2009års bästa! 15. Hanne Huckelberg, Blood From A Stone

Inte sedan DeLillos två poppiga plattor från slutet av 80-talet (Hjernen er alena och För var det morsomt med sne) har jag lyssnat så mycket på norsk musik. Ja Ane Brun förstås men hon känns som en svensk artist. Jag menar inte att Hanne känns mer norsk, men hon bor ju där i alla fall vilket inte Ane gör. Nej norskt låter det inte – hur det nu ska låta? Nej det låter mer Nashville och New Orleans om ni förstår vad jag menar. Om inte så menar jag att det finns både country och jazz i hennes musik. Fast Blood From A Stone är mer svart, suggestiv och indie. Hur som helst är det morsomt, riktigt morsomt!

Bit: In Here/Out There

2009års bästa! 16. Throw Me The Statue, Creaturesque

En av de häftigaste och kortaste trender inom musiken var Grungen. Inte bara för att det kom en massa coola band och kick-ass-rock, utan också för att Grungen var så anspråkslös. Att sitta på café, dricka café och slappa hela dagarna blev inne. Det fanns ett begrepp för det- jag tror det var slackers. Jag älskade att vara en slacker. Dessutom lyckades lilla jag på en fest ragga upp snyggaste tjej med stor konkurrens. Och jag kan bara tacka Nirvana för det. För plattan gick runt på skivtallriken och bara jag visste vilka de var just då. Det impade på tjejen. Men allt underbart är kort och förgängligt. Tjejen försvann i glömska och det hade Grungen också gjort om inte en viss Curt hade dött. Inte mycket av Grungen håller idag. Inte Nirvana heller. Tur då att Seattle fortfarande kan producera bra band. Throw Me the Statue är en av dessa och deras senaste platta är en härlig sådan där low-indiepop. Inte Nirvana alltså, men riktigt riktigt bra!

Bit: Waving at the Shores

2009års bästa! 17. Anthony & the Johnsons, The Crying Light

Ännu en platta som förekommit på blogen redan - Anthony & the Johnsons, The Crying Light. Även den en platta som växer. När jag var yngre letade jag ofta sådana plattor som skulle växa med tiden. Jag tvingade mig att lyssna på en platta som jag i början inte förstod mig på. Ibland bar det frukt och då hade man funnit en klassiker. Men oftast var det lika dåligt efter en tids genomlyssning som innan, ibland blev det ännu sämre. Jag minns hur jag försökte lyssna på skottarna Cocteau Twins på 80-talet. Jag fattade ingenting, men jag hade läst att det var bra. Jag tänkte om jag tvingade mig igenom plattorna skulle en uppenbarelse komma. Men den kom aldrig. Det var särskilt texterna som för mig var fullständigt obegripliga. Nu vet jag att det var precis meningen. Texterna var nonsens. Än idag ryser jag vid tanken på den tid jag lade ned för att förstå något som det inte var meningen att man skulle förstå – ja annat än den betydelse man själv lägger i slumpartade sammanhang – som stjärnbilder eller spådomar i kaffesump. Anthony & the Johnsons The Crying Light växte dock utan tvång och är fortfarande en riktigt bra platta. Det svänger inte, men den har själ.

Bit: Kiss My Name (ja jag vet att det var biten jag blogade om, men det är bästa biten fortfarande på plattan - ja topp fem av bästa bitar i år)

2009års bästa! 18. Patterson Hood, Murdering Oscar

Patterson Hood har varit med tidigare på blogen och sedan dess tycker jag att plattan Murdering Oscar har vuxit. Det är som ett bra vin som smakar bra idag men som smakar ännu bättre om de får mogna ett tag. Här finns Pettys hamronier, Stones riff, Youngs känsla och Dinousour Jrs gitarrrull i en härlig mix. Hood klarar av att stå på egna ben och gör det till och med bättre än i Drive-By-truckers. För att citera mig själv: Det är Hood jag vill ha. Det passar ju bra så här inför Kalle Anka.

Bit: I Understand Now

2009års bästa! 19. M Ward, Hold Time

För första gången sedan jag regelbundet började läsa Uncut så rankar de samma platta som 2009 års bästa som den svenska musiktidningen Sonic. Jag tycker överlag att Sonic är mycket blek musiktidning, men denna gång är det alltså överens. Nåja jag kan säga att jag sällan håller med någon av tidningarna vad gäller årets bästa plattor. Och så var det även denna gång. Det räcker liksom inte att det är två tidningar som rankar Animal Collectives platta som nummer 1. Jag förstår mig ändå inte mig på den. De är inte ens bubblare på min lista. Nej, här kör vi ensamma män eller kvinnor som sjunger melankoliskt om förlorad kärlek eller glada ämnen som krig och elände. M Ward liknar Torgny Lindgren, som vill ge pessimism ett glatt ansikte. Lyssna t.ex. på Cold-War.

Bit: Oh Lonesome Me

2009års bästa! 20. Yeah Yeah Yeahs, It’s Blitz!

