80-talsvecka: Brända Barn, Kärlek och hat (1983)

Så var det dags för 80-tals vecka. Ja varför inte. Det är min blog. Jag får vara hur nostalgisk jag vill. Jag bryr mig inte om någon tycker att låtarna inte håller längre. Nu är det känslan man vill åt. Ja man vill åt den där kärleken och hatet. Mycket från 80-talet ter sig ärligt talat inte särskilt bra idag. Men det var trots allt det årtionde då min musikaliska fostran ägde rum. Min allra första riktiga knock out-konsert var 1983 på Musikhuset i Örnsköldsvik. Vi var några polarna som trots vår ringa ålder, 14 år, vågade oss till Musikhuset. Vi hade alla våra fördomar om svartklädda män och kvinnor som läste Kafta till frukost och åt taggtråd. Och det var så härligt för att precis så var det. Jag blev helt frälst. Och då snackar jag bara om publiken. När de legendariska Sundsvallpågarna i Brända Barn sedan äntrade scenen med en Brodde (sångare) i verklig sådan där neurotisk form var jag helt slagen. Det var inte Kärlek och hat det var bara kärlek.