Pearl Jam, Just Breathe (2009)

I går bloggade jag bland annat om Pearl Jam. Jag kände att det var inte bara ett bra tag sedan jag tog deras namn i min mun. Det var urlänge sedan jag spelade deras plattor. Och vips dimper deras nya platta ned. Och faktiskt det låter som förr bitvis och bitvis inte. Det är musikaliskt lite nytt, men det är textmässigt som de eller Eddie Vedder har utvecklats. OK vissa texter låter som om de är skrivna 1991 mitt i grungeerans storhetstid. Men flera texter har en ja en vuxen ton. En låt handlar om ålder och åldrande. En annan berör familjeliv etc. Just Breathe reflekterar över det nätta ämnet döden. Visst de har väl alltid varit pretentiösa, men det blir i alla fall inte på Just Breathe baktungt. Ta ett djupt andetag, spela Pearl Jam och bara andas!

Victoria Williams, Crazy Mary (1994)

När jag var liten i Själevad utanför Örnsköldsvik fanns det två bröder som var Själevads original. Original har en förkärlek för mig. Jag vet inte vad det beror på, men de gillar alltid mig. I Umeå, i Luleå och då i Själevad. Bröderna hade då var sitt intresse. Den ene samlade på allt om Elvis Presley. Det fanns det fler som gjorde. Det var ingen slump att museet i stan hade en stor Elvisutställning en sommar (det var där som för övrigt en annat Ö-viksoriginal - Ejlert Pilarm fick sin uppenbarelse). Detta intresse kan jag förstå, som musikgalning. Men den andra brodern samlade på allt om såpan Dallas. Och då menar jag allt. Fråga mig inte hur han fick tag i allt skräp han samlade på sig. Jag menar det här ju långt innan Internet. Fortfarande brukar en av bröderna, som numera tillhör trasproletariatet, prata med mig när vi stöts på utanför Systembolaget. Fråga mig inte vilken av dom. De är tvillingar och ser precis likadana ut. Som en hyllning till dessa original spelar jag Victoria Williams Crazy Mary. Kanske mest känd för att Pearl Jam brukade spela den på sina spelningar. Jag hörde dom spela den i London för en herrans massa år sedan. Den finns också live med Pearl Jam på Spotify liksom en studieinpelning från Williams hyllningsplatta Sweet Relief.

Ulf Lundell, Rött vin & Whiskey (2005)

Får en del tips om veckans smash hit eller tidernas bästa bit eller den bara-måste-höra-plattan. Det är jättebra! Mer sådant! Men eftersom bloggen bygger på musik som går att hitta på Spotify föredrar jag i alla fall på bloggen rekommendationer till artister som offrar sig för ett par ören per spelning på Spotify för att vi stackars musikgalningar ska få oss ett ben då och då. Nej, S jag ska inte tipsa om Dag Vags Ge bullen ett ben även om det hade passat. Nej, en dag som denna då hösten verkligen gjort sitt intåg med minus grader på morgonen, en bister snålblåst och en sådan där havregrynsgrötsgrå himmel som bara finns på platser nära havet. Här krävs mer än bara mellanöl eller ett glas vitt vin. Här krävs starkare grejer. Den här är för dig S och din fru för att vi ska minnas sommaren, midsommarsol, rosé i det gröna och Ulf Lundell på högvarv. Låt oss ta oss Rött vin och whiskey varje dag för att minnas.

The Triffids, Wide Open Road (1986)

På 80-talet satt jag varje söndag som en utsvulten varg och lyssnade andäktigt på Lars Aldman och Lilla Bommen och sedan bara Bommen. Då den enda källan till ny alternativ musik. Favoriter då var the Hoodoo Gurus, the Hunters & Collectors och Nick Cave. Jag hittade Lars Aldman på You Tube och det visade sig att han fortfarande höll en annan Australien grupp högt - the Triffids. 2006 återförenades bandet (dock utan hjärnan bakom bandet David McComb som 1999 dog i en trafikolycka) i samband med att Born Sandy Devotional återlanserades. De gjorde tydligen några spelningar i Holland. Året därpå återsläpptes också In The Pines. Men från den fantastiska plattan Born Sandy Devotional (enligt Wikipedia är plattan ett mästerverk - jag vill kanske inte gå så långt men en mycket bra platta är det) från 1986 finns en av världens bästa bitar - Wide Open Road. Om förlorad kärlek. Se där satt den igen!