Ända sedan jag som ung spoling började läsa Schlager i början av 80-talet har jag älskat listorna över årets bästa plattor. Då gjorde jag egna, men det är länge sedan. Med denna blog öppnar sig möjligheter. Så varför inte göra ett försök med en helt subjektiv bästalista över den bästa musiken på Spotify under 2009. Först ut är Yeah Yeah Yeahs It’s Blitz! Den dansanta Zero var med på blogen tidigare. Att byta ut gitarrerna från de två första plattorna mot synthar gjorde inte bandet tråkigare eller mindre svängigt. Som Uncut beskriver plattan - det närmaste man kommer Blondie 2009. Dra på volymen så att rutorna skakar och dansa lös till ett stycke modernism.

Bit: Zero

Marianne Faithful, The Crane Wife (2008)

Ibland fastnar en bit i huvudet och den går inte ur. Man går ständigt och nynnar på den. Tyvärr är det inte alltid så att biten är så bra. För några år sedan kunde jag inte sluta att sjunga the Decemberists låt the Crane Wife. Det var och är bra bit. Ja hela plattan är bra. Ifjol kom Marianne Faithful med en platta med lite överraskande bitval. Bland annat just the Decemberists the Crane Wife. Och vips var jag där igen. I will hang my head, hang my head low... Men faktum är att Marianne Faithfuls version är ännu bättre än the Decemberists. Här finns en nerv och hjärta som inte finns i originalet Här också snyggt uppbackad av Nick Cave.

Friska viljor, Hibiskus Park (2009)

Det finns två idrottsklubbar som man förknippar med Örnsköldsvik - Modo och Friska Viljor. Modo vet alla vad det är - ja ni vet Foppa etc. Vad få vet är att Friska viljor eller FV som de kallas också har haft en Foppa. En målskytt som numera huserar i de lägre serierna. FV var länge stadens hopp om att även få ett topplag i fotboll i staden, men så blev de inte. Som bäst en taskig säsong i Superettan. De som verkligen lever upp till klubbens namn är backhopparna. De åker längst upp i en backe brant som Turning Torso, kastar sig nedför och sedan ut över ett stup, flyger några hundra meter för att sedan landa på benen utan att bryta något. Det kallar jag friska viljor. Det är förvisso en sport jag aldrig förstått mig på och den enda kontakten jag har är på nyårsdagen när man legat bakfull och lyssnat på Bengt Grives referat från Gelschenkischen eller hur tusen det nu stavas. Jaja nog om sport - Friska viljor är också en grupp från Stockholm, som ologiskt nog sjunger på engelska och är enligt rapporter mer kända i utlandet än i Sverige trots namnet. Vad de har för koppling till idrottsklubben vet jag inte men deras musik är verkligen en frisk fläkt. Eller vad säger ni? Lyssna på Hibiskus Park visst är det en bit med friska viljor.

00-talsvecka: Phoenix, Everything Is Everything (2004)

Har ni varit i Varsailles utanför Paris? Det är en fantastisk slottsort med perfekt konstruerade och pedantiskt skötta slottsparker och stora pråliga hus. Känslan man får är att åka tillbaka i tiden. Till 1700-talet. Det känns helt fel att prata i mobiltelefon här, ja förmodligen i telefon överhuvudtaget. Att Frankrikes intressantaste band kommer här ifrån. Och att de skapar helt ny fräsch musik i denna konservatismens högborg är ett mirakel. Phoenix egna sound kan inte beskrivas helt enkelt men det är oftast dansant, rockigt och svängigt. På de två första plattorna är det en härlig blandning av elektronika och rock. Sedan släppte de sina elektroniska rötter och det blev mindre intressant. Med årets Wolfgang Amadeus Phoenix är de tillbaka i sina egna rötter. Men här går vi tillbaka till 2004 och lyssnar på deras paradnummer, Everything Is Everything. Vi har hört den förrut, men den tål verkligen att höras många gånger till.

00-talsvecka: Nick Cave & the Bad Seeds, There She Goes, My Beautiful World (2004)

1983 slog en bomb ned i musikvärlden då Nick Cave & the Bad Seeds debutalbum From Her To Eternity kom full med modern blues. Det rsslade, skramlade och svängde som ingenting annat. Det var musik som var helt oförutsägbar. Det var något helt nytt. Schlager, den enda svenska musiktidningen på den tiden, skrev att det var framtidens musik. Jag satt som förstenad och förstod ingenting men jäklar vad bra det var. Men framtidens musik blev det aldrig. Det blev en betydelsefull platta men ingenting mer. Nick själv skrev den ena smöriga balladen efter den andra - visst de var faktiskt riktigt bra ballader, men de saknade ofta den där nerven som fanns där på debutplattan. Nick hade blivit förutsägbar. Men så i mitten av 00-talet började rockbenen på gubben att sprattla. Pressen påstod att detbörjade med projektet Grinderman 2007 och sedan kom den fantastiska Dig, Lazarus Dig!!! Men jag anser att det fanns spår av detta redan innan. På ojämna Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus (han har alltid haft storsvustig känsla för titlar) finns några guldkorn som jag menar lade frö till Grinderman och Dig, Lazarus Dig!!! Här bästa låten av Cave sedan 1983 There She Goes: My Beautiful World!

00-talsvecka: Bruce Springsteen, Old Dan Tucker (2006)

Vem hade kunnat tro att 00-talet skulle bjuda på flera storverk från New Jersey. Mannen, myten och han som gav underbett ett ansikte - Bruce Springsteen. Först de fantastiska plattorna på 70-talet. Sedan den bortglömda the River och Nebraska (tog fram vinylen för några dagar sedan och insåg att det är en riktigt bra platta) och sedan tråk, tråk och tråkigt. Men så kom 00-tal och galningar som kommer på tanken att köra in flygplan i skyskrapor och vips fanns det något för the Boss att skriva om. Det började med The Rising (lyssna t.ex. på Counting on a Miracle) om just 11/9. Om det var just 11/9 eller att E-street Band var tillbaka är svårt att säga men det lät bra och bättre skulle det bli. 2005 kom den avskalade Devil and Dust (lyssna på Long Time Comin') som är riktigt bra. Men två år senare kom kometnedslaget i Magic (lyssna på Gypsy Biker) med massor med gubbrock när den är som bäst. Även årets Working on a Dream är bra om än lite tillrättalagd (lyssna på King My Lucky Day)! Alla plattorna producerade av Brendan O'Brien (Rage Against the Machine, Pearl Jam, Stone Temple Pilots och Augustana). Och som om detta inte var nog överraskande han the Boss även med att spela in covers av den amerikanske folkmusikern Pete Seeger. På med cowboyhatten och chapsen och dras med i svängiga Old Dan Tucker. Yiiiah!

00-talsvecka: Robert Plant & Alison Krauss, Killing the Blues (2007)

Jag skrev igår att det kanske inte var de bästa bitarna på 00-talet jag skulle skriva om utan de mest överraskande. Men ibland går de att kombinera. Jag vill hävda att 00-talets överlägset bästa platta är Raising Sand. Den spelades in av det osannolika paret Robert Plant, rockaren i Led Zepelin, och Alison Krauss, bluegrassartisten. Producent är naturligtvis när det handlar om sådana här produktioner - T-Bone Burnett. Det här är så bra att det gör ont. Jag lyssnade på den varje dag 2007 när den kom. Och jag lyssnar fortfarande på den med jämna mellanrum. Och jag har fortfarande inte ledsnat. Det här är magi. Det här är så bra att man bara vill gråta och skratta - ja allt på en gång. Alison hade tydligen sagt till Robert att hon inte kunde sjunga det här. Det gick för lågt och för långsamt. Men Robert hade lösningen - Just grown, baby, just grown. Och här är de fullvuxna ihop på ett alldeles himla bra sätt! Killing the Blues!

00-talsvecka: David Bowie, Afraid (2002)

Det är ju dags att sammanfatta 00-talet. I senaste numret av Uncut rankade man de 150 bästa och mest inflytelserika plattorna under 00-talet. En del håller jag med andra inte. T.ex. är, som jag reflekterat över tidigare, vissa grupper flitigt återkommande fast de mesta de gjort faktiskt bara är OK (Drive-By-Truckers, Wilco, White Stripes etc.). Så jag får väl göra en egen lista då. Fast min lista kommer bara bestå av fem bitar (en för varje dag som vanligt) och de rangordnas inte. Och jag menar inte att det inte finns bättre bitar under 00-talet. De utvalda är istället stunder där jag blivit positivt överraskad. David Bowie är en gammal hjälte för mig. Han har alltid funnits där. Och hans plattor från 60- och 70-talet håller förvånansvärt bra fortfarande. På 80-talet drabbades han av identitetskris efter dundersuccen med Let's Dance (inte TV-programmet utan plattan). Försökte sig på hårdrock med tråkiga Tin Machine. Elektronika med plattan Earthling (som har en del ljusglimtar). Smöriga ballader på Hours. Men så inledde 00-talet med en platta där han återvände till rötterna. De rötter som han själv skapat. Resultatet blev förvånansvärt bra. Lyssna bara på Afraid och där finns magin igen. Den som legat slumrad så länge. Och plattan är en musikal - bara en sådan sak.

90-talsvecka: Primal Scream, Kill All Hippies (1999)

Nästan alla har något slags förhållande till Primal Scream. De flesta får ett sådant där fånigt leende på läpparna när de hör Screamadelica. Plattan tog brittisk gitarrpop in i de då så hippade engelska klubbarna. De lyckades blanda elektonica, rock och soul på ett helt nytt sätt. De flesta har väl hört svängiga Movin' it Up. Personligen tycker jag plattan är lite tråkig. Visst jag dansar väl lika ihärdigt som alla andra när de vid något sälsynt tillfälle spelar Movin' It Up på något dansgolv. Sedan kom bandets tröttsamma försök att bli Rolling Stones. Med gitarriff, amerikanska flaggor och yeah, yeah. yeah. Om ni förstår vad jag menar. Faktum är att de gör det bra men originalen är ändå bättre. Lyssna te.x. på Rocks, som också får en hel del att röra på benen. Men jag tycker det tar ända till 1999 innan Primal Scream faktiskt gör något som de med stolthet kan lämna över till eftervärlden. Här tar de verkligen ut stegen ut i det okända elektroniska träsket och det här känns som det naturliga steget för bandet efter Screamadelica. Vi har pengarna, de har själen och de kan inte köpas. Dra på volymen på max och ta en svängom med englands intressantaste bans under 90-talet och deras Kill All Hippies.

