2010 års bästa: 3. Deer Tick, Born On Flag Day

Gått nytt år! 2011! Var tog 2010 vägen. Var det inte nyss nyårsafton? Satt jag inte här alldeles nyss och sammanfattade 2009. Ja faktiskt tycker jag inte det var så länge sedan det var milleniumskifte. Milleniumbuggen, milleniumdoomen och milleniumyra. Utan att jag märkt det har ett helt decennium gått. Jag skulle kunna sammafatta 00-talet istället för 2010. Kanske en bra idé att inleda det nya året med?

Inför det nya året ska man ju lova bättring. Nyårslöften tycker jag är en fånig tradition, men jag lovar att jag ska lyssna massor på musik även nästa år. 2009 lyssnade jag en hel del på Deer Tick och deras Born On Flag Day. Det är en riktigt bra platta. Den kom förvisso inte ut 2010 i USA, men här i Europa släpptes den 2010 tillsammans med deras mörkare The Black Dirt Sessions. Born On Flag Day bjuder på lågmäld americana med en sångare med sådan där härlig whiskeyeröst. I Little White Lies får man hela Ameracana-recepetet i en å samma bit. Men det finns också mer mainstreamspår som håller för lyssning -exempelvis är inledningsspåret Easy ett härligt popsmycke som är närmre amerikansk collegerock än americana. Skäna Smith Hill har jag tidigare blogat om och en håller fortfarande. För att muntra upp så här i juletider kör vi dock en annan bit här - Hell On Eart låter väl upplyftande vare sig det är ett nyårslöfte eller ett konstaterande...

Bit: Hell On Earth

2010 års bästa: 4. Dylan Deblanc, Paupers Field

I höstas skrev jag leve kungen om Dyland Leblancs debutplatta Paupers Field (se här). 20-åringen beskriver så många känslor och upplevelser med sådan inlevelse att man undrar hur mycket liv yngliungen har packat in på de där 20 åren? Killen är son till Lenny Deblanc som har själv gjort en del bra musik - lyssna tex på One day. Killen har en muikalisk uppväxt men också en mörk sådan med missbruk och behandlingshem. Därför är det också de mörka bitarna som imponerar mest. På Ain't Too Good At Loosing beskriver han svarta nätter som följs av bleka mornar. Upplyftande? Nej kanske inte. Men biten är så inne helvete bra att man går upp i sömmen. Jag får ståpäls som Gunde skulle ha sagt. Även i biten, If The Creek Don't Rise, som jag tigare blogat om finns en passage som är så känskofull att det nästan gör ont att lyssna på honom. Han sjunger "someone remind me not to be reminded of you" och man hör nästan hur tårarna rinner. Tillsammans med Emmylou Harris är detta årets bästa duett. Det är omöjligt att inte göra koppling till Ryan Adams debut Heartbreaker. Jag hoppas att Dylans resa blir skojigare och intressantare.

Bit: Ain't Good At Loosing

2010 års bästa: 5. John Grant, Queen of Denmark

Min mormor hade alltid en godisskål full med karameller. Trots att jag var och hälsade på var den alltid full. Trots att jag var en riktig gottgris som liten. Hur hänger detta ihop undrar ni: Jo skålen var naturligtvis full med godis som jag inte gillade. Skålen var full med Kungen av Danmark. Ni vet de där mörkröda hådra sakerna som smakar anis. John Grants (tidigare the Czars) godisskål är full med hustrun till kungen av Danmark. Och här är vi långt från tråkiga hårda illasmakande bröstkarameller. Här har vi mjuka, bittersöta och smakrika segaråttor för stillsam och eftertänksam njutning. En cigarr för mogna herrar snarare än bröstkarameller för seniorer.

Midlake gjorde för några år sedan en fantastisk platta (the Trials of van Occupanther) och som jag väntat på deras uppföljare och blev lite besviken när den väl kom. Det blev ingen placering för deras platta här på listan. Men de är ändå med. Det är faktiskt Midlake som står för musiken och arrangemangen på Grants platta. Och det är mötet mellan Midlake och Grant som gör dessa karameller till en sådan njutning. Ingen dålig debut för Grant.

Bit: Outer Space

2010 års bästa: 6. Broken Bells, Broken Bells

Många av mina vänner de köper samma viner, äter samma mat på restaurang och åker till samma semestermål om och om igen. Själv vill jag hela tiden hitta något nytt. Något som jag ännu inte upplevt. Jag menar gräset kan ju faktiskt vara grönare på andra sidan. Visst jag har mina favoriter också. Men jag vill ändå hela tiden hitta nya guldkorn. Jag föredrar därför också blandgodis före en påse med samma sak. Ingefär som Brokens Bells skälvbetitlade debut. Här finns en fantastisk blandning av allt möjligt. Sura, söta, salta och beska. James Mercer (fd. the Shins) och hans polare Brian Burton också känd under fjortisnamnet Danger Mouse (och han går ju inte att nämna utan att nämna hand platta med Sparklehorse, Dark Night of the Soul, som kom ut under året. Plattan kom ut ett år efter att den gjordes pga avtalsbråk. Plattan kom efter Mark Linkous död. På plattan finns också avlidne Vic Chesnutt med. En märklig upplevelse, men en bra platta som dock inte nådde ända fram). Borkens Bells bjuder inte på en tråkig sekund. Full av infall och skojiga detaljer gör att plattan överlever. En påse med blandade godbitar. En box med skojiga musik. En rundresa bland trevliga semestermål.

Bit: The Mall and Misery

2010 års bästa: 7. Ryan Bingham, Junky Star

När man gör sådana här årslistor är det svårt att inte snegla på andras listor. Dels är det är ju alltid kul att se om andra tycker som jag, dels vill man ju inte missa en platta som alla andra hyllar. Jag kan konstatera att en del av mina bästaplattor också förekommer på andras listor. Men jag vill ju också vara unik. Här en platta som inte förekommer på någon lista som jag kan sett i alla fall. Steve Earl-doftande Junky Star med texaspågen Ryan Bingham. Här är det två saker som sticker ut - bra bitar och Ryans otroliga whiskeyröst. Vad jag förstår har vunnit priser för biten The Weary Kind som finns med i filmen Crazy Heart där han också är med som skådis. Ryan har alltså en manlig röst, han ser så där manligt bra ut och han är tidigare försörjt sig som tjurridare på rodeo. Modemagasinet för män King skrev i februari: "Det finns med andra ord en så stor dos manlighet i denna kille att mitt skrotum vill veckla ihop sig i min underkropp och sakta börja anta formen av en livmoder. Ja, alltså inte i något befruktningssyfte, utan av ren och skär ångest inför mina tillkortakommanden som alfahanne." Ja det är faktiskt bara att hålla med. Om jag, som inte är fullt så manlig, lyssnar på exemplevis The Wandering så kanske Ryans manlighet smittar av sig en smula... Det är i alla fall värt ett försök. Och går det inte så har jag i alla fall hört en jädrans bra bit.

Bit: The Wandering

2010 års bästa: 8. Nana Grizol, Ruth

God jul alla! Äntligen jolafton. Dags för mandel i gröten, Kalle Anka, julskona, dopp i gryta och så kommer ju äntligen tomten. Frågan är om man varit tillräckligt snäll för att få några klappar i år. Jag undrar hur tomten håller reda på om jag sköter mig? Samarbetar han med underrättelsetjänsten eller SÄPO? Är det han som har störst nytta av FRA? Hur fungerar hans bevakning av oss? Är själet för att se om vi varit snälla tillräckligt i lagens ögon? Var går gränsen för personlig integridet för tomten?