Wilco, You & I (2009)

Precis som Uncle Tupelo (se gårdagens inlägg) är Wilco en sådan där grupp som man borde älska. Bra popbitar. Snygga arrangemang. Skojiga idéer. Men det är som det inte riktigt vill sig. Alla deras plattor skrivs upp av media och jag lyssnar och försöker men det blir oftast inte mer än ja det är bra, men inte mer. Men på den senaste självbetitlade plattan finns en mängd sköna popbitar som är så bra att man bara vill slänga gitarren i vägen och gråta.
Jag vet inte vad det beror på. Kanske beror det på alla problem som Wilco har haft en tid. Först stämde Jay Bennett, en förre detta bandmedlem, Tweedy på uteblivna royalties och sedan går karln och dör i maj i år. Eller så är det den ointresserade av experiment Jim Scott (Tom Petty, Foo Fighters etc) som producerat plattan som satt sina spår. Eller så är det bara för att bitarna helt enkelt är så bra. You & I är, än en gång på denna blog, en kärlekssång - om nyckfullheten hos varaktig kärlek. Har ni hört en bit om det tidigare? Lyssna på Tweedy i par med Leslie Feist. Det är riktigt bra och lyssnarvänligt!

Son Volt, Exiles (2009)

1993 sägs alt. country-vågen ha börjat med Uncle Tupelos platta Anodyne. Det var, som jag förstår, både en spontan utveckling där band inspirerade band och en medveten strategi av skivbolagen att nå nya målgrupper för countrymusiken. Uncle Tupelo hör till den första kategorin. Plattan är idag inte något särskilt och det är lite svårt att förstå den betydelse den beskrivs ha haft. För mig var Ryan Adams underbara debut Hartbreaker vägen in. Hur som helst så splittrades Uncle Tupelo och Jeff Tweedy bildade Wilco (som kommer imorgon) medan Jay Farrar bildade Son Volt. Medan Wilco fortsatte att undersöka gränserna för pop och country höll sig Son Volt kvar i mer traditionella marker.
Ibland är det faktiskt inte fel att hålla sig på känd mark. Hålla fast vid det beprövade. Son Volt för traditionen vidare med bravur. Förra plattan var bra och den nya är också bra. Fast det själva tycker kanske att den traditionella marken är utanför. De kanske känner sig som i exil (Exiles).

Jamie T, Brittish Intellegence (2009)

Beteckningen intelligent musik se man ofta inte numera. Tidigare kunde man läsa det ibland i recensioner Ofta hänvisade man till intelligenta texter som jag ofta inte förstod. Reeberbahn med Olle Ljungström beskrevs som ett band med så smarta texter att det krävdes mycket att för att penetrera dem. Nu vet vi att det var precis som de flesta tyckte - nonsens. Någon gång kunde man läsa beteckningen på ett bands musik. Då var inte sällan ogenomtränglig jazzfussion eller post-pop eller nått sånt. Jag tror att ett av de få banden jag skulle vilja kalla intellegent är The Streets. Ni vet Mike Skinner som rappar på brittisk engelska. Det är så coolt! En av Mikes polare är Jamie T som på förra plattan gjorde en mustig the Clash-doftande soppa, levererar ny engelsk intelligens i Brittish Intellegence.

Masha Qrella, I Talk To the Trees (2009)

Min fru är i spännande Berlin på konferens och själv sitter jag i ett tråkiga Luleå. Jag har inte roligt. Jag skulle kunna tala med träd men de svarar inte mig. Suck. Så känner uppenbarligen också Masha Qrella från just Berlin. Kanske mest kända för att Calexico själva valde henne som förband på deras Europaturne 2002. Här ger hon sig på att på sitt eget sätt tolka Broadway klassiker av Kurt Weill och Frederick Loewe. Hennes Nico-stil passar finfint ihop med låtarna och texterna. Hon gör dem till sina. I I Talk To the Trees finns skörheten och ensamheten där och skapar underbar pop. Ich ben ein Berliner, ja min fru är det i alla fall just nu!