90-talsvecka: Pavement, Stereo (1997)

En av de där gångerna när jag bodde i England bodde jag i en liten by som heter Mainley. Det var en en liten håla utan för Stoke-on-Trent, med en fin stenkyrka i gotisk stil, tre pubar, en kinaresaurang och en chippy. Jag lånade av N en lägenhet, som låg på vinden till en hölada som tillhörde den gamla prästgården. På markplan hö och ett garage med en traktor och några traktorvagnar. Och så en trappa upp till ett litet krypin. Adressen var Höladan, Mainley. Det var en ovanligt kall vår. Ja det var faktiskt skitkallt. Det snöade i april för första gången på 100 år och vinden drev genom Höladans oisolerade väggar. Där inne satt jag med en påse fish-and-chips, under ett lager med filtar, frös och lyssnade igenom Ns inte så stora skivsamling, men N hade ett imponerande utbud. Massor med intressanta grupper. En av de bättre var Pavement, som jag bara hade läst om. Och det jag läst hade inte imponerat på mig. men när jag satte på inledningsbiten Stereo, försvann all kyla. Det var som om vinden plötsligt tog en omväg runt höladan. Värmen steg och jag tog några danssteg. Man kan nog säga att Pavement räddade mitt liv. Ja, inte riktigt så men nästan i alla fall.

90-talsvecka: Beck, Devils Haircut (1996)

Den ironiska generationen fick en ikon i virrpannan Beck när han slog igenom med Loser 1994. Samplad, soulrock med attityd, kanske. Det där kanske är obligatorisk för den ironiska generationen åtminstone om man lyssnar på Henrik Schyffert. Och då gör man ju. Men faktum är att Mellow Gold, plattan med Loser, faktiskt inte är så bra. En höjdare är dock uppföljaren Odelay. Devils Haircut kan jag höra hur många gånger som helst. Men fråga mig inte vad texten handlar om. Ibland undrar jag om det inte bara är ord som är staplade på varandra. Eller så finns det någon slags mening i dem. Men jag vet inte. Låten svänger i alla fall fett!

90-talsvecka: Sparklehorse, Saturday (1995)

I slutet av 90-talet bodde jag i England i några omgångar, som mest i ett halvår. Jag lyssnade massor på musik. Jag lyssnade på allt. Upptäckte massor med intressanta nya band. Pavement, Sparklehorse, Grandaddy, Beck etc. (alltså amerikanskt - det var det som gällde i UK då efter att Manchesterscenen kollapsat 1997). Var på massor med konserter. Har ni sett nöjessidorna för London? Den är tjock som telefonkatalogen. Här handlar det inte om att vara med när det händer utan göra svåra urval bland allt göttigt. Ändå kan jag inte säga att jag såg något som satt några djupare spår. Jag gjorde väl fel urval antar jag. Niel Young, Grandaddy och Sparklehorse var väl den enda som gjorde några som helst avtryck. Sparklehorse gjorde en märklig spelning där bandet större delen av spelningen satt ned. Det var ändå magiskt. Och effekten när de sedan ställde sig upp en efter en för att rocka till det lite var magnifik. Saturday spelade de dock sittande.

90-talsvecka: Portishead, Mysterons (1994)

80-talet gick, som vi alla vet, så småningom över i 90-tal. Gitarrpoppen fick sin andra era med arenband som Oasis, Blur och Teenage Fanclub. Men det gjordes faktiskt också intresant musik på 90-talet. Som jag tidigare berättat såg jag Portishead på Vattenfestivalen i Stockholm i slutet av 90-talet. Det är forfarande en av de bästa spelningarna jag varit på. PJ Harvey spelade också den kvällen men hon var en blek skugga jämförelsevis. Få brittiska band från 90-talet har haft en så stor betydelse för musiken som Bristolgänget Portishead. Plötsligt var det inne och komma från mysiga lilla Bristol. Det är ungefär som om det plötsligt var inne att komma från Strömstad eller Leksand. Här inledninsgspåret från debutplattan, Mysterons. Jag trodde en gång mig veta vad den handlar om men nu när jag hör den så framstår den som ett mysterium.

