Förr i tiden. På vinyltiden. Stannade jag ofta upp i affärer vid diverse drickabackar med plattor. Jag bläddrade på jakt efter något man hört talas om eller något som jag faktiskt aldrig hade hört förr. Den sista kategorin köpte jag enbart på skivomslaget. Många gånger gick det faktiskt att avgöra hur det skulle låta genom att titta på omslaget. Självklart gjorde jag några riktiga bottennapp med denna strategi, men lika ofta hittade jag riktiga fynd. För att illustrera det hela vill jag hänvisa först till Shelby Lynnes platta Love Shelby. Ett riktigt gräsligt omslag som väl ska locka tjocka truckers från USA. En bra platta men ett gräsligt omslag. Chris de Burgh hade omslag på 70 och 80-talet som jag tyckte var lite indie. Så ovetande om innehåll köpte jag Eastern Wind (ni vet den med the Traveller på ). Och ja... inte var det indie. Corinne Bailey Raes platta The Sea tillhör definitivt de omslag jag inte skulle falla för. Och det hade ju varit synd eftersom den är ruskigt bra. Lite jazzigt alá Chet Baker och lite souligt alá Dusty Springfiled. På balladen I Would Like to Call it Beauty går det så långsamt att det känns som om låten håller på att trilla omkull utan styrfart. Men hennes sång är så len och så intim att det blir starkt och äkta. Me Like!
Bit: I Would Like to Call It Beauty
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar