Clare and the Reasons, Oh You Hurt Me So (2009)

Sveriges bästa musikjournalist Fredrik Strage är alltid mycket läsvärd. Läste precis boken Strage text, som är en samling av Strages texter genom åren. Det är verkligen bra och intressant läsning. Det som dock slår mig starkast är hans förkärlek för Gangstarapp. Vad får en vuxenkarl att lyssna på dessa sexistiska våldsförespråkare? Att en grabb i 13 års ålders kan finna dessa grabbar coola kan jag ha en viss förståelse för. Men en vuxen karl. Översätter man texterna börjar man antingen skratta för att det är så imbecillt dumma eller så bli man bara förbannad att unga kvinnor måste höra all skit de blir kallade för. Nej, jag förstår inte.

Tacka vet jag ärlig indie alá Clare Muldaur och hennes band the Reasons. Här en liten naiv bit om en liten tjej som rodnar.

Bit: Oh You Hurt Me So

Field Music, Measure (2010)

Det sägs att Field Music, från Sunderland, lyssnade på Led Zeppelin när de gjorde den fantastiska plattan Field Music (Measure). Det känns märkligt eftersom det här känns så långt ifrån Leds tunga rullande och bredbenta rock. Här är det istället intellegens, snriklighet, påhittighet och snygga arrangemang som gäller. Plattan vimlar av riktiga popsmycken. Ibland lite Phoenix, ibland lite Beatles, ibland symfoniskt. Ett måste i ens Spotifystall. Titel spåret sticker ut lite med sin stråkdrivna rytm och snygga körer som skulle få Jeff Lynne att gå upp i limningen. Musik som gör en glad och allert!

Bit: Measure

Blood Red Shoes, Count On Me (2010)

Våren närmar sig. Våren närmar sig. Hurra. Hurra. Det droppar från taken. Snön ger sakta men säkert vika. En och annan fågel letar sig upp från södern. Men så som en käftsmäll vräker snön ned igen. 2 dm till. Jag hukar och huttrar under snömassorna. Snälla det räcker nu. Jag hastar in och kör snabbt igång Spotify. Finner en verklig vintervärmare i Blood Red Shoes från Brighton. Plattan är full av ljus och hopp och tunga riff. Oh ja jag vill ha mer. Jag drar filten upp under hakan. Jag glömmer att snön vräker ned och att man numera inte kan avgöra vilken färg min bil har under snömassorna. Kanske våren kommer ändå. Kanske kanske. Jag törs nästan lita på det.

Bit: Count On Me

Great Lake Swimmers, Pulling On A Line (2009)

Varför inte fortsätta på vänspåret (se blogen igår och i förgår). Den här gången inga vänner eller "vänner" till mig. Utan vänner till Musee Mecanique, som jag bloggade om igår. Deras vänner är Kanadensarna i Great Lake Swimmers. Ackustisk pop djupt rotad i den amerikanska folkmyllan. Vad jag förstår så har Musee Mecanique turnerat ihop med varandra. De är också på samma skivbolag som Clare and the Reasons (se kommande blog). Nåja, Great Lake Swimmers spelade in sin första platta i en silo. Ja varför inte. Deras musik låter ju lite lantligt så där. Bra pop med härliga sandiga, jordiga och solen-silar-genom-lövverket arrangemang.

Bit: Pulling On A Line

Musee Mecanique, Two Friends Like Us (2010)

Igår bloggade jag om gamla vänner. En annan gammal "vän" är Mark Linkous, sångare i Sparklehorse. Han tog sitt liv för någon vecka sedan. Det känns väldigt trist. Trots att mina besök i hans musik inte var regelbundna Ja det kunde ibland ta år innan jag återvände till Sparklehorse så var det ändå som att återvända till en gammal vän. Sparklehorse skivor fick mig alltid att tänka till. Så enkelt men ändå så elegant och suggestivt. Jag älskar fortfarande deras första platta med det omöjliga namnet, Vivadixiesubmarinetransmissionplot. Som tur är finns dom som förvaltar Sparklehorse arv. Musee Mecanique är ett exempel som inte förvaltar det utan förvaltar det väl.

