Det är sällan som två goda saker blir en bra om man för dem samman. Inte heller blir några halvbra saker en bra sak om man skulle få för sig att föra dem samman. Hammarby och Djurgården skulle inte bli bättre om man slog i hop dem. De skulle ändå få det tungt i Allsvenskan. Grymlings bestod av ett gäng tråkiga musiker och se det blev en tråkig produkt när man förde dom samman också. Traveling Wilburys var ett gäng mycket intressanta musiker med massor av talang och goda intentioner. Det är nästan så att man undrar om det går att misslyckas med en laguppställning som George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison, Tom Petty och Bob Dylan. Att de sedan kallade sig själv för Nelson Wilbury, Otis Wilbury, Lefty Wilbury, Charlie T Jr och Lucky Wilbury i nämd ordning borde ju inte göra deras närvaro mindre betydelsefull. Men plattan med alla fem (Volyme 1) och nästa platta (medvetet döpt till Volume 3 trots att det var andra plattan - jag minns inte vad anledning var) som kom efter Orbisons död vad ju faktiskt inte mer än ok.
Men (ja se ännu en blog med ett sådant där lappkasts-men) när talangfulla Coner Oberst (Bright Eyes), Mike Mogis (också Bright Eyes), Jim James (My Morning Jacket) samt M Ward (singer/songwriter) slår sina påsar ihop i Montsers of Folk blir det resultatet kanske inte större än sina enskilda delar men åtminstone väldans bra. De blandar sina insatser - ena gången sjunger denena och någon annan spelar gura och på nästa bit är det tvärtom. Say Please är ett Dinosour Jr i Nashvilletappning dvs. en bra popbit med distade gitarrsolon. Yeah!
Som trist countrypopare är jag självfallet nyfiken på Monsters of Folk men precis som du är jag ju skeptisk till att helheten kan bli bättre än summan av delarna. Såg du att gruppen skulle spela i Stockholm i november?
SvaraRaderaNej det såg jag inte. Kanske vore värt en resa
SvaraRadera