Från Chigaco kommer skrammelpopparna Nana Grizol. Deras platta Ruth har funnit med på min spellista sedan tidigt i våras. Och jag tycks inte ledsna på den. Jag behöver inte vara snäll för att den ska vara kvar på min spellista. Nej, jag gör det av ren och skär egoism. Jag vill ha dom. Jag vill lyssna på dom. Och jag vill ha mer. Så det så. Är jag cynisk? Sångaren Theo Hilton sjunger om cynism på en bit med samma namn: Cynicism is a lazy way to say I’ve been burned. Ja kanske det. Vad säger tomten om det? Är han bränd tro? Men det finns bättre bitar på plattan. Galaxies har jag blogat om tidigare. Nu spelar vi Blackbox för fantastiska brassarr och Thoes sång som här närmar sig J. Mascis-höjder (ni vet sångaren och frontfiguren i Dinosour Jr).

Bit: Blackbox

2010 års bästa: 9. Two Door Cinema Club, Tourist History

På flyget för ett tag sedan var det ett gäng prydliga ungdomar som uppträdde väldans hänssynsfullt, även om de var rätt så högljudda. De var mycket artiga och hjälpte folk med att lyfta sina väskor på plats. Ja, de betedde sig så äkligt vuxet att det faktiskt var störande. Fördomsfullt tänkte jag: Scouter. Och ja det visade sig vara precis vad de var. Scouter från Nordirland. Grundarna av TDCC eller Two Door Cinema Club sägs ha träffats via scouterna just på Nordirland. Men några influenser från scouterna kan jag då inte höra i deras musik. Hur fördomsfullt jag än anstränger mig. Deras musik påminner snarare om franska Phoenix. Följdakligen har de också mixat en av fransmännen bitar på deras Remix bonus-platta av Wolfgang Amedus Phoenix - Lasso. De har också tunnerat en del med fransoserna. Hur kul jag än tyckte att Phoenix en gång var så tycker jag faktiskt att TDCC är både roligare och intressantare. Lyssna t.ex. på Undercover Martin så kanske ni förstår vad jag menar.

Bit: Undercover Martin

2010 års bästa: 10 The Len Price 3, Pictures

Den 16/12 blogade jag om alla bra rockband under året. Som sagt det var länge sedan jag lyssnade på så mycket bra rockmusik som under 2011. Men bloggen har bara 20 platser för årets bästa plattor så alla ryms inte. Men den bästa av dom ryms naturligtvis. Jag blogade om den här plattan i våras (se här). Bandet är det engelska gladpunkbandet the Len Price 3 och plattan är Pictures. En platta som man blir glad av. Dags att dra på voymen, påga vilt runt i vardagsrummet och inse att livet faktiskt inte är så dumt ändå.

Bit: If You Live Around Here

2010 års bästa: 11. Spoon, Transference

Från Austin, Texas, kommer Spoon. Jaha tänker ni nu. Ännu ett alt. country-band. Men nej där gick ni bet. Spoon är nog hermelinen bland katterna i Austin. Visst finns där en touch av country, men mest är det rock eller alternativ rock (som det kallas i USA). Trummisen Jim Eno, en av grundarna av bandet, menar att bandet spelar kort och gott rock n' roll. Deras senaste platta Transference, som utan tvekan är deras mest spännande, finns dock en lekfullhet som inte funnits där tidigare. Lyssna t.ex. på elektroniska drömska Who Makes The Money så forstår ni att rock n' roll ligger rätt långt från sanningen. Om jag inte tyckte att det lät så pretentiöst skulle jag kalla Transferense för en smart platta. Men för er som tycker om rock ala Spoon så finns det gott om sådant också.

Bit: Who Makes the Money

2010 års bästa: 12. Joe Pug, In The Meantime

Den här plattan kanske inte räknas. Den är betecknad som en EP med bara fem bitar. Men oj vilka bitar sen. När Niel Young pluggar in sin elgura och lägger en vägg av distad gitarr över sina sånger på Le Noice så gör här Joe Pug en Niel Young ala Harvest. Ni vet munspel, gura och känslomässig sång. De här fem bitarna har jag lyssnad väldans mycket på. Det enda jag önskar är att det fanns fem bitar till på plattan. Kanske kan jag önska mig det av tomten?

Om man anmäler sig till Joes nyhetsbrev på hans hemsida (http://www.joepugmusic.com/)
skickar han ut en gratis EP. Tydligen har han skickat ut 15 000 EP sedan han började med det. Alla sätt att sprida sin musik är bra eller...