Musee Mecanique är ett museum i San Fransisco som visar gamla mekaniska musikmaskiner, t.ex. jukebox. En blandning av humanism och teknik som någon beskrev museet. Så kan man nog också beskriva gruppens musik. Så namnet är väl valt.

Bit: Two Friends Like Us

Allison Moorer, The Broken Girl (2010)

Var i den kungliga huvudstaden i helgen och träffade gamla goda vänner. Som alltid är det väldans trevligt att träffas. Som vanligt konstaterar vi att vi träffas alldeles för sällan. Som alltid konstaterar vi att vi trivs bra ihop. Som alltid bestämmer vi oss för att vi ska träffas oftare. Och som alltid kommer vi inte att göra det. Det är synd, men å andra sidan är det fantastiskt att ha sådana vänner som jag knappt pratar med på telefon eller mejl och som jag träffar någon gång per år, ibland färre gånger än så, och ändå är vår vänskap obruten. Bortsett från de långa uppdateringarna, som blir följden av att ha långa intervaller mellan kontakterna, så känns det som om vi träffades varje dag. Jag kan säga att jag har bekanta hemma i Luleå som känns betydligt längre bort trots att vi har regelbunden kontakt varje vecka. Eller jobbkollekgor som känns som främmande människor trots att man ses fem dar i veckan.

Allison Moorer är för mig ingen gammal vän utan en relativt ny bekantskap. Syster till den mer kända Shelby Lynn har hon nog fått stått i skuggan av sin stora syster. Men med sin senaste platta tycker jag att Allison känns lika intressant som sin syster. Shelby som för övrigt verkar ha varit mer mor än syster till Allison. När deras pappa sköt deras mamma och sedan sig själv tog Shelby hand om uppfostran av sin lillasyster. Ingick det musik på programmet månne?

Bit: The Broken Girl

the Jam, Standards (1977)

Oj det här blev en verklig nostalgivecka. Nyaste biten 25 år gammal - från 1985. Ja så kan det gå när man tänker tillbaka på vad som gjorde att jag blev som jag blev.

Jag måste även få avsluta veckan med en guldklimp från skivarkivet som ingen vet var det är - Själevads biblioteks skivsamling från 70- och 80-talet. Jag minns att det självklart fanns en hel massa progg. Men det fanns bredd och det var inte alltid plattor som sålde. Ja faktiskt aldrig plattor som sålde. Dock plattor som verkligen gjort avtryck i historien. En sådan är trion the Jam med drivande kraften och sångaren Paul Weller. Jag vill minnas att bibblan åtminstone hade deras andra platta mer popiga This Is the Modern World men inte deras punkiga första platta In The City (men som tur var hade min bror den). Dessa två plattor har nog format mitt musikintresse och inriktning mer än någonting annat. Biten Standards är en typisk Welleriskt låtsnickeri med snygga stopp, duellerande körer och coolt gitarriff. Oi! Let's get pissed, matie!

Bit: Standards

the Undertones, There Goes Norman (1980)

Efter att skrivit gårdagens blog så måste jag undra vad som hände med denna musikskatt som biblioteket i Själevad satt på. I somras var jag in och konstaterade att plattorna inte fanns kvar. Inte bland hyllorna i alla fall. Borta är alla guldklimpar. Det måste ha funnits plattor där som numera måste vara värda en liten förmögenhet. Fast det är klart det var väl rätt högt slitage på plattorna. En av de bättre guldklimparna var Nordirländska the Undertones (som otroligt nog har en officiell hemsida och spelar fortfarande dock utan sångaren Feargal Sharkey - se här) andra studiealbum Hypnotised. Naiva texter, Sharkeys tenordarr och sköna melodier. Här There Goes Norman som får mig att minnas att det här var en platta jag ofta lyssnade på när jag gjorde mina läxor. Läxorna kommer jag inte ihåg, men Undertones glömmer jag aldrig.