The 80-talsvecka: the Sisters of Mercy, First and Last and Always (1985)

Den här sagan utspelades sig på den tiden artister kunde släppa massor med singlar och maxisinglar innan de kom på idén att släppa en platta. Värst av alla var nog The Sisters of Mercy. De släppte ungefär åtta stycken innan deras debutalbum äntligen kom. Och det skulle poetiskt nog också visa sig vara deras First and Last och om det håller för för evigt (Always) vill jag ha osagt. För efter debuten splittrades bandet och sångaren Andrew Eldritch behöll bandnamnet medan de verkliga arvtagarna Wayne Hussey och Craig Adams bildade the Mission. Det är nog få grupper som i mina ögon varit så stora och betydlesefulla för mig som Sisters och som nu faller så där ointressant platt till marken. Singlarna är fullständigt olyssningsbara och plattan bara bitvis tolerabel. Men någonstans där i bakhuvudet finns de säkert och påminner mig om vad jag en gång tyckte. Vad hade Smog, Lampshop, Glasvegas eller Gutter Twins varit om inte Sisters först krattat managen.

80-talsvecka: The Jesus & the Mary Chain, Never Undertand (1985)

1985 bodde jag i Sundsvall. Gick första året på gymnasiet. Jag gick på den skolan där nästan bara killar gick. Så ibland tog vi mod till oss och gick över till den skola där de flesta eleverna var tjejer. Vi satt mest och hängde på någon bänk och spanade. Till slut var det någon lärare som körde iväg oss. Det var sällan vi gjorde något väsen av oss. Men den gång vi gjorde det var det lustigt nog ingen lärare som körde iväg oss. The Jesus & the Mary Chain hade precis släppt sitt debutalbum Psychocandy. Hängde på låset och köpte plattan. Spelade snabbt av den till kassett och så i med kassetten i polarens bergsprängare. Så rustade med svarta kläder, håret på ända och en bergare stor som en Saab V4 gick vi till tjejskolan. På med volymen på högsta volym. Never Understand skrap, skrap, gnissel.

- Öh, ställ in kanalen på radion ordentligt, var det en kille med tuperat hår som sa. Vi flinade och lyckades kräma ut ytterligare ljud ur bergaren. Inte fick vi några tjejer. Inte då i alla fall. Vi förstod inte varför. We Never Understand.

80-talsvecka: TC Matic, Middle Class and Blue Eyes (1982)

En av de de där 14-åringarna som såg Brända Barn 1983 på Musikhuset i Örnsköldsvik var året innan med i Upp till 13. Ett radioprogram där ungar under 14 år fick ringa in, surra med Ulf Elving, gissa på frågor, vinna plattor och inte minst önska en bit. Killen svarade rätt på en småchansfråga och fick tre presentkort på skivor. Jag var inte så lite avundsjuk. Men mest var jag imponerad. För hans önskebit hade varit något med belgarna TC Matic (jag minns tyvärr inte vilken bit det var). Alla andra önskade Magnus Uggla, Freestyle eller Snowstorm. Men den här killen önskade sig en totalt okänd belgisk grupp. Jag frågade många gånger om hur han hört talas om gruppen, men fick aldrig något riktigt svar. Jag lånade plattan, spelade in (hometaping is killing music) och kassetten har spelats många många gånger. Till slut köpte jag den. På så vis fick en medelklass kille med blå ögon en skönt musikaliskt uppvaknande.

80-talsvecka: Joy Division, Love Will Tear US Apart (1980)

Så mycket av det jag lyssnade på på det glada 80-talet var sprunget ur en grupp som man knappt hade hört. Bandet som kom från Manchetser hete Joy Division. Jag hade en maxisingel med världens bästa låt Love Will Tear Us Apart. Ian Curtis sångaren som dog förstod man sig aldrig på men känslan tog man till sig. Egentligen borde man kanske spela Transmission, Isolation eller någon mer karaktäristisk låt med Joy, men vad gör man när det enda jag då hade var en maxisingel med världens bästa låt. Sedan köpte jag Closer och några plattor till och jag insåg hur mycket det hade präglat det man lyssnat på (Television, the Triffids, Echo and the Bunnymen och New Order inte minst). Såg den fantastiska filmen Control och fick kanske en del förståelse för den svåre Ian Curtis. Jag tror att Love Will Tear Us Apart är den låt jag nog hört flest gånger i mitt liv utan att bli less på den. Jag hoppas att min kärlek för den inte sliter oss samman.

80-talsvecka: Brända Barn, Kärlek och hat (1983)

Så var det dags för 80-tals vecka. Ja varför inte. Det är min blog. Jag får vara hur nostalgisk jag vill. Jag bryr mig inte om någon tycker att låtarna inte håller längre. Nu är det känslan man vill åt. Ja man vill åt den där kärleken och hatet. Mycket från 80-talet ter sig ärligt talat inte särskilt bra idag. Men det var trots allt det årtionde då min musikaliska fostran ägde rum. Min allra första riktiga knock out-konsert var 1983 på Musikhuset i Örnsköldsvik. Vi var några polarna som trots vår ringa ålder, 14 år, vågade oss till Musikhuset. Vi hade alla våra fördomar om svartklädda män och kvinnor som läste Kafta till frukost och åt taggtråd. Och det var så härligt för att precis så var det. Jag blev helt frälst. Och då snackar jag bara om publiken. När de legendariska Sundsvallpågarna i Brända Barn sedan äntrade scenen med en Brodde (sångare) i verklig sådan där neurotisk form var jag helt slagen. Det var inte Kärlek och hat det var bara kärlek.