Bit: Lock the Door Christina

2010 års bästa: 13. Isobel Campbell & Mark Lanegan, Hawk

Skottskan Isobel Campbell och amerikanen Mark Lanegan har gjort några 80-tals doftande depp-pop-plattor de senaste åren. De har varit bra men inte så där så man hoppar upp och ned av upphetsning. Isobel som ju för övrigt är en artist som var med och grundade Belle & Sebastian och som sedan gått vidare för att göra något mer intressant (tema för blogen tidigare). Mark å sin sida var ju hyllad grunchare på 90-talet med Screaming Trees (kanske minns någon deras Nearly Lost You från filmen Singels) som nu alltså gör lågmäld deppig pop tillsammans med Isobel men även på egen hand. Tillsammans har du gjort en skön bluesig platta med söderkänsla som faktiskt håller hela vägen. Hawk är lite spretigare än tidigare och det är positivt. Tidigare plattor har man liksom ledsnat efter några bitar. Nu överraskas man och fortsätter lyssna. Lyssna t.ex. på deras försök att göra Motown - Come Undone. Det skulle kunna bli katastrof, men det blir en härlig upplevelse. På Time of the Season blir det finstämmigt men samtidigt med ett driv som behövs på en annars tempofattig platta. Här slingrar sig Isobels tunna klara röst runt Marks rasppipa som girlanger i julgranen.


Bit: Time of the Season

2010 års bästa: 14. the Hold Steady, Heaven is Whenever

2010 bjöd på en hel del bra rock. Det var länge sedan som jag lyssnade på så mycket distade gitarrer som i år. Men det känns fel att alla skulle hamna på en bästa lista. Lite enahanda. En sådan lista ska helst vara lite varierande. Så rocken får samsas om tre platser. Delta Spirit har vi redan haft. Senare kommer årets bästa rockplatta. Och på 14:e plats kommer övriga rockband. Här representerade av den bästa ur hägen the Hold Steady. Jaja kanske inte bara kick-ass rock här men kanske också just därför den bästa ur högen. På 14:e plats skulle lika gärna följande palttor ha kunnat hamna: Nada Surfs If I Had a Hi-Fi, Gaslight Anthems Amercan Slang, Black Keys' Brothers, Klaxons' Surfing the Void eller We are Scientists' Barbara.

The Hold Steady blir ju hyllade för allt de gör. Men jag har faktiskt inte fastnat för New Yorkborna (med ett förflutet i Minneapolis) förrän nu. Heaven is Whenever har ett anslag som tidigare saknats. De har tidigare liksom låtit precis som alla andra. Inget unikt. Nu finns det nått där som känns eget. Exdempelvis finns en sydstatskänsla på inledningsspåret The Sweet Part Of the City.

Bit: The Sweet Part Of the City

2010 års bästa: 15. Kyte, Dead Waves

Jag har aldrig varit någon fan av Depeche Mode, Petshop Boys eller Electronics. Jag kan tycke att Bronski Beat kan vara rätt kul halv två på natten på en fest. Livar alltid upp dansgolvet. Men jag lyssnar aldrig på sådan musik till vardags. Jag har det så att säga inte i min i-pod eller på min spellista. Men Kyte har ändrat på det. Plötsligt dansar jag framöver vardagsrumsgolvet tillsammans med Kytes dova men dansanta anslag. Jag gillar det. Jag gillar det. Kanske skulle man ta och damma av nån gammal vinyl med Depeche eller Petshop. Kanske. Kanske. Eller är det bara ett ytterligare ett utslag för åldersnoja? Kanske är jag rädd för döden?

Bit: Fear From Death

2010 års bästa: 16. Laura Marling, I Speak Because I Can

Jag skrev förra veckan om Violent Femmes. En av mina stora idoler på 80-talet. Det finns ju en uppsjö av sådana idoler. Ibland undrar jag vad som hände med dessa idoler. Vissa band finns fortfarande och spelar samma gamla bitar som förr - rätt tragiskt (såg att Suede återförenats - suck). Vissa har utvecklats och låter fortfarande spännande (Rolling Stones). Andra spelar fortfarande samma musik men är ändå spännande (New Order). En del band har spittrats och finns nu i andra uppsättningar (Johnny Marr från the Smiths via en uppsjö av band till nya intressanta the Cribs). Vissa har gått ned sig i drogträsket (the Pouges). Medan ytterligare andra har gått in i förgänglighetens obarmhärtiga glömska (vem minns Guadalcanal Diary eller Stump). Det är framför allt den sista kategorien som sätter igång fantasin. Vad gör dom idag? Jobbar de som boss, en försäljare eller disponent nån stans eller kanske nöjer de sig med vilket skitjobb som helst - ja det får gå som det går...

På 16:e plats av årets plattor finner vi Laura Marling och hennes rena avskalade platta I Speak Because I Can. Laura är tidigare medlem i Noah and the Whale, och fortsätter i ungefär i samma intressanta fora. En artist som alltså varit med i ett intressant band och sedan gått vidare för att göra något annat intressant på egen hand.

Bit: Rumbling Man

2010 års bästa: 17. Robert Plant, Band of Joy

2007 slog två osannolika personer sina påsar ihop och resultatet blev magiskt. Alison Kraus och Robert Plant gjorde den oförglömlig plattan Raising Sand. Producerad av T-Bone Burnett. Nu är Plant tillbaka med ett sound som faktiskt påminner om Raising Sand. Kanske inte lika magiskt men fortfarande mycket bra. Trots att namnet på plattan är Band of Joy, som var namnet på det band som Plant spelade i innan Led, så är detta finstämt och stämningsskapande. Denna gång är det inte T-Bone utan alt. country-snubben Buddy Miller (Solomon Burke, Emmylou Harris, Steve Earle, Lucinda Williams etc.) som sitter vid spakarna. Resultatet är lite taggigare, lite svängigare och lite coolare.

Bit: House of Cards

2010 års bästa: 18. Delta Spirit, History From Below

Från Baltimore via Peterborough i England tar vi oss tillbaka till USA och denna gång San Diego. Här finner vi Violent Femmes-kopiorna i Delta Spirit. Såg på TV att en av Violet Femmes bitar används i reklam. Naturligtvis inte orginalet och sjäklvklart inte texten. Texten som handlar om tånåringars längtan efter att få göra Det. En musikens Porkies eller American Pie om ni förstår var vad jag menar. Biten som använde F-ordet och därmed aldrig fick spelas i amerikansk radio blev ändå en hit studentradiostationerna. Nu spelas den i svensk TV. Men nog om 80-talet. Vi är ju inne på 2010 nu och årets 18:e bästa platta. Nu när jag skriver detta har jag plattan i mina hörlurar och jag måste skriva att jag nästan ångrar att plattan inte hamnade högre upp på min lista. En riktigt bra platta är det. Lyssna bara på Bushwick Blues så förstår ni vad jag menar. Rock n roll av bästa märke!

Bit: Bushwick Blues

2010 års bästa: 19. the Candle Thieves, Sunshine and Other Misfortunes

Vi fortsätter på duotemat. Igår amerikanska hyptnotiska Beach House. Idag och på 19:e plats engelska the Candle Thieves. Ett popband från Peterborough med förkärlek för glockenspiel (ett sådant där litet piano som finns på bilden, en sådan där som låter som ett leksakspiano). Ibland obarmhärtigt glättigt, ibland rätt knäppt och ibland helt underbart. Indie-folk såg jag att genren kallades. Ja det beskriver väl hyfsat vad duon gör för musik. Som exempel slänger jag in en bit där man får allt det där i en å samma bit. Sharks and Bears - en sång om drömmar och att vara annorlunda.