Pete Yorn & Scarlett Johansson, Wear and Tear (2009)

Jag har tidigare bloggat om att musik förr var viktigare i mitt liv. Det är som Sir Bobby Charlton sa om fotboll: Fotboll är inte på liv och död det är mycket viktigare än så. Ja så kändes musik förr för mig. Inte nu, om än fortfarande väldans viktigt. En sak som jag kan sakna är den där nästan ruskänslan jag fick när jag hörde ett platta och insåg hur jävla bra det var. Man satt bara där och njöt. Eller hoppade upp och ned. Eller dansade som besatt. Eller låg raklång - däckad. Nu händer det väldans sällan. Det verkar som om startsträckan för bra plattor har blivit längre. Kanske lyssnar jag på mer komplicerad musik nu än då. Men knappast. Jag tror det snarare beror på att det inte är mycket som överraskar längre. Man har ju hört Stones och Beatles några varv vid det här laget om ni förstår vad jag menar.
Men (ja alla väntade på ett men och skammen den som ger sig - det kom ett) när ett förhållande bröt upp (plattan heter en aning övertydligt Break Up) för Pete Yorn skrev han en rad sånger som han av någon ljuvlig anledning bestämde sig för att spela in tillsammans med skådisen Scarlett Johansson (Lost in Translation, Match Point och Vicky Cristina Barcelona) och vips var känslan där igen. Det här är magi. Det här är musik som tål att slita och slänga (Wear and Tear) och ändå hålla för evigt. Nåja för stunden är det i alla fall världens bästa platta.

Emmylou Harris, A Love Will Never Grow Old (2005)

I helgen såg jag Ang Lees fantastiska film från 2005 Brokeback Mountain. En av 00-talets bästa filmer. Kanske den bästa. Tänk att det här är samma man som gjorde Hulken? Vilket register den mannen har. Om man fixar att inte dras med i filmens handling så kan man njuta av den fantastiska musiken som är komponerad av argentinaren Gustavo Santaolalla. På soundtracket till filmen finns massor av bra musik. Dessutom bitar av Steve Earle, Rufus Wainwright, Linda Ronstadt och inte minst Emmylou Harris. Emmylou sjunger som vanligt så att hjärtat ska brista. Hur gör denna kvinna? A Love Will Never Grow Old är bara så bra! Nästan lika bra som filmen.

Tack A för tipset om denna soundtrackpärla!

The XX, VCR (2009)

Det finns en del ord och företeelser som barn idag inte förstår - moviebox, freestyle, en värld utan internet etc. För nån helg sedan hade jag spelat in TVs program om tjejmilen på video (en VCR - en sådan där som kräver kassetter) för att min fru och S var med. När de kom hem satt vi oss ned för att se, men bilden var lite dålig. Jag bad då S (16 år) att ta fjärrkontrollen till videon och tracka lite. Hon tittade oförstående på mig. Jag tyckte själv att ordet faktiskt inte riktigt föll rätt i munnen. Jag hade nog inte använt det på en si så där 15 år. Jag kände mig riktigt jävla gammal.

Från London och bara nått år äldre än S är debutanterna med det värdelösa bandnamnet The XX. De tycks i alla fall veta vad en VCR är för något. Och de kan sin engelska pophistora. Här hörs allt från Joy Division till CocoRosie. Minimalism när den är som bäst helt enkelt. Och skulle det vara så att det finns störningar i låten kanske det går att tracka lite...

Jaques Dutronc, Le Responsible (typ 1968)

Kritik är bra. Det utvecklar oss. Men jag skulle vilja ha det direkt på bloggen. Då skulle jag slippa att skriva själv om den. De nya rösterna säger att det är för mycket engelskspåkiga bitar på blogen. OK jag kan köpa det. Tyvärr är det så att det mesta av det bästa kommer från de två stora musikländerna, UK och USA. Men som en god meborgare så kan jag göra undantag som bekräfat den engelska regeln. Och för att också blidga de kritiker som tidigare tyckte att det var mycket ny musik på blogen så kommer här en riktig 60-tals klassiker. På franska! Jaques Dutronc, låtskrivare, sångare och skådis (i bland annat Sängfösaren från 2000), hade en hit i Sverige 1971 (L'Arsene som är rätt trist faktiskt), men den här är typ från 68 eller nått. Skruva upp volymen och dansa lös helst ansvarslöst till Le Responsible.