Patterson Hood, She's A Little Randy (2009)

Drive-by-Truckers är ett sådant där band som recensenter alltid hyllar. Allt de gör är bra. Och ja allt är faktiskt bra, men inte så bra att hatten åker av. Patterson Hood är, som det stod i Uncut, numera de facto ledare av bandet (fråga mig inte vem som var det innan). Men precis som alla andra artister nu för tiden så räcker liksom banden inte till. De har så mycket material och kreativitet som måste få komma ut. Antingen så har de sidoprojekt i ett helt annat band, delaktig i någon supergrupp eller som här solokvist. Det här är höst. Grått väder. Grå träd. Snålblåst. Det är skön dyster musik för korta dagar och långa nätter. Dags att ta bussen hem till fru och barn, korka upp ett gott rött vin och sakta ungsteka lammsteken. Och inte minst lyssna på Patterson Hood och She's a Little Randy. Ha en trevlig helg!
Och ja visst Patterson Hood är bättre som solokvist än i sitt ordinarie band Drive-By-Truckers. Den mer lågmälde Hood är att föredra. Det är Hood jag vill!

Malcolm Ross and The Low Miffs, The Man Who Took on Love (And Won) (2009)

När jag var ung reste jag väldans mycket. Kors och tvärs genom Europa. Och när Europa inte räckte till Afrika och Asien. Jag kunde vara ute i flera månader. När jag fick frågan om jag inte längtade hem nekade jag alltid. Men faktum var att jag ofta längtade hem. Resan var både en fantastisk upplevelse men också en plåga. Och det var alltid en fröjs att komma hem. När jag idag reser längtar jag bara hem om min fru inte är med. Men då längtar jag egentligen inte hem utan efter min fru. Om hon är med vill jag aldrig åka hem. Jag vet inte riktigt vart detta leder. Om jag vill säga att jag numera reser utan att längta hem eller att jag älskar min fru. Det är väl så att det är både och. För oändliga resor och för min fru The Man Who Took on Love (and Won) med Malcolm Ross and The Low Miffs.

Prefab Sprout, Last of the Great Romantics (2009)

Det är kallt. Ja faktiskt riktigt kallt. Tog på min mina Lovikavantar igår och det kändes inte svettigt. Vinterdäcken åker snart på. Cykeln åker in och sparken ut. Trädgårdsmöblerna har gjort sitt för säsongen och snöskolveln tar över scenen. Det är en brytningstid, som inte alltid känns så angenäm. Det man plockar bort minner om varma, lediga och lata dagar. Det man plockar fram minner om kyla, snö och arbete. Men å andra sidan är det tid för eftertanke, långa filmer på TV, mustiga grytor och tunga härliga rödviner. Och inte minst det är tid för att lyssna på musik. På de bästa bitarna. Spotify är full av möjligheter. Så här i brytningstider är det dags att vara det stora romantikern. Här tillsammans med Prefab Sprout och Last of the Great Romantics.

Yo La Tengo, Avalon or Someone Very Simular (2009)

När jag var student i Umeå förvandlades hela Ålidhem där de flesta studenter bodde till en enda stor fest. Det grillades sotiga burgare, dracks iskall öl i lika iskalla kvällar, hånglades i varenda trappuppgång och ur öppna fönster strömmade Nirvana. Det man inte hade lyckats plugga in innan det kunde man glömma att lära sig då. Om man inte var ett unikum och kunde stänga ute allt det där. Allt kulminerade i slutet av maj på den årliga brännbollsturneringen. Tusentals människor samlade på en stor gräsyta på universitetsområdet för att mer eller mindre fulla eller bakfulla pricka en liten tennisboll med en träpinne och sedan springa som om fan var efter en runt fyra koner. Som ni kanske förstår är jag ingen entusiast. Men jag uppskattade festerna och hånglandet. Om jag då hade vetat vad jag vet nu hade jag ropat Yo La Tengo när jag vid en match lyckades fångade bollen med en lyra. Det är spanska och betyder något i stil med Jag har den.

Kate Walsh, Trying (2009)

Jag har inte varit på språkresa när jag var ung. Ändå har jag varit till Brighton. Staden på den engelska sydkusten med allt det som bör finnas i en klassisk brittisk badort. Strand med livsfarliga tidvattenvågor. Stora träbryggor med små tivolin längst ut. Och, i Brighton just, fullt med snorungar som är där för att lära sig engelska. Brighton som heter Brighton and Hove eftersom de två städerna sitter ihop. I Hove finns ett slott. Ja dom finns faktiskt lite överallt i England, men just det här är privat men är ändå öppet för besökare. Jag åkte dit. Vem vill inte se ett slott där det faktisk lever folk och inte bara är ett museum. Det kändes heltkonstigt. Alla dessa vackra rum med högt i tak och stukaturer. Klassisk konst på väggarna. Tunga gardiner för stora härliga fönster. Men mitt i allt detta stod en helt vanlig TV och på ett barockbord mellan TVn och barocksoffan låg en TV-tidning. Det var det enda tecknet på att det levde folk här. Så det var en besvikelse att det trots allt såg ut som ett museum, ja förutom TV-tidningen då. En liten detalj som gjorde rummet bebott. Jag tänkte jag är färdig med att sträva efter ett eget slott. I'm done Trying helt enkelt.
Kate Walsh som lever i just Brighton (född i en annan kustort - Burnham-on-Crouch) slog igenom 2007 med sin andra platta Kitshenware som toppade iTunes-listan (vad det nu kan vara värt). På Trying har hon gett upp hoppet. Men jag hoppas att hon fortsätter att försöka. Keep on Trying, Kate!

Dot Alison, Paved With a Little Pain (2009)

Vi fortsätter på indiespåret tycker jag. Mer svart. Mer ledsamheter. Mer depp. Mer smärta. Får då blir jag så glad. Jag är skadad. Ja, sjuk kanske. Jag gillar verkligen deppigheter. Jag gillar när det uttrycks så smärtsamt att det gör ont. Ja jag gillar det inte bara jag blir glad av det. Tillfreds. Och så ännu en bit om kärlek. Denna gång av det smärtsamma slaget. Dot Alisons Paved With a Little Pain är pecis allt det där. I've gotta go because I love you ... our love came with a little pain.
Dot Alisons nya platta är verkligen bra. Mycket bättre än hennes tidigare elektroniska utflykter Hennes röst gör sig faktiskt bättre på det här lite tillbakalutade viset. Visst det finns rockrökare här också men det är de mer avskalade bitarna som ger avtryck. Här finns massor med känslorsamma möten. Bland annat med Babyshambles Peter Doherty, ni vet han med drogerna och Paul Weller (the Jam och Style Council).

Nada Surf, Are You Lightning (2008)

- Vaddå lite kända Nada Surf? Det finns väl inte en människa som hört talas om dom?
- Jo New York-bandet du vet.
- Nej.
- De har funnits sedan 1992.
- Och...
- Har gjort fem plattor. En så sent som 2008. En riktigt bra platta som heter Lucky.
- Ringer inga klockor.
- Har spelats i amerikanska sit-com-serier eller filmen Rails & Tails med Kevin Bacon? Du vet gjord av Clintans dotter Alison Eastwood?
- Jaså Nej inte sett. Inte hört. Kan du inte blogga om nått man hört?
- Nej.
- En artist man hört talar om då?
- Men Nada Surf måste du väl ändå ha hört.
- Nej säger jag ju.
- Nej. Men om du lyssnar på Are You Lightning kommer du ju att hört dom. Och jag lovar att sedan inte blogga om dom mer. I alla fall inte tills de släppt något nytt.

Maplewood, Over Hills and Down the Hollows (2009)

Det där med supergrupper var ju kul, eller hur? Det kan alldeles säkert sägas med om det. Men bara för att lägga till en observation till. Där TravelingWilburys var en grupp med ett hopplock av etablerade artister med säkert ganska lite umgänge utöver projektet är Monsters of Folk en samling med vänner som tycker det är kul att göra något tillsammans när tiden ändå finns. Maplewood hör till den kategorin också. Men till skillnad från både Traveling Willburys och Monsters of Folk är New Yorkbandet Maplewood en samling polare från nästan okända band. Eller har du hörd Punchdrunk, Champale, Winterville och den kanske lite kända Nada Turf? Hur som helst så har de på plattan med det märkliga namnet Yeti Boombox tillsammans sakapat en inspirerande samling bitar. Over Hills and Down the Hollows är en sådan där Canyon countryrock med hjärta på rätt ställe. Var dom går ska de veta att jag följer...

Monsters of Folk, Say Please (2009)

Det är sällan som två goda saker blir en bra om man för dem samman. Inte heller blir några halvbra saker en bra sak om man skulle få för sig att föra dem samman. Hammarby och Djurgården skulle inte bli bättre om man slog i hop dem. De skulle ändå få det tungt i Allsvenskan. Grymlings bestod av ett gäng tråkiga musiker och se det blev en tråkig produkt när man förde dom samman också. Traveling Wilburys var ett gäng mycket intressanta musiker med massor av talang och goda intentioner. Det är nästan så att man undrar om det går att misslyckas med en laguppställning som George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison, Tom Petty och Bob Dylan. Att de sedan kallade sig själv för Nelson Wilbury, Otis Wilbury, Lefty Wilbury, Charlie T Jr och Lucky Wilbury i nämd ordning borde ju inte göra deras närvaro mindre betydelsefull. Men plattan med alla fem (Volyme 1) och nästa platta (medvetet döpt till Volume 3 trots att det var andra plattan - jag minns inte vad anledning var) som kom efter Orbisons död vad ju faktiskt inte mer än ok.
Men (ja se ännu en blog med ett sådant där lappkasts-men) när talangfulla Coner Oberst (Bright Eyes), Mike Mogis (också Bright Eyes), Jim James (My Morning Jacket) samt M Ward (singer/songwriter) slår sina påsar ihop i Montsers of Folk blir det resultatet kanske inte större än sina enskilda delar men åtminstone väldans bra. De blandar sina insatser - ena gången sjunger denena och någon annan spelar gura och på nästa bit är det tvärtom. Say Please är ett Dinosour Jr i Nashvilletappning dvs. en bra popbit med distade gitarrsolon. Yeah!

