the Cure, The Perfect Boy (2008)

För nästan 20 år sedan (hjälp vad tiden går) åkte jag buss runt Turkiet. Eftersom jag sedan skulle tågluffa en månad så var det viktigt hur jag packade. Lätt skulle det vara och varje pryl skulle fylla flera viktiga funktioner Freestyle (inte skidor eller skateboard utan en sådan där bärbar bandspelare) och kassetterna fick efter mycket vånda stanna hemma. De tog helt enkelt för mycket plats. När jag så kom till Istanbul hade jag bara hört orientalisk musik i tre veckor. En kväll när jag gick ganska nära Hagia Sofia hörde jag Talking Heads (Burning Down the House tror jag det var) från ett litet fönster som inte satt högre upp än min anklar. Jag tittade nyfiket in och såg att det var en bar. När nästa bit visade sig vara Boys Don't Cry med the Cure kände jag att orientalisk musik i all ära men inte är det mycket som slår Boys Don't Cry. Jag tog mod till mig och gick in. Baren var fullständigt fullproppad av turkiska män. Inte en chans att ta sig fram till baren. Jag tänkte att jag hänger bara en stund och lyssnar på musiken. Då ser jag en öl komma från hand till hand från baren och ner i min hand. Ingen såg ut att ha bjudit på den och ingen gjorde några försök att prata i den öronbedövande musiken. När jag druckit upp min öl kom det en ny på samma sätt. Det blev en blöt och mycket intressant kväll. Men fortsättningen är en annan historia.
Nu tycker ni naturligtvis att låten till denna blog borde vara Boys Don't Cry, men för att anknyta till gårdagens ämne så tycker jag inte att den låten håller lika bra idag. Så därför vill jag bevisa att the Cure faktiskt kan fortfarande. Från gråtande pojkar till en perfekt kille. The Perfect Boy är från förra året faktiskt...