Bit: There Goes Norman

Ramones, I Wanna Be Sedated (1978)

Dagens unga fattar inte vilken skatt de har i Spotify och liknande musiktjänster. Hur många album som helst bara några klick borta. Det är som om man skulle ha haft ett jättestort rum bredvid sitt ungdomsrum på 80-talet med nästan alla plattor man ville ha plus lite till. Var man sugen på en platta var det bara att öppna dörren, gå in och hämta plattan och lyssna. Inte som då - tigga pengar av morsan, sedan cykla iväg till skivaffären och be till den allsmäktige att de hade plattan man ville ha vilket de naturligtvis inte hade. Och även om de nu hade plattan var det ju inte så ofta man fick möjligheten att köpa nya plattor. De kostade ju ganska mycket pengar. Som tur var fanns biblioteket i Själevad. Jag vet inte vem det var som var ansvarig för inköp av skivor där, men hon (det var bara kvinnor som arbetade där) var en geni vad gäller musik. Jag tror faktiskt att min första musikskolning fick jag av plattorna som man ömt lånade med sig från biblioteket i Själevad. Här fanns tidiga Elvis Costello, Talking Heads, Dire Straits, the Clash m.fl. Flera plattor lånade jag om och om igen. En av dom var Ramones Road to Ruin från 1978 (en platta som faktiskt håller förvånansvärt bra fortfarande). Jag får fortfarande rysningar när jag hör Ramones. Enkla popmelodier, i ett rasande tempo och massor med dist. Me like! En av de allra bästa bitarna de gjort är I Wanna Be Sedated, som jag spelade så mycket att det blev ett jack i bibblans skiva. Jag erkänner det var jag!

Bit: I Wanna Be Sedated

Kraftwerk, The Model (1978)

Jag vet att detta har diskuterats och pratats om förr. Men jag tycker det är mycket fascinerande - Den stora debatten på 80-talet som delade befolkningen i två läger. Nej jag pratar inte om det kalla kriget, om Falklands eller om devalvering av kronan. Nej det jag pratar om är mycket viktigare än så. Ja i alla fall tyckte man det då. Jag menar naturligtvis klyftan mellan hårdrockare och synthare. Man kunde bara tillhöra något av de två facken. Det fanns inga gråzoner. Ingenting utanför. Och absolut inte både och. Man var antingen eller. Själv gick jag från av vara punkare till synthare. Det var ju naturligt eftersom flera punkband också gjorde den resan. En gång var den hårdrockare som inte gillade att jag var synthare (vi var inte så många på den skola jag gick - tre stycken faktiskt bland hundratals håriga hårdrockare) så han snöt sig i mina kläder medan jag hade gympa. Inte så kul att ta på sig dom sedan. Jag blev dessutom förkyld.

Den här konflikten är så svår att förstå idagens musikklimat där allt flyter in i varandra och det är ok att gilla r&b och Green Day samtidigt. Inte för att hylla konflikten, men för att minnas den dammar vi av synthpoppens fäder - Kraftwerk och deras stora hit The Model. Jag lade den på en spellista som jag gjorde till K, som inte upplevt den beskrivna konflikten. Jag förklarade att hon fick ta bort den om hon ville. Hon hade aldrig hört biten men gillade den. Så summa summarum den håller fortfarande. Det är mer än vad man kan säga om vedervärdiga Saxon eller gräsliga svenska pudelband (ingen nämnd ingen glömd) från den tiden. Med det inte sagt att det inte fanns bra hårdrock också, men det är en annan historia.

Bit: The Model

New Order, Love Vigilantes (1985)

Det var en varm solig sommarkväll. Det luktade varm kåda från tallarna utanför Rådhuset och het klibbig asfalt. Jag hade stannat för rött ljus. Solen stod lågt, bländade och det var svårt att se trafikljusen. Jag vevade ned rutan och njöt av den ljumma sommarbrisen. Bredvid mig gled en sådan där sliten merca som alla snorungar har nuförtiden upp. Föraren såg inte ut att vara mer än 14 år. Han hade stora spegelglasögon på sig. Det blonda håret låg som en fläskkottlett längs pannan på honom. Plåten darrade i takt med ... ja vad tror ni grabben spelade? Tuff gangsterrapp? Tung death metal? Eller varför inte en klassiker i bilsammanhang - Elvis? Nej grabbhalvan spelade Whitney Huston! Whitney fucking Huston! Det lät inte bara illa det rimmade dessutom illa för tuffa snubbar i coola bilar (nåja en merca kasnke inte är så cool och det kanske inte den här grabben var heller men jag imagen). Det fick mig att tänka på vad jag skulle tycka var coolt att spela. Jag satt och funderade ett tag - Sonic Youth? Black Keys? Black Mountain? Prodigy? Då började New Order spela Love Vigilantes på den samlingsCD som jag spelade in min lilla bilstereo. Ja tänkte jag. Detta skulle jag tycka var coolt. Jag drog på volymen och öppnade alla rutor på bilen. Ja det kändes rätt! Whitney Huston-killen såg mycket skeptiskt och sur ut. Han blängde på mig och körde iväg i ett moln av bränt gummi i samma hundradel som trafikljuset slog om till grönt. Jag lade sakta i växeln och puttrade sakta iväg i min praktiska Ford Focus kombi med alla rutorna öppna och med Love Vigilantes på högsta volym. Sommarkvällen tillhör mig och New Order!

Bit: Love Vigilantes

Erland and the Carnival, Trouble In Mind (2010)

Kommer ni ihåg the Verve. Dom som hade jätte megahiten Bitter Sweet Symphony. Den med videon där sångaren Richard Ashcroft stöddigt gick på en gata utan att vika undan och stöter i alla. Cool video och en ok bit. Inte en av mina favoriter. Nu är låtskrivaren, Simon Tong, tillbaka i en ny konstellation efter att brutit the Verve, Blur, Godzilla etc. Mycket skeptiskt trycker jag igång hans nya band med det märkliga namnet Erland and the Carnival (taget från nån bok). Och till min stora förvåning är det riktigt bra. Ja allt är inte bra, men det mesta är intressant. Just intressant är något jag inte tidigare kunnat benämna någonting som Tong varit med om. Särskilt spännande blir det på singelspåret Trouble In Mind.

Bit: Trouble In Mind

Corinne Bailey Rae, I Would Like to Call It Beauty (2010)

Förr i tiden. På vinyltiden. Stannade jag ofta upp i affärer vid diverse drickabackar med plattor. Jag bläddrade på jakt efter något man hört talas om eller något som jag faktiskt aldrig hade hört förr. Den sista kategorin köpte jag enbart på skivomslaget. Många gånger gick det faktiskt att avgöra hur det skulle låta genom att titta på omslaget. Självklart gjorde jag några riktiga bottennapp med denna strategi, men lika ofta hittade jag riktiga fynd. För att illustrera det hela vill jag hänvisa först till Shelby Lynnes platta Love Shelby. Ett riktigt gräsligt omslag som väl ska locka tjocka truckers från USA. En bra platta men ett gräsligt omslag. Chris de Burgh hade omslag på 70 och 80-talet som jag tyckte var lite indie. Så ovetande om innehåll köpte jag Eastern Wind (ni vet den med the Traveller på ). Och ja... inte var det indie. Corinne Bailey Raes platta The Sea tillhör definitivt de omslag jag inte skulle falla för. Och det hade ju varit synd eftersom den är ruskigt bra. Lite jazzigt alá Chet Baker och lite souligt alá Dusty Springfiled. På balladen I Would Like to Call it Beauty går det så långsamt att det känns som om låten håller på att trilla omkull utan styrfart. Men hennes sång är så len och så intim att det blir starkt och äkta. Me Like!

Bit: I Would Like to Call It Beauty

Holly Miranda, Sweet Dreams (2010)

Ibland har man bara sådana där dagar som när man vaknar är dagen förstörd, Man vet att det började dåligt och att det sedan bara kommer att gå utför. Det bästa man kan göra är att ligga kvar i sängen, men möten, plikten, myrorna i kroppen får en till slut att trotsa motgångarna och inse att det är bara att bita ihop och inse att till finns dagar när man helt enkelt får koncentrera sig på att hålla sig på benen.

These days I'm just trying to stay on my feet sjunger Holly Miranda drömskt, snyggt ackompanjerat av en brassektion. Och idag är det bara att skruva upp voymen och hålla med. Debutalbumet lovar gott för Holly som kommer från Detroit men numera bor i New York. Man kan faktiskt höra att plattan är gjord tillsammans med David Sitek från TV On The Radio. Det finns klara referenser.

Bit: Sweet Dreams

The Clientele, Never Anyone But You (2009)

Vi fortsätter på temat vresig Elvis Costello. På 80-talet frilansade jag som journalist för en lokalblaska i Ö-vik. Jag och och en kollega åkte till Finland på Provinsirockfestivalen för att bevaka. Costello spelade och gjorde förvisso en ganska blek figur, men han var där. Av spelningarna minns jag Iggy Pop mest. Hans spelning är den bästa jag har sett, men det är en annan historia. Det här utspelar sig på den tiden då Costello inte hade egna talkshows på TV utan han vägrade att befatta sig med media överhuvudtaget.

Nu befann jag mig backstage när han med raska steg kom av scenen. Jag tog en chansning och hakade på honom. Det var jag, några gorillor, roddare och andra musiker som hamnade i en grupp. Rätt var det är öppnar Costello en dörr och ropar att vi alla ska kliva på. Jag slänger mig först in. Vi tränger oss alla in och Costello är på särdeles gott humör. Han har visst fått ett par trosor uppkastade på scenen och ser väldans nöjd ut. Han pratar och pratar. Jag tänker det här är hot stuff. Vilket story jag kan få här. Ett scoop, som man säger i journalistkretsar. Men tyvär är det fler än jag av journalisterna som gjort samma rövare. Denne intellegensbefriade journalist från en av de svenska kvälltidninmgana gör 4 kardinalfel:
1. Han stäcker upp handen, som om det var en jävla presskonferens
2. Han fortsätter att hålla upp den trots att ingen bryr sig om honom - det är fortfarande inte en preskonferens
3. Han harklar sig och tar fram penna och block - ja som sagt det är ingen presskonferens
4. Han säger: Mr Costello how did you like playing to night? - ja ni vet - ingen presskonferens.

Costello blir helt röd i fejan. Ser sig misstänksamt om. Får också syn på mig. Han skriker något om att det är obehöriga närvarande och journalister. Alla åkte vi ut med svansen mellan benen. Jag blängde länge på kvällstidningsjornalisen. Men han ägnade sig redan åt att såga Costellos konsert i huvudet. En konsert som han inte hade sett eftersom han enligt en pålitlig källa hade suttit i baren och försökt ragga upp en finsk kollega under hela konserten (pålitlig eftersom källan också varit intresserad av denne finska kollega).

Så kan det gå. Så för att fira den gamle Costello så kör vi återigen sådan där härlig engelsk intellegent pop. Denna gång av The Clientele och deras underbara Never Anyone But You. Londonärerna som gjorde en riktigt bra platta i slutet av förra året.

Bit: Never Anyone But You

The Two Door Cinema Club, Something Good Can Work (2010)

Den förr inte så tillgänglige Elvis Costello bojkottade några år media. Vägrade att prata med dom. De få gånger han gjorde några som helst uttalanden var det bara för att berätta vilka bra plattor han för tillfället lyssnade på. Flera gånger höjda han de engelska popparna Pale Fountains. Precis som nu var det ingen som hade hört talas om dom då heller. De var ett sådant där härligt struttigt popband alá Aztec Camera, Orange Juice eller the Clientele för att ta ett mer nutida band. Pale Fountains leddes av en fantastisk sångare, Michael Head, som faktiskt fick något slags pris för sin sångröst (lyssna på t.ex på Shelter som fotfarande är en mycket bra popbit). Vad jag vill säga är att det finns en tradition i det där landet med sådan här smart pop. De tre tonåringarna från Bangor i Two Door Cinema Club fyller ut traditionens kavaj med stor bravur på sitt debutalbum. Sångaren kanske inte når Headska höjder men energin är smittande. Det här är pop som gör mig glad! Och så är man där igen och fingrar på volymreglaget...

Bit: Something Good Can Work