckas jag i alla fall för stunden välja en favorit. Singeln If You Ever Get famous som handlar om att inte glömma vilka som verkligen är dina vänner - 'cos she was there, boy, when nobody knew who you were'.

Bit: If You Ever Get Famous

2009års bästa! 2. Florence + the Machine, Lungs

Ännu en platta som växer med tiden. Vissa bitar är så bra att jag bara vill gråta. Och eftersom plattan växer varierar det vilket bit som får tårarna att rinna - av glädje alltså. När jag bestämde mig för att göra den här listan var londonären Florence Welch platta Lungs bara en bubblare. Men under de dagar jag våndades över plattor som skulle in eller ut på listan och vilken plats de skulle hamna på kom Florence att lämna bubblarlistan för att inta 20 och sista plats. En tur med bil till Boden fram och tillbaka (10 mil totalt) kom jag att upptäcka att Lungs var betydligt bättre än vad jag ansett tidigare. Vips var den uppe på 10:e plats. En ensam kväll någon dag senare när jag tyckte synd om mig själv. Öppnade jag en flaska vin, kröp in under en filt och lyssnade på Lungs. Jag kunde efter ett glas vin och några doser Florence inte sitta still utan började dansa där i min ensamhet med ett saligt leende på mina läppar. Livet är ju inte så dumt ändå! Och vips var plattan årets bästa. Sedan sansade jag mig lite och den platta som hela tiden varit numro uno fick ha kvar den äran. Florence ska dock ha en stor eloge för denna raket på listan.

Bit: You've Got the Love

2009års bästa! 3. The XX, The XX

När The XX kom gick jag ned i brygga. Det var 80-tal ja visst. Ja det var nästan obarmhärtigt 80-tal. Men samtidigt var det en fläckt av 10-talet. Vad som skulle komma. Det kändes som om man hade fått se en skymt av framtiden. I konstnärliga termer kan man kanske kalla det post-modernt. Nytt men med tydliga referenser i historien. Jag tänkte då att detta är årets bästa platta. Men under året har den dalat på listan. Inte för att jag tycker att The XX debutalbum har blivit sämre - tvärtom. Nej det är faktisakt så att det kommit två plattor under året som är bättre. Topp tre blev det i alla fall för britterna.
Jag har blogat tidgare om plattor som växer och att de oftast är de plattor som är bäst. Men naturligtvis finns det alltid undantag. The XX är ett sådant. Den här plattan med sina New Order gitarrer, flörtande med modern dansmusik och härliga spretighet gick direkt till hjärtat. Det här är musik som gör mig glad.

Bit: VCR (har förekommit tidigare på blogen men en bra bit är en bra bit är en bra bit)

2009års bästa! 4. Wilco, (the album)

Någon gång i slutet av 90-talet fick jag svara på frågan om vilken platta jag skulle ta med till en öde ö. Självsäkert och blixtsnabbt svarade jag Wilcos Being There. Länge funderade jag på var jag fick det ifrån. Det kändes kanske coolt för stunden eller så var det så att jag verkligen tyckte så då. Jag menar just då precis då frågan ställdes. Jag kan inte säga att det är en platta som hängt med efter det. Visst jag har väl lyssnat på den någon gång även senare, men det är inte någon av de där plattorna som ständigt återvänder till. Det samma gäller nog samtliga Wilcos plattor. Dom är bra för stunden men dom blir inte sådana där personliga klassiker. Men som alltid finns det undantag för alla regler. Denna gång är det Wilcos the album. En fantastisk blandning av alt. country, alt. rock, powerpop etc. Jeff Tweedy tycks äntligen hittat ett koncept och ett band som håller hela vägen in i framtiden.

Bit: I'll Fight

2009års bästa! 5. Pete Yorn & Scarlett Johansson, Break Up

Ännu en singer-songwriter. Ännu en amerikan. Ännu en man. Var tog de kvinnliga singer-songwriterserna väger? För något år sedan var det nästan bara kvinnliga singer-songwriters jag lyssnade på. Nu män och åter män. Som tur är så hade New Jerseysonen Pete Yorn den goda smaken att bjuda med skådisen Scarlett Johansson (Match Point, Vicky Cristina Barcelona etc) när han skulle bearbeta sin skilsmässa genom att spela in en platta. Detta tema kan bara leda till katastrof, men Scarlett fixar biffen. Man får stänga öronen ibland när texterna blir allt för övertydliga. Hade de sjungit på svenska hade det förmodligen varit outhärdligt. Men nu blir det en knippe sköna bitar om uppbrott.

Bit: Relator

2009års bästa! 6. AA Bondy, When The Devil’s Loose

AA Bondy eller Augeste Arthur Bondy aka Scott Bondy var en gång en sådan där Curt Cobainig sångare i grungebandet Verbena. Nu solo visar det sig att han är en härlig känslig low-fi singer-songwriter. Debutalbumet som kom 2007 spelades vad jag förstår in i en lada och det säger faktiskt lite om Bondys sound. Det finns en hel del amerikansk landsbygskänsla här. Det är perfekt för blöta norrländska myrar, graniga vidder och stora svepande vita fjäll. Ladda i-poden med Bondy, dra på volymen och ge dig ut på tur. Vem behöver fågelsång och vind i träden när man har AA Bondy.

Bit: A Slow Parade

2009års bästa! 7. The Pains of Being Pure at Heart, The Pains of Being Pure at Heart

Jag inser att jag inte kan ha en blog om bitar p å Spotify och sedan ha plattor på listan som inte finns där längre. Så bort med godbitar som Kate Walsh och Dot Allison och vips har The Pains of Being Pure at Heart rusat upp på sjunde platsen. Detta underbara lilla band får mig att ställa den eviga frågan vad det är med popbitar draperade med massor av distade gitarrer? Vi har hört det förr, men när popbitarna håller blir det magiskt. Jag har tidigare blogat om när jag på 80-talet gick runt med en bergssprängare (en stor bandspelare) och lyssnade på bröderna Read i Jesus & the Mary Chain och deras fantastiska debutplatta Psychocandy. The Pains of Being Pure at Heart är kanske något mer städat men inte mycket. Gemensamt har de att här finns popmelodierna. Och hur otroligt det än låter så är de inte engelsmän. Amerikaner igen. Det här gången från det stekheta Brooklyn, NY.

Bit: Young Adult Friction

2009års bästa! 8. King Creosote, Flick the Vs

41! 4 fucking 1. Tänka sig att man blivit så gammal. Missförstå mig rätt. Jag trivs verkligen med livet. Jag tycker det blir bättre och bättre för varje år, även om förra året kanske inte avslutades så skojigt med skilsmässa etc. Men nu är det ett nytt år och det är som en kollega påpekar: the Year of Fun! Och varför inte fira in mitt förtiförsta år med lite skotts indiepop av bästa märke. King Creosote aka Kenny Anderson har släppt otroliga 44 plattor (senast jag räknade) sedan 1998. Även om jag hade börjat göra en platta om året från det att jag föddes hade jag inte kommit upp i den skivskörden. 44 plattor! Och man kan lugnt säga att allt inte är bra. Men den trägne vinner. Det är Kenny ett tydligt exempel på. På hans 44:e försök Flick the Vs får han verkligen till det. Även detta är en platta som växer. Sakta men säkert tränger bitarna in i porerna och får min kropp att reagera positivt. Och så här på the Year of Fun är det kanske inte så lätt att hitta en glad bit, men varför inte en vad jag tror är en kärlekssång.

Bit: No Way She Exists

Jag vill tacka grannblogen Let's Pretend We're Bunny Rabbits som fick mig att upptäcka denna pärla till platta. Tack!

2009års bästa! 9. My Sad Captain, Here & Elsewehere

My Sad Captains, Camden-gänget, debutalbum är full av guldklimpar i form av tre-minuters popsmycken. Det låter amerikanskt. Det låter som sådan där amerikansk musik som försöker låta engelsk och som bara spelas på collegaeradio. Hängde ni med? Vad jag vill säga är att den amerikanska indiescenen är mycket mer intressant än den engelska. Engelsmännen bli så att säga slagna på sin egen hemmaplan. Men som tur är för rödrockarna finns det undantag (en till kommer senare på listan). Den engelska scenen är dock alltid intressant men som sagt den klassiska indiescenen överträffas för tillfället av amerikanser och skottar. My Sad Captain fixar dock sin del med stor behållning. Lyssna på inledningsspåret GreatExpectations och ni förstår vad jag menar.

Bit: Great Expectations

2009års bästa! 10. The Low Miffs & Malcolm Ross, The Low Miffs & Malcolm Ross

Kommer ni ihåg The Wedding Presents? Engelsmännen som skapade engelsk gitarrpop fast ingen kände till dom. Inga Oasis, Blur eller Teenage Funclub utan the Wedding Presents. Fast Wedding Presets var mer kantiga och och mycket mer intressanta än vad någonsin den brittiska gitarrpopen skulle bli efter The Wedding Presents. Men det finns naturligtvis alltid undantag. Här är årets exempel - The Low Miffs & Malcolm Ross. Men det är klart Malcolm var ju med redan på Weddings tid dvs. det glada 80-talet. Då spelade han gitarr i Josef K. Nu tar han hjälp av ungdomarna i The Low Riffs från Glasgow.
Någon sa att tänk på hur David Bowie hade låtit om han hade hittat ett surfband. Ja. Då har du The Low Miffs & Malcolm Ross. Här mötes Weeding Presents upp med Talking Heads (eller för yngre läsare Arcade Fire) i en underbar kombination.

Bit: The man Who Took On Love and Won (återkommer återigen på blogen för att det återigen är en sjujäkla bra bit)

2009års bästa! 11. Kasabian, West Ryder Pauper Lunatic Asylum

Party, party jaa party. Klackarna i taket. Armen I vinkel. Ja vad som gör er glada. På med Kasabians West Ryder Pauper Lunatic Asylum och dra på volymen så att grankatten flyr. Jag minns när the Chemical Brothers kom med sin fantastiska Leave Home kom. Plötsligt såg man killar i slitna jeans och ännu mer slitna skinpajer dansa arslet av sig på dansgolvet. Jag själv en av dom. Plötsligt fann man sig spela luftgura till dansmusik. Ingen fatta de hur det hade gått till. Plötsligt var det coolt att lyssna på dansmusik. Även hos rockhögern – jag menar konservativa rocknissar. Men flugan dog snabbt en ensam död. I Sverige. I England levde och lever den vidare. Indierockarna Kasabian vill anno 2009 dra sitt strå till denna elktrostack. Ja vi buggar och bockar och dansar åter igen arslet av oss.

Bit: Vlad the Impaler

2009års bästa! 12. Magnolia Electric Co, Josephine

Jason Molinas enmansband Songs: Ohia gjorde några av de bästa bitarna i slutet av 90-talet och i början av 00-talet. Dock var plattorna ganska spretiga och ojämna. Då Niel Young-känslan infann sig var det dock lika bra som läromästaren i form. För några år sedan lade Jason ned Songs: Ohia och skapade bandet Magnolia Electric Co (någon kanske borde ge honom förslag på bandnamn - namnet denna gång är också titeln på Songs: Ohias sista platta). Spretigheten och ojämnheten behöll killen liksom soundet. Frågan är varför ett nytt band? Hur som helst får Jason ju till det emellanåt. Denna gång med något så otroligt som en jämn och riktigt bra platta. Jason undersöker som vanligt Alt. country-träsket och gör det med bravur. Texterna är så där härligt mörka. Perfekt för långa och kalla norrländska nätter.

Bit: Songs For Willie

2009års bästa! 13. Viva Voce, Rose City

Precis som White Stripes består Viva Voce av en man och en kvinna, dock inte syskon. Kevin Robinson (trummor) and Anita Robinson (gitarr och det mesta av sången) är ett äkta par från Portland, Oregon. Men precis som White Stripes är det spretig härlig rock och pop med distade gitarrer och härliga melodier. Till skillnad från White Stripes är det hustrun i huset som hanterar gurorna. Och som hon gör det. Den här frun kan verkligen hantera en gitarr! Lyssna t.ex. på inledande Devotion och det avslutande solot. Jag tror jag går upp i sömmen. Sedan är bitarna så himla bra komponerade. Bitskrivare av rang. Viva Voce borde vara mer kända än White Stripes. Det borde vara Die A Little publiken sjunger på fotbollsmatcherna och inte White Stripes Seven Nations Army, men sådan är ju inte världen.

Bit: Die A Little

2009års bästa! 14. The Cribs, Ignore the Ignorant

Johnny Marr, från bland annat the Smiths, nya band the Cribs överraskade när deras platta kom. Det var inte alls vad jag väntat mig. Det här var inte alls den tråkiga gitarrpoppen som jag väntat mig. Utan här var det själ och hjärta och en hel massa sådan där härlig engelsk attityd. Heja gubben lever! Det här kan bli hur bra som helst live. Här möts Glas Vegas poptyngd Strokes gitarrdrivna rock. Jag minns fortfarande första gången jag hörde the Smiths. Det var singeln What Different Does It Makes och den kändes som en käftsmäll. Inledande All men have secrets and here's mine fångade in mig som en håv, jag pågade (det var det man gjorde på den tiden - när får vi se det i Lets Dance) och så hade jag en också en hemlighet. Då, 1984, var det faktiskt bara jag som kände till the Smiths - nåja i alla var det ingen i mitt kvarter som visste vilka de var. Det var min hemlighet och I'm still fond of you... The Cribs får mig helt enkelt att erkänna att alla män har en hemlighet och the Smiths är min.

Bit: Nothing (även denna gång samma bit som tidigare i blogen - ja vad gör man när det är en riktigt bra bit!)