Var i den kungliga huvudstaden i helgen och träffade gamla goda vänner. Som alltid är det väldans trevligt att träffas. Som vanligt konstaterar vi att vi träffas alldeles för sällan. Som alltid konstaterar vi att vi trivs bra ihop. Som alltid bestämmer vi oss för att vi ska träffas oftare. Och som alltid kommer vi inte att göra det. Det är synd, men å andra sidan är det fantastiskt att ha sådana vänner som jag knappt pratar med på telefon eller mejl och som jag träffar någon gång per år, ibland färre gånger än så, och ändå är vår vänskap obruten. Bortsett från de långa uppdateringarna, som blir följden av att ha långa intervaller mellan kontakterna, så känns det som om vi träffades varje dag. Jag kan säga att jag har bekanta hemma i Luleå som känns betydligt längre bort trots att vi har regelbunden kontakt varje vecka. Eller jobbkollekgor som känns som främmande människor trots att man ses fem dar i veckan.
Allison Moorer är för mig ingen gammal vän utan en relativt ny bekantskap. Syster till den mer kända Shelby Lynn har hon nog fått stått i skuggan av sin stora syster. Men med sin senaste platta tycker jag att Allison känns lika intressant som sin syster. Shelby som för övrigt verkar ha varit mer mor än syster till Allison. När deras pappa sköt deras mamma och sedan sig själv tog Shelby hand om uppfostran av sin lillasyster. Ingick det musik på programmet månne?
Bit: The Broken Girl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar