I går blogade jag bland annat om freestyle och då tänkte jag på när jag för en tid sedan plockade fram skivspelaren (ni vet en sådan där med pickup, nål och snurrande gummiskiva) och mina vinylskivor. Jag insåg att allt inte skulle rymmas uppe i lägenheten utan jag behövde göra ett urval. Jag gjorde två högar. En hög med måsteskivor och en 'i-fall-de-ryms'-hög. Det visade sig att jag var tvungen att ta bort några ur måstehögen för att de skulle rymmas i den ändå ganska stora låda som nu skulle få äran att vara skivback. Jag spelade en LP och Z, 12 år, var imponerad. Som den hip-hopare han är vet han att uppskatta en vinyl och en skivtallrik. Han blev ännu mer imponerad när jag sa att jag skulle lyssna på en låt på skivans andra sida. 'Va gå det att vända på den', sa han förvånat.
Jag upptäckte snabbt att mina vinylplattor var bättre än mina CD-skivor - faktiskt mycket bättre. Men de var sämre än skivsamlingen på datorn. Vad hände med min musiksmak under CD-eran?
Den skiva jag spelade först visade sig faktiskt hålla bättre än väntat. Simple Minds hade åtminstone på denna bit överlevt tidens tand. Den kändes fortfarande som en spark invärtes. The Kick Inside of Me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar