När jag var en si så där 15 år på 8o-talet stod Rod Stewart inte i särskilt hög kurs. En gubbe som åmade sig i tighta leopardbrallor och sjöng om sex till taskig musik. Då hade jag inte hört det mesta han gjorde på 70-talet. Det har jag nu. Och man kan ju undra vad en sådan talang gjorde på 80-talet. Ja man kan ju undra vad många gjorde då? Ta Elton John som ett annat exempel. Fantastiska bitar på 70, men urusla på 80-talet. Man känner sig lite lurad som växte upp på 80-talet i tron att de var tråkiga gamla gubbar. Men som sagt på 70-talet kunde de. Maggie May är för visso inte ett sådant där arkivfynd som ingen har hört förrut, men är ändå en riktig pärla. Det känns nästan som om man har lust att spola tillbaka kassetten och lyssna på biten en gång till.
Jag tänker mellanöl, skägga ungdomar som ser ut som om dom är 40 år och knastriga skivspelare i orange plast. Oh Maggie I couldn’t have tried any more…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar