Rachael Yamagata, Over and Over (2008)

Surfade på nätet och kom till en amerikansk musiksida. Jag har alltid varit fascinerad över amerikanernas vilja att kategorisera allt. Det finns kategorier och så finns det underkategorier och så finns det under-underkatagorier osv. Fann att det fanns en under-underkatageori som beskrevs som unga, snygga kvinnliga singer and songwriter. Jag letade men fann ingen underkategori för gamla och fula manliga singer and songwriter. Nåja här fann jag intressanta artister som Missy Higgins, Prescilla Ahn och Katie Melua. Men framför allt fann jag Rachael Yamagata. En lågmäld eftertänksam kvinna med, som hon beskriver själv, en underbar barndom. Va? Underbar barndom? Ska inte artister vara trasiga individer med ett helvete till barndom? Vad ska de annars berätta om i sina sånger? Elefanter kanske? Eller varför inte olycklig kärlek och regn och mer regn som i Over and Over.