Pete Yorn & Scarlett Johansson, Wear and Tear (2009)

Jag har tidigare bloggat om att musik förr var viktigare i mitt liv. Det är som Sir Bobby Charlton sa om fotboll: Fotboll är inte på liv och död det är mycket viktigare än så. Ja så kändes musik förr för mig. Inte nu, om än fortfarande väldans viktigt. En sak som jag kan sakna är den där nästan ruskänslan jag fick när jag hörde ett platta och insåg hur jävla bra det var. Man satt bara där och njöt. Eller hoppade upp och ned. Eller dansade som besatt. Eller låg raklång - däckad. Nu händer det väldans sällan. Det verkar som om startsträckan för bra plattor har blivit längre. Kanske lyssnar jag på mer komplicerad musik nu än då. Men knappast. Jag tror det snarare beror på att det inte är mycket som överraskar längre. Man har ju hört Stones och Beatles några varv vid det här laget om ni förstår vad jag menar.
Men (ja alla väntade på ett men och skammen den som ger sig - det kom ett) när ett förhållande bröt upp (plattan heter en aning övertydligt Break Up) för Pete Yorn skrev han en rad sånger som han av någon ljuvlig anledning bestämde sig för att spela in tillsammans med skådisen Scarlett Johansson (Lost in Translation, Match Point och Vicky Cristina Barcelona) och vips var känslan där igen. Det här är magi. Det här är musik som tål att slita och slänga (Wear and Tear) och ändå hålla för evigt. Nåja för stunden är det i alla fall världens bästa platta.