90-talsvecka: Pavement, Stereo (1997)

En av de där gångerna när jag bodde i England bodde jag i en liten by som heter Mainley. Det var en en liten håla utan för Stoke-on-Trent, med en fin stenkyrka i gotisk stil, tre pubar, en kinaresaurang och en chippy. Jag lånade av N en lägenhet, som låg på vinden till en hölada som tillhörde den gamla prästgården. På markplan hö och ett garage med en traktor och några traktorvagnar. Och så en trappa upp till ett litet krypin. Adressen var Höladan, Mainley. Det var en ovanligt kall vår. Ja det var faktiskt skitkallt. Det snöade i april för första gången på 100 år och vinden drev genom Höladans oisolerade väggar. Där inne satt jag med en påse fish-and-chips, under ett lager med filtar, frös och lyssnade igenom Ns inte så stora skivsamling, men N hade ett imponerande utbud. Massor med intressanta grupper. En av de bättre var Pavement, som jag bara hade läst om. Och det jag läst hade inte imponerat på mig. men när jag satte på inledningsbiten Stereo, försvann all kyla. Det var som om vinden plötsligt tog en omväg runt höladan. Värmen steg och jag tog några danssteg. Man kan nog säga att Pavement räddade mitt liv. Ja, inte riktigt så men nästan i alla fall.