90-talsvecka: Primal Scream, Kill All Hippies (1999)

Nästan alla har något slags förhållande till Primal Scream. De flesta får ett sådant där fånigt leende på läpparna när de hör Screamadelica. Plattan tog brittisk gitarrpop in i de då så hippade engelska klubbarna. De lyckades blanda elektonica, rock och soul på ett helt nytt sätt. De flesta har väl hört svängiga Movin' it Up. Personligen tycker jag plattan är lite tråkig. Visst jag dansar väl lika ihärdigt som alla andra när de vid något sälsynt tillfälle spelar Movin' It Up på något dansgolv. Sedan kom bandets tröttsamma försök att bli Rolling Stones. Med gitarriff, amerikanska flaggor och yeah, yeah. yeah. Om ni förstår vad jag menar. Faktum är att de gör det bra men originalen är ändå bättre. Lyssna te.x. på Rocks, som också får en hel del att röra på benen. Men jag tycker det tar ända till 1999 innan Primal Scream faktiskt gör något som de med stolthet kan lämna över till eftervärlden. Här tar de verkligen ut stegen ut i det okända elektroniska träsket och det här känns som det naturliga steget för bandet efter Screamadelica. Vi har pengarna, de har själen och de kan inte köpas. Dra på volymen på max och ta en svängom med englands intressantaste bans under 90-talet och deras Kill All Hippies.

90-talsvecka: Pavement, Stereo (1997)

En av de där gångerna när jag bodde i England bodde jag i en liten by som heter Mainley. Det var en en liten håla utan för Stoke-on-Trent, med en fin stenkyrka i gotisk stil, tre pubar, en kinaresaurang och en chippy. Jag lånade av N en lägenhet, som låg på vinden till en hölada som tillhörde den gamla prästgården. På markplan hö och ett garage med en traktor och några traktorvagnar. Och så en trappa upp till ett litet krypin. Adressen var Höladan, Mainley. Det var en ovanligt kall vår. Ja det var faktiskt skitkallt. Det snöade i april för första gången på 100 år och vinden drev genom Höladans oisolerade väggar. Där inne satt jag med en påse fish-and-chips, under ett lager med filtar, frös och lyssnade igenom Ns inte så stora skivsamling, men N hade ett imponerande utbud. Massor med intressanta grupper. En av de bättre var Pavement, som jag bara hade läst om. Och det jag läst hade inte imponerat på mig. men när jag satte på inledningsbiten Stereo, försvann all kyla. Det var som om vinden plötsligt tog en omväg runt höladan. Värmen steg och jag tog några danssteg. Man kan nog säga att Pavement räddade mitt liv. Ja, inte riktigt så men nästan i alla fall.

90-talsvecka: Beck, Devils Haircut (1996)

Den ironiska generationen fick en ikon i virrpannan Beck när han slog igenom med Loser 1994. Samplad, soulrock med attityd, kanske. Det där kanske är obligatorisk för den ironiska generationen åtminstone om man lyssnar på Henrik Schyffert. Och då gör man ju. Men faktum är att Mellow Gold, plattan med Loser, faktiskt inte är så bra. En höjdare är dock uppföljaren Odelay. Devils Haircut kan jag höra hur många gånger som helst. Men fråga mig inte vad texten handlar om. Ibland undrar jag om det inte bara är ord som är staplade på varandra. Eller så finns det någon slags mening i dem. Men jag vet inte. Låten svänger i alla fall fett!

90-talsvecka: Sparklehorse, Saturday (1995)

I slutet av 90-talet bodde jag i England i några omgångar, som mest i ett halvår. Jag lyssnade massor på musik. Jag lyssnade på allt. Upptäckte massor med intressanta nya band. Pavement, Sparklehorse, Grandaddy, Beck etc. (alltså amerikanskt - det var det som gällde i UK då efter att Manchesterscenen kollapsat 1997). Var på massor med konserter. Har ni sett nöjessidorna för London? Den är tjock som telefonkatalogen. Här handlar det inte om att vara med när det händer utan göra svåra urval bland allt göttigt. Ändå kan jag inte säga att jag såg något som satt några djupare spår. Jag gjorde väl fel urval antar jag. Niel Young, Grandaddy och Sparklehorse var väl den enda som gjorde några som helst avtryck. Sparklehorse gjorde en märklig spelning där bandet större delen av spelningen satt ned. Det var ändå magiskt. Och effekten när de sedan ställde sig upp en efter en för att rocka till det lite var magnifik. Saturday spelade de dock sittande.

90-talsvecka: Portishead, Mysterons (1994)

80-talet gick, som vi alla vet, så småningom över i 90-tal. Gitarrpoppen fick sin andra era med arenband som Oasis, Blur och Teenage Fanclub. Men det gjordes faktiskt också intresant musik på 90-talet. Som jag tidigare berättat såg jag Portishead på Vattenfestivalen i Stockholm i slutet av 90-talet. Det är forfarande en av de bästa spelningarna jag varit på. PJ Harvey spelade också den kvällen men hon var en blek skugga jämförelsevis. Få brittiska band från 90-talet har haft en så stor betydelse för musiken som Bristolgänget Portishead. Plötsligt var det inne och komma från mysiga lilla Bristol. Det är ungefär som om det plötsligt var inne att komma från Strömstad eller Leksand. Här inledninsgspåret från debutplattan, Mysterons. Jag trodde en gång mig veta vad den handlar om men nu när jag hör den så framstår den som ett mysterium.

The 80-talsvecka: the Sisters of Mercy, First and Last and Always (1985)

Den här sagan utspelades sig på den tiden artister kunde släppa massor med singlar och maxisinglar innan de kom på idén att släppa en platta. Värst av alla var nog The Sisters of Mercy. De släppte ungefär åtta stycken innan deras debutalbum äntligen kom. Och det skulle poetiskt nog också visa sig vara deras First and Last och om det håller för för evigt (Always) vill jag ha osagt. För efter debuten splittrades bandet och sångaren Andrew Eldritch behöll bandnamnet medan de verkliga arvtagarna Wayne Hussey och Craig Adams bildade the Mission. Det är nog få grupper som i mina ögon varit så stora och betydlesefulla för mig som Sisters och som nu faller så där ointressant platt till marken. Singlarna är fullständigt olyssningsbara och plattan bara bitvis tolerabel. Men någonstans där i bakhuvudet finns de säkert och påminner mig om vad jag en gång tyckte. Vad hade Smog, Lampshop, Glasvegas eller Gutter Twins varit om inte Sisters först krattat managen.

80-talsvecka: The Jesus & the Mary Chain, Never Undertand (1985)

1985 bodde jag i Sundsvall. Gick första året på gymnasiet. Jag gick på den skolan där nästan bara killar gick. Så ibland tog vi mod till oss och gick över till den skola där de flesta eleverna var tjejer. Vi satt mest och hängde på någon bänk och spanade. Till slut var det någon lärare som körde iväg oss. Det var sällan vi gjorde något väsen av oss. Men den gång vi gjorde det var det lustigt nog ingen lärare som körde iväg oss. The Jesus & the Mary Chain hade precis släppt sitt debutalbum Psychocandy. Hängde på låset och köpte plattan. Spelade snabbt av den till kassett och så i med kassetten i polarens bergsprängare. Så rustade med svarta kläder, håret på ända och en bergare stor som en Saab V4 gick vi till tjejskolan. På med volymen på högsta volym. Never Understand skrap, skrap, gnissel.

- Öh, ställ in kanalen på radion ordentligt, var det en kille med tuperat hår som sa. Vi flinade och lyckades kräma ut ytterligare ljud ur bergaren. Inte fick vi några tjejer. Inte då i alla fall. Vi förstod inte varför. We Never Understand.

80-talsvecka: TC Matic, Middle Class and Blue Eyes (1982)

En av de de där 14-åringarna som såg Brända Barn 1983 på Musikhuset i Örnsköldsvik var året innan med i Upp till 13. Ett radioprogram där ungar under 14 år fick ringa in, surra med Ulf Elving, gissa på frågor, vinna plattor och inte minst önska en bit. Killen svarade rätt på en småchansfråga och fick tre presentkort på skivor. Jag var inte så lite avundsjuk. Men mest var jag imponerad. För hans önskebit hade varit något med belgarna TC Matic (jag minns tyvärr inte vilken bit det var). Alla andra önskade Magnus Uggla, Freestyle eller Snowstorm. Men den här killen önskade sig en totalt okänd belgisk grupp. Jag frågade många gånger om hur han hört talas om gruppen, men fick aldrig något riktigt svar. Jag lånade plattan, spelade in (hometaping is killing music) och kassetten har spelats många många gånger. Till slut köpte jag den. På så vis fick en medelklass kille med blå ögon en skönt musikaliskt uppvaknande.

80-talsvecka: Joy Division, Love Will Tear US Apart (1980)

Så mycket av det jag lyssnade på på det glada 80-talet var sprunget ur en grupp som man knappt hade hört. Bandet som kom från Manchetser hete Joy Division. Jag hade en maxisingel med världens bästa låt Love Will Tear Us Apart. Ian Curtis sångaren som dog förstod man sig aldrig på men känslan tog man till sig. Egentligen borde man kanske spela Transmission, Isolation eller någon mer karaktäristisk låt med Joy, men vad gör man när det enda jag då hade var en maxisingel med världens bästa låt. Sedan köpte jag Closer och några plattor till och jag insåg hur mycket det hade präglat det man lyssnat på (Television, the Triffids, Echo and the Bunnymen och New Order inte minst). Såg den fantastiska filmen Control och fick kanske en del förståelse för den svåre Ian Curtis. Jag tror att Love Will Tear Us Apart är den låt jag nog hört flest gånger i mitt liv utan att bli less på den. Jag hoppas att min kärlek för den inte sliter oss samman.

80-talsvecka: Brända Barn, Kärlek och hat (1983)

Så var det dags för 80-tals vecka. Ja varför inte. Det är min blog. Jag får vara hur nostalgisk jag vill. Jag bryr mig inte om någon tycker att låtarna inte håller längre. Nu är det känslan man vill åt. Ja man vill åt den där kärleken och hatet. Mycket från 80-talet ter sig ärligt talat inte särskilt bra idag. Men det var trots allt det årtionde då min musikaliska fostran ägde rum. Min allra första riktiga knock out-konsert var 1983 på Musikhuset i Örnsköldsvik. Vi var några polarna som trots vår ringa ålder, 14 år, vågade oss till Musikhuset. Vi hade alla våra fördomar om svartklädda män och kvinnor som läste Kafta till frukost och åt taggtråd. Och det var så härligt för att precis så var det. Jag blev helt frälst. Och då snackar jag bara om publiken. När de legendariska Sundsvallpågarna i Brända Barn sedan äntrade scenen med en Brodde (sångare) i verklig sådan där neurotisk form var jag helt slagen. Det var inte Kärlek och hat det var bara kärlek.

Patterson Hood, She's A Little Randy (2009)

Drive-by-Truckers är ett sådant där band som recensenter alltid hyllar. Allt de gör är bra. Och ja allt är faktiskt bra, men inte så bra att hatten åker av. Patterson Hood är, som det stod i Uncut, numera de facto ledare av bandet (fråga mig inte vem som var det innan). Men precis som alla andra artister nu för tiden så räcker liksom banden inte till. De har så mycket material och kreativitet som måste få komma ut. Antingen så har de sidoprojekt i ett helt annat band, delaktig i någon supergrupp eller som här solokvist. Det här är höst. Grått väder. Grå träd. Snålblåst. Det är skön dyster musik för korta dagar och långa nätter. Dags att ta bussen hem till fru och barn, korka upp ett gott rött vin och sakta ungsteka lammsteken. Och inte minst lyssna på Patterson Hood och She's a Little Randy. Ha en trevlig helg!
Och ja visst Patterson Hood är bättre som solokvist än i sitt ordinarie band Drive-By-Truckers. Den mer lågmälde Hood är att föredra. Det är Hood jag vill!

Malcolm Ross and The Low Miffs, The Man Who Took on Love (And Won) (2009)

När jag var ung reste jag väldans mycket. Kors och tvärs genom Europa. Och när Europa inte räckte till Afrika och Asien. Jag kunde vara ute i flera månader. När jag fick frågan om jag inte längtade hem nekade jag alltid. Men faktum var att jag ofta längtade hem. Resan var både en fantastisk upplevelse men också en plåga. Och det var alltid en fröjs att komma hem. När jag idag reser längtar jag bara hem om min fru inte är med. Men då längtar jag egentligen inte hem utan efter min fru. Om hon är med vill jag aldrig åka hem. Jag vet inte riktigt vart detta leder. Om jag vill säga att jag numera reser utan att längta hem eller att jag älskar min fru. Det är väl så att det är både och. För oändliga resor och för min fru The Man Who Took on Love (and Won) med Malcolm Ross and The Low Miffs.

Prefab Sprout, Last of the Great Romantics (2009)

Det är kallt. Ja faktiskt riktigt kallt. Tog på min mina Lovikavantar igår och det kändes inte svettigt. Vinterdäcken åker snart på. Cykeln åker in och sparken ut. Trädgårdsmöblerna har gjort sitt för säsongen och snöskolveln tar över scenen. Det är en brytningstid, som inte alltid känns så angenäm. Det man plockar bort minner om varma, lediga och lata dagar. Det man plockar fram minner om kyla, snö och arbete. Men å andra sidan är det tid för eftertanke, långa filmer på TV, mustiga grytor och tunga härliga rödviner. Och inte minst det är tid för att lyssna på musik. På de bästa bitarna. Spotify är full av möjligheter. Så här i brytningstider är det dags att vara det stora romantikern. Här tillsammans med Prefab Sprout och Last of the Great Romantics.

Yo La Tengo, Avalon or Someone Very Simular (2009)

När jag var student i Umeå förvandlades hela Ålidhem där de flesta studenter bodde till en enda stor fest. Det grillades sotiga burgare, dracks iskall öl i lika iskalla kvällar, hånglades i varenda trappuppgång och ur öppna fönster strömmade Nirvana. Det man inte hade lyckats plugga in innan det kunde man glömma att lära sig då. Om man inte var ett unikum och kunde stänga ute allt det där. Allt kulminerade i slutet av maj på den årliga brännbollsturneringen. Tusentals människor samlade på en stor gräsyta på universitetsområdet för att mer eller mindre fulla eller bakfulla pricka en liten tennisboll med en träpinne och sedan springa som om fan var efter en runt fyra koner. Som ni kanske förstår är jag ingen entusiast. Men jag uppskattade festerna och hånglandet. Om jag då hade vetat vad jag vet nu hade jag ropat Yo La Tengo när jag vid en match lyckades fångade bollen med en lyra. Det är spanska och betyder något i stil med Jag har den.

Kate Walsh, Trying (2009)

Jag har inte varit på språkresa när jag var ung. Ändå har jag varit till Brighton. Staden på den engelska sydkusten med allt det som bör finnas i en klassisk brittisk badort. Strand med livsfarliga tidvattenvågor. Stora träbryggor med små tivolin längst ut. Och, i Brighton just, fullt med snorungar som är där för att lära sig engelska. Brighton som heter Brighton and Hove eftersom de två städerna sitter ihop. I Hove finns ett slott. Ja dom finns faktiskt lite överallt i England, men just det här är privat men är ändå öppet för besökare. Jag åkte dit. Vem vill inte se ett slott där det faktisk lever folk och inte bara är ett museum. Det kändes heltkonstigt. Alla dessa vackra rum med högt i tak och stukaturer. Klassisk konst på väggarna. Tunga gardiner för stora härliga fönster. Men mitt i allt detta stod en helt vanlig TV och på ett barockbord mellan TVn och barocksoffan låg en TV-tidning. Det var det enda tecknet på att det levde folk här. Så det var en besvikelse att det trots allt såg ut som ett museum, ja förutom TV-tidningen då. En liten detalj som gjorde rummet bebott. Jag tänkte jag är färdig med att sträva efter ett eget slott. I'm done Trying helt enkelt.
Kate Walsh som lever i just Brighton (född i en annan kustort - Burnham-on-Crouch) slog igenom 2007 med sin andra platta Kitshenware som toppade iTunes-listan (vad det nu kan vara värt). På Trying har hon gett upp hoppet. Men jag hoppas att hon fortsätter att försöka. Keep on Trying, Kate!

Dot Alison, Paved With a Little Pain (2009)

Vi fortsätter på indiespåret tycker jag. Mer svart. Mer ledsamheter. Mer depp. Mer smärta. Får då blir jag så glad. Jag är skadad. Ja, sjuk kanske. Jag gillar verkligen deppigheter. Jag gillar när det uttrycks så smärtsamt att det gör ont. Ja jag gillar det inte bara jag blir glad av det. Tillfreds. Och så ännu en bit om kärlek. Denna gång av det smärtsamma slaget. Dot Alisons Paved With a Little Pain är pecis allt det där. I've gotta go because I love you ... our love came with a little pain.
Dot Alisons nya platta är verkligen bra. Mycket bättre än hennes tidigare elektroniska utflykter Hennes röst gör sig faktiskt bättre på det här lite tillbakalutade viset. Visst det finns rockrökare här också men det är de mer avskalade bitarna som ger avtryck. Här finns massor med känslorsamma möten. Bland annat med Babyshambles Peter Doherty, ni vet han med drogerna och Paul Weller (the Jam och Style Council).

Nada Surf, Are You Lightning (2008)

- Vaddå lite kända Nada Surf? Det finns väl inte en människa som hört talas om dom?
- Jo New York-bandet du vet.
- Nej.
- De har funnits sedan 1992.
- Och...
- Har gjort fem plattor. En så sent som 2008. En riktigt bra platta som heter Lucky.
- Ringer inga klockor.
- Har spelats i amerikanska sit-com-serier eller filmen Rails & Tails med Kevin Bacon? Du vet gjord av Clintans dotter Alison Eastwood?
- Jaså Nej inte sett. Inte hört. Kan du inte blogga om nått man hört?
- Nej.
- En artist man hört talar om då?
- Men Nada Surf måste du väl ändå ha hört.
- Nej säger jag ju.
- Nej. Men om du lyssnar på Are You Lightning kommer du ju att hört dom. Och jag lovar att sedan inte blogga om dom mer. I alla fall inte tills de släppt något nytt.

Maplewood, Over Hills and Down the Hollows (2009)

Det där med supergrupper var ju kul, eller hur? Det kan alldeles säkert sägas med om det. Men bara för att lägga till en observation till. Där TravelingWilburys var en grupp med ett hopplock av etablerade artister med säkert ganska lite umgänge utöver projektet är Monsters of Folk en samling med vänner som tycker det är kul att göra något tillsammans när tiden ändå finns. Maplewood hör till den kategorin också. Men till skillnad från både Traveling Willburys och Monsters of Folk är New Yorkbandet Maplewood en samling polare från nästan okända band. Eller har du hörd Punchdrunk, Champale, Winterville och den kanske lite kända Nada Turf? Hur som helst så har de på plattan med det märkliga namnet Yeti Boombox tillsammans sakapat en inspirerande samling bitar. Over Hills and Down the Hollows är en sådan där Canyon countryrock med hjärta på rätt ställe. Var dom går ska de veta att jag följer...

Monsters of Folk, Say Please (2009)

Det är sällan som två goda saker blir en bra om man för dem samman. Inte heller blir några halvbra saker en bra sak om man skulle få för sig att föra dem samman. Hammarby och Djurgården skulle inte bli bättre om man slog i hop dem. De skulle ändå få det tungt i Allsvenskan. Grymlings bestod av ett gäng tråkiga musiker och se det blev en tråkig produkt när man förde dom samman också. Traveling Wilburys var ett gäng mycket intressanta musiker med massor av talang och goda intentioner. Det är nästan så att man undrar om det går att misslyckas med en laguppställning som George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison, Tom Petty och Bob Dylan. Att de sedan kallade sig själv för Nelson Wilbury, Otis Wilbury, Lefty Wilbury, Charlie T Jr och Lucky Wilbury i nämd ordning borde ju inte göra deras närvaro mindre betydelsefull. Men plattan med alla fem (Volyme 1) och nästa platta (medvetet döpt till Volume 3 trots att det var andra plattan - jag minns inte vad anledning var) som kom efter Orbisons död vad ju faktiskt inte mer än ok.
Men (ja se ännu en blog med ett sådant där lappkasts-men) när talangfulla Coner Oberst (Bright Eyes), Mike Mogis (också Bright Eyes), Jim James (My Morning Jacket) samt M Ward (singer/songwriter) slår sina påsar ihop i Montsers of Folk blir det resultatet kanske inte större än sina enskilda delar men åtminstone väldans bra. De blandar sina insatser - ena gången sjunger denena och någon annan spelar gura och på nästa bit är det tvärtom. Say Please är ett Dinosour Jr i Nashvilletappning dvs. en bra popbit med distade gitarrsolon. Yeah!

The Heavy, Coleen (?)

Så var det fredag igen. Diska ur glaset. Skruva ur korken och lufta vinet. Hälla upp och njuta. Men vänta det fattas något. Ja jag menar förutom min fru, som är och tränar som vanligt. Jo nu vet jag vad som saknas utöver min fru. Musik. På bloggen Dagens vin hittade jag vinet. En chilenare. En Mont Gras, som på bloggen beskrivs som sammatslen och med skör bärighet som gör den välkomnande som en öppen kvinnofamn. Det ni! Nåja, vad passar till ett sådant vin då? Ja vad sägs om lite skön engelsk skrammeldansmusik som en härlig kontrast. Sväng dina lurviga till The Heavy och Coleen medan vinet rinner som vatten nedför strupen. Tack Dagens vin för tipset och tack England för att ni fortfarande gör bra dansmusik. Jag menar dansmusik som inte behöver ha en rytmsektion som låter som något min pappas gamla elorgel från 70-talet fixade.

The Cribs, Nothing (2009)

OK jag erkänner. Jag är en gammal the Smiths-fantast. Det är inte många som kan erkänna det idag. Många av deras bitar håller ju inte längre idag. Oftast är det allt för 80-taliga i produktionen. Ja vissa så i den milda grad att man inte fixar att lyssna på eländet. Men det är ju tur att bandmedlemmarna fortsätter att producera bitar. Morrisey och hans platta från året har jag redan bloggat om. Gitarristen Johnny Marr, som också förekommit redan på bloggen då i 7 Worlds Collide, har numera en grupp som heter The Cribs. Biten är en bagatell. Ja det är faktiskt ingenting. Det är Nothing helt enkelt.