Naturligtvis måste listan toppas av en platta som växer. Naturligtvis måste den toppas av amerikaner. Naturligtvis måste den toppas av ett band från New York. Naturligtvis toppas den av en debutplatta.
Det här är The Duke And the King (med delar av Fernice Brothers). Det här är Nothing Gold Can Stay som är årets överlägset bästa platta! Varje bit känns som klassiker. Varje bit berättar en historia att fundera över. Varje bit är så inne helvete bra! Det kanske vore fel att säga att plattan har ett tema, men det finns en sorgsenhet och en känsla av saknad (inte minst av barn- och ungdom) som skapar en härlig känsla i alla 10 bitar på plattan. Det är kanske en platta för regniga grådagar, men det är väl då man som bäst behöver en kompis som man kan lita på och som alltid är där och värmer en med några väl valda ord.
Jag har länge tänkt bloga om någon bit från denna underbara platta men har inte kunnat bestämma bit. Inledningsvis var det Suzanne som fångade mitt intresse. Sedan var det Lose My Self som sägs bland annat beskriva hur två av bandmedlemmarna förlorade ett spädbarn. Sedan var det den mörka The Morning I Get To Hell som speglade mina egna känslor mitt uppe i en skilsmässa. Ja så där höll det på. Till slut insåg jag att plattan helst enkelt var ruskigt bra - hela plattan och att det inte gick att göra ett urval. Men som ni kan se nedan lyckas jag i alla fall för stunden välja en favorit. Singeln If You Ever Get famous som handlar om att inte glömma vilka som verkligen är dina vänner - 'cos she was there, boy, when nobody knew who you were'.
Bit: If You Ever Get Famous
Bra val, men som min 70-talsnördige (vad gäller musik) arbetskamrat sa: "Om Cat Stevens fick höra det hör skulle han stämma dem för plagiat". Och visst låter det ruskigt likt på vissa låtar, för att inte tala om sången - men vad gör väl det när de är så förbannat bra!
SvaraRaderaVad Yusuf Islam gjorde då håller än helt klart. Men det finns en dimension till hos Dukarna tycker jag.
SvaraRadera