7 Worlds Collide, You Never Know (2009)

Ja så var det dags för dagens Beatles. Alla har vi nått förhållande till Beatles. Jag är inte så gammal att jag upplevt dem, men tillräckligt gammal eller vuxen för att höra deras influenser både här och där. Mitt första minne av Beatles är när P och jag 7 år gamla spelade morsans EP Rock' n Roll and Music om och om igen. Pågade som vildar och försökte impa på en tjej i kvarteret. Vi lyckades inte. Men kul hade vi. 7 Worlds Collides (ja gruppen heter faktiskt så) You Never Know är inte en rock dänga ala Rock n' Roll and Music utan en sådan där MacCartney-ig popig bit (andra som har inspirerats i det spåret och som märks tydligt på You Never Know är Elvis Costello och Jeff Lynne (ELO, Traveling Wilburys)).
Bakom det löjliga namnet 7 Worlds Collide finns bland andra Johnny Marr och Ed O'Brien(Radiohead). En supergrupp som leds av Nya Zeländaren Niel Finn. Det startade när Finn bjöd in herrarna till några välgörenhetsspelningar 2001. Och nu är de tillbaka och oj så popigt bra. När man föser ihop några bra musiker vet man aldrig vad resultatet blir - You Never Know helt enkelt.

Simpe Minds, Stars Will Lead the Way (2009)

Vad nu då? Simple Minds igen? Samma band två dagar i rad? Ja, ibland blir det som att blogen liksom fortsätter när man Sporfar (Spotify-surfar). Visste ni att Simple Minds gjorde en av tidernas mest ouppmärksammade återförening i år. Gubbarna var så spelsugna och på hugget att det blev ett dubbelalbum (den andra skivan med helt obegripliga och faktisk riktig dåliga covers). Och för att dölja att det låter precis som förrut har de kallat skivan Graffiti Soul, som för att visa att: 'Kolla vi hänger med'. Fast de inte gör det eller... Det kanske är så att de är just det de gör. 80-talstoner just när 80-talet är stekhet vad gäller stil, kläder och musik. Stars Will Lead the Way må ha varit en självbetitlad bit för skottarna i slutet av 80-talet, men inte nu. Hur som helst är det en bra bit. En typisk Simple Minds.

Simple Minds, The Kick Inside of Me (1984)

I går blogade jag bland annat om freestyle och då tänkte jag på när jag för en tid sedan plockade fram skivspelaren (ni vet en sådan där med pickup, nål och snurrande gummiskiva) och mina vinylskivor. Jag insåg att allt inte skulle rymmas uppe i lägenheten utan jag behövde göra ett urval. Jag gjorde två högar. En hög med måsteskivor och en 'i-fall-de-ryms'-hög. Det visade sig att jag var tvungen att ta bort några ur måstehögen för att de skulle rymmas i den ändå ganska stora låda som nu skulle få äran att vara skivback. Jag spelade en LP och Z, 12 år, var imponerad. Som den hip-hopare han är vet han att uppskatta en vinyl och en skivtallrik. Han blev ännu mer imponerad när jag sa att jag skulle lyssna på en låt på skivans andra sida. 'Va gå det att vända på den', sa han förvånat.
Jag upptäckte snabbt att mina vinylplattor var bättre än mina CD-skivor - faktiskt mycket bättre. Men de var sämre än skivsamlingen på datorn. Vad hände med min musiksmak under CD-eran?
Den skiva jag spelade först visade sig faktiskt hålla bättre än väntat. Simple Minds hade åtminstone på denna bit överlevt tidens tand. Den kändes fortfarande som en spark invärtes. The Kick Inside of Me.

the Cure, The Perfect Boy (2008)

För nästan 20 år sedan (hjälp vad tiden går) åkte jag buss runt Turkiet. Eftersom jag sedan skulle tågluffa en månad så var det viktigt hur jag packade. Lätt skulle det vara och varje pryl skulle fylla flera viktiga funktioner Freestyle (inte skidor eller skateboard utan en sådan där bärbar bandspelare) och kassetterna fick efter mycket vånda stanna hemma. De tog helt enkelt för mycket plats. När jag så kom till Istanbul hade jag bara hört orientalisk musik i tre veckor. En kväll när jag gick ganska nära Hagia Sofia hörde jag Talking Heads (Burning Down the House tror jag det var) från ett litet fönster som inte satt högre upp än min anklar. Jag tittade nyfiket in och såg att det var en bar. När nästa bit visade sig vara Boys Don't Cry med the Cure kände jag att orientalisk musik i all ära men inte är det mycket som slår Boys Don't Cry. Jag tog mod till mig och gick in. Baren var fullständigt fullproppad av turkiska män. Inte en chans att ta sig fram till baren. Jag tänkte att jag hänger bara en stund och lyssnar på musiken. Då ser jag en öl komma från hand till hand från baren och ner i min hand. Ingen såg ut att ha bjudit på den och ingen gjorde några försök att prata i den öronbedövande musiken. När jag druckit upp min öl kom det en ny på samma sätt. Det blev en blöt och mycket intressant kväll. Men fortsättningen är en annan historia.
Nu tycker ni naturligtvis att låten till denna blog borde vara Boys Don't Cry, men för att anknyta till gårdagens ämne så tycker jag inte att den låten håller lika bra idag. Så därför vill jag bevisa att the Cure faktiskt kan fortfarande. Från gråtande pojkar till en perfekt kille. The Perfect Boy är från förra året faktiskt...

Elvis Costello, Man Out of Time (1982)

En kollega till mig fyllde nyss 50 år. Han hade ägnat en stor del av kvällarna innan och funderat ut de 50 bästa eller mest betydelsefylla bitarna i sitt liv. Det blev en lista på 53 bitar. En intressant samling bitar med Lundell, Ebba Grön, Beatles och Queen. Oavsett vad jag tycker om listan så är idén skojig och bitvalet säger en del om den som gjort listan. Själv skulle jag ha mycket svårt att välja ut 50 bitar. Särskilt om jag skulle hålla mig till de som betytt mest. Det är ju inte alltid de är de bästa bitarna. Det är kanske till och med så att det inte är så bra längre. Att de helt enkelt suger, som barnen skulle säga. Ibland döljer dessutom känslorna som biten återskapar bitens verkliga kvalitéer. Man har så goda minnen förknippade med biten att man inte hör hur dålig biten har blivit eller kanske alltid har varit.
Men om jag skulle börja göra en sådan lista så skulle Elvis Costello hamna där med flera bitar. Han följde mig väldans länge eller jag följde naturligtvis honom... Här en bit från hans bästa album Imperial Bedroom (som osannolikt nog inte har remastrats medan taskiga Spike har fått sig ett ansiktlyft), Man Out of Time. Jag tycker nog att den håller fortfarande. Den skulle nog hamna bland top 5 på min 50topp-lista. Elvis tycker själv att det är en av hans favoriter. Elvis skrev uppenbarligen delar av låten i Sverige - bara en sån sak. Biten är från 1982 då Costello fortfarande var en man utanför tiden.

Brendan Benson, Garbage Day (2009)

När jag var liten så fanns det två typer av godis som konkurerade om första platsen - Bridge blandning på Åkes Ica hall och Cubblandning på Konsum. Vilken som var godast varierade från vecka till vecka. De innehöll i stort sett samma sak. En låda med olika godisar i. Varför köpa en låda med samma godisar när man kunde få variation i samma låda? Det temat har jag diskuterat tidigare på bloggen men då gällande musik. Brendan Bensons (från the Raconteurs, som säkert dyker upp på bloggen snart) soloplatta är ett typexempel på en Bridge eller Cubblandning. Varför hålla sig till en stil när man kan variera sig? Garbage Day är en soulig struttig bit med stråkar och Motownkänsla insprängd bland powerrock och Strokesinspirerade bitar. Biten låter glad men inte Brendan. En intressant kombination.

the Rolling Stone, Wild Horses (1971)

Kritik jag får på bloggen är att musiken är för ny. Det är ju inget man känner igen. Jaha. Ja det är klart det finns ett visst överslag för bitar från 2009. För att råda bot på detta och för att blidka mina kritiker kör vi en av världens bästa bitar genom tiderna. Och naturligtvis är det kungarnas kungar the Rolling Stones som står för grannlåten (eh...grannbiten?). Biten Wild Horses denna gång från den fantastiska plattan Sticky Fingers från 1971. Ni vet den där plattan som Andy Warhol designade med en gylf på framsidan med en riktig dragkedja. Var hos J och L på en blöt kräftskiva för några år sedan när en av damerna blev väldans förstjust i dragkedjan. Hon började dra den upp och ned. J såg inte glad ut. Jag tror inte att damen förstod att plattan var original och var värd sin vikt i guld och mer där till. Men jag tror plattan höll - den gången... En blöt fest är som att släppa lös vilda hästar och vem vet vad som kan gå sönder då...

Joan as a Policy Woman, I Defy (2006)

Missförstå mig rätt nu. Musik är viktigt. Ja en av de få saker jag skattar högst här i livet tillsammans med min familj, vänner, upplevelser och fotboll. Men musik är ändå inte lika viktig som den var förr. Jag menar när jag var en si så där 15 till 20 år. Man hängde på skivaffärens dörr för att kunna köpa just den plattan man väntat på. Cyklade hem med ett saligt leende. Lade den på skivtallriken. Lyssnade andäktigt och följde med texterna som oftast fanns på innerkonvolutet. Inget kunde störa en då. Inte en brand. Inte en slottlossning i gränden bredvid. Inte tredje världskriget. Det händer inte ofta jag får den känslan nu för tiden, men Joan as a Police Woman utgör ett undantag. Anthony & and the Johnsons (som jag skrivit om tidigare här på bloggen) sångare sjunger här en fantastisk duett med Joan as a Police Woman. I I Defy smälter deras röster ihop till skön konst. Jag sitter andäktigt och följer med texten på skärmen på min dator. Och ingenting kan störa mig...

Lord-Cut-Glass, Picasso (2009)

När jag var och tågluffade en gång på stenåldern träffade jag en dryg irländare i Turkiet. Han var överklass och skolad i vad han själv uttyckte det i riktig engelska. Han lät som om han arbetade på BBC. Dessutom var ett självutnämnt geni, en kontnär som inte tålde att jämföras med någon. Jag ville ju veta hur hans konst såg ut genom att han kunde jämföra med någon konstnär som jag kände igen, men han tog det som en ren förolämpning. Den enda konstnär som inte fick honom att rynka på näsan och fnysa var Picasso. 'Han skulle jag vilja döda', var hans svar på vad han tyckte om honom. Tur för Picasso att han redan var död, för irländaren menade det verkligen. Från en irländare med ambitioner till en skotte med dito, Alun T. Woodward och hans alias Lord-Cut-Glass. En slags hyllning till Picasso. Typ.

Gossip, Dimestore Diamond (2009)

En av de bästa konserter jag har varit på var när Portishead spelade på den saligt insomnade Vattenfestivalen i Stockholm. En entusiastiskt publik lyckades mjuka upp en skygg och skör Beth Gibbons så till den milda grad att hon släppte mikrofonstativet (som hon vanligtvis står hängande över som om hon skulle falla omkull om hon för en sekund släppte det) och till vår stora förtjusning dansade några steg. Jag får fortfarande gåshud av blotta tanken. En som inte är skygg och definitivt inte skör är Beth Ditto i Gossip. En imponerande kvinna med en rejäl tilltagen kroppshydda. Och en stor portion attityd. Och den bäste soul-punk-pipan i världen. Det här ska tydligen vara musik för män och ja jag gillar det. Dimestore Diamond inleder plattan med ett mission.

Trembling Bells, When I Was Young (2009)

Att få något att låta som 60- och 70-tal och ändå få det att låta nytt är en konst som få fixar. Trebling Bells är ett kollektiv från Glasgow som fångar 60-tals psychadelica och 70-tals folk-rock (två ganrer som jag har svårt med) och gör något helt eget. I en recention, som jag läste för ett tag sedan, vimlade det av referenser. Jag tror det var drygt 50 referenser till olika band från 60- och 70-talet (de flesta helt okända för mig). Att stå på jättars axlar som de sägar i England. Men det är så att Trembling Bells står helt ok på egna ben. Tänd ljus och rökelse, häng mörklila tyger på väggarna, blunda hårt och gunga med i When I Was Young.