Bit: Sharks and Bears

2010 års bästa: 20. Beach House, Teen Dream

Från Baltimore kommer duon Beach House med Alex Scally som lägger upp sköna musikmattor för Victoria Legrands Nico-doftande sång. Mörkt, deppigt, hypnosiskt och helt oemotståndligt. Ja i alla fall för en gammal depprockare som jag. Jag drar på mig de maldoftande svarta kläderna, rufsar till det obefintliga svarta lockarna på huvudet och ser svår ut. När jag var ung tyckte jag att det var coolt att läsa dikter. Ofta förstod jag inte vad jag läste. Men jag tyckte om de som lät dystert.

Döden går från by till by
med sin murkna giga.
Gammal karl men kvick och kry,
smala ben och viga!
Kastar som en pojk mot sky
frodigaste piga (Erik Axel Karlfäldt)

Bit: Silver Soul

The Dukes and The King, Shaky (2010)

Året närmar sig slut. Det har varit ett märkligt år. Med framgångar för främlingsfientligt parti i Sverige, kungens (ja då menar jag inte Elvis) krona på sniskan och med brallorna nere, Sossarna utan partiledare osv. Privat har det också varit en del ups and downs. Även på musikfronten har det varit svängigt. framöve ska jag försöka sammanfatta året som gick med de bästa plattorna för 2010. Men för att värma upp så börjar vi med gruppen som gjorde förra årets bästa platta, The Duke and the King. Nu med en Irakkritisk bit. Väldans övertydligt men biten är det ingen fel på. Jag ser fram emot 2011 års bästa platta...

Bit: Shaky

Kristofer Åström, Come Out (2009)

Hej tomten,

Jag hoppas att du har det bra och att du inte blir utarbetat så här i juletid. Det är många julklappar som du ska hinna med att tillverka och dela ut. Om det känns jobbigt kan du ju alltid lyssna på några bitar. På min blogg finns några bra som kanske kan lindra din stress lite. Krisofer Åström, om du minns honom - du vet han i Fireside - gjorde en hyffsad platta ifjol. På den finns en bit som jag tror att du skulle gilla - Come out. Skönt tillbakalutad, bredbent och gungande folkrock. Heja Luleå. Jag är ju inte den som vill förstärka dina stressymtom men jag vill ändå att du ska veta att jag har några önskemål för min jul. Så här är min önskelista för 2011:

1. En ny spretig platta från PJ Harvey 2011 en som påminner mer om Dry än Dance Hall at Louse Point

2. Arcade Fire på Spotify

3. Var tog rock n rollen vägen - jag menar typ Strokes och Black Mountain - nej men vänta nu det har ju kommit med en 2010. Jaha var det någon som uppmärksamma det?

4. Gör så att the Nationals High Violet blir vald till årets platta var än du vänder din blick

5. Fred på jorden

6. Mat till de fattiga

7. En elgura

Typ.

Bit: Come Out

Kurt Wagner & Cortney Tidwell present... Kort, Aprils Fool (2010)

Julen står för dörren och det är snart dags att slå in klapparna. Tänkte ge bort musik i julklapp i år. Men hur gör man. Hur slår man in en spellista på Spotify? Ritar en teckning och skriver god jul? Förr blev jag överlycklig när jag fick en platta eller ännu hellre ett presentkort på en (jag menar då fick man ju köpa precis den platta man ville ha). Nu? Med all denna tillgång till musik har en del av mystiken kring musiken försvunnit. Tolka mig inte fel. Jag älskar tillgången. Tänk bara om jag vid 15 års ålder hade haft ett rum med nästan alla plattor jag ville ha att lyssna på när jag ville. Himmelriket. Men med ökad tillgång försvinner ju också exklusiviteten. Hade alla tillgång till Rolexklockor skulle ju ingen tycka att det var särskilt märkvärdigt. Nåja, jag kanske får ge bort något annat istället. Ett blandband kanske.

Kurt Wagner och den unga Cortney Tidwell verkar också ha en viss längtan tillbaka till en annan tid. Med bitar endast från 60- och 70-talet är nostaligin nästan fullkomlig. Men ibland känns det ändå nästan nytt. Särskilt i Aprils Fool mumlar sig Kurt fram med bravur.

Bit: Aprils Fool