90-talsvecka: Beck, Devils Haircut (1996)

Den ironiska generationen fick en ikon i virrpannan Beck när han slog igenom med Loser 1994. Samplad, soulrock med attityd, kanske. Det där kanske är obligatorisk för den ironiska generationen åtminstone om man lyssnar på Henrik Schyffert. Och då gör man ju. Men faktum är att Mellow Gold, plattan med Loser, faktiskt inte är så bra. En höjdare är dock uppföljaren Odelay. Devils Haircut kan jag höra hur många gånger som helst. Men fråga mig inte vad texten handlar om. Ibland undrar jag om det inte bara är ord som är staplade på varandra. Eller så finns det någon slags mening i dem. Men jag vet inte. Låten svänger i alla fall fett!