The Heavy, Coleen (?)

Så var det fredag igen. Diska ur glaset. Skruva ur korken och lufta vinet. Hälla upp och njuta. Men vänta det fattas något. Ja jag menar förutom min fru, som är och tränar som vanligt. Jo nu vet jag vad som saknas utöver min fru. Musik. På bloggen Dagens vin hittade jag vinet. En chilenare. En Mont Gras, som på bloggen beskrivs som sammatslen och med skör bärighet som gör den välkomnande som en öppen kvinnofamn. Det ni! Nåja, vad passar till ett sådant vin då? Ja vad sägs om lite skön engelsk skrammeldansmusik som en härlig kontrast. Sväng dina lurviga till The Heavy och Coleen medan vinet rinner som vatten nedför strupen. Tack Dagens vin för tipset och tack England för att ni fortfarande gör bra dansmusik. Jag menar dansmusik som inte behöver ha en rytmsektion som låter som något min pappas gamla elorgel från 70-talet fixade.

The Cribs, Nothing (2009)

OK jag erkänner. Jag är en gammal the Smiths-fantast. Det är inte många som kan erkänna det idag. Många av deras bitar håller ju inte längre idag. Oftast är det allt för 80-taliga i produktionen. Ja vissa så i den milda grad att man inte fixar att lyssna på eländet. Men det är ju tur att bandmedlemmarna fortsätter att producera bitar. Morrisey och hans platta från året har jag redan bloggat om. Gitarristen Johnny Marr, som också förekommit redan på bloggen då i 7 Worlds Collide, har numera en grupp som heter The Cribs. Biten är en bagatell. Ja det är faktiskt ingenting. Det är Nothing helt enkelt.

Pearl Jam, Just Breathe (2009)

I går bloggade jag bland annat om Pearl Jam. Jag kände att det var inte bara ett bra tag sedan jag tog deras namn i min mun. Det var urlänge sedan jag spelade deras plattor. Och vips dimper deras nya platta ned. Och faktiskt det låter som förr bitvis och bitvis inte. Det är musikaliskt lite nytt, men det är textmässigt som de eller Eddie Vedder har utvecklats. OK vissa texter låter som om de är skrivna 1991 mitt i grungeerans storhetstid. Men flera texter har en ja en vuxen ton. En låt handlar om ålder och åldrande. En annan berör familjeliv etc. Just Breathe reflekterar över det nätta ämnet döden. Visst de har väl alltid varit pretentiösa, men det blir i alla fall inte på Just Breathe baktungt. Ta ett djupt andetag, spela Pearl Jam och bara andas!

Victoria Williams, Crazy Mary (1994)

När jag var liten i Själevad utanför Örnsköldsvik fanns det två bröder som var Själevads original. Original har en förkärlek för mig. Jag vet inte vad det beror på, men de gillar alltid mig. I Umeå, i Luleå och då i Själevad. Bröderna hade då var sitt intresse. Den ene samlade på allt om Elvis Presley. Det fanns det fler som gjorde. Det var ingen slump att museet i stan hade en stor Elvisutställning en sommar (det var där som för övrigt en annat Ö-viksoriginal - Ejlert Pilarm fick sin uppenbarelse). Detta intresse kan jag förstå, som musikgalning. Men den andra brodern samlade på allt om såpan Dallas. Och då menar jag allt. Fråga mig inte hur han fick tag i allt skräp han samlade på sig. Jag menar det här ju långt innan Internet. Fortfarande brukar en av bröderna, som numera tillhör trasproletariatet, prata med mig när vi stöts på utanför Systembolaget. Fråga mig inte vilken av dom. De är tvillingar och ser precis likadana ut. Som en hyllning till dessa original spelar jag Victoria Williams Crazy Mary. Kanske mest känd för att Pearl Jam brukade spela den på sina spelningar. Jag hörde dom spela den i London för en herrans massa år sedan. Den finns också live med Pearl Jam på Spotify liksom en studieinpelning från Williams hyllningsplatta Sweet Relief.

Ulf Lundell, Rött vin & Whiskey (2005)

Får en del tips om veckans smash hit eller tidernas bästa bit eller den bara-måste-höra-plattan. Det är jättebra! Mer sådant! Men eftersom bloggen bygger på musik som går att hitta på Spotify föredrar jag i alla fall på bloggen rekommendationer till artister som offrar sig för ett par ören per spelning på Spotify för att vi stackars musikgalningar ska få oss ett ben då och då. Nej, S jag ska inte tipsa om Dag Vags Ge bullen ett ben även om det hade passat. Nej, en dag som denna då hösten verkligen gjort sitt intåg med minus grader på morgonen, en bister snålblåst och en sådan där havregrynsgrötsgrå himmel som bara finns på platser nära havet. Här krävs mer än bara mellanöl eller ett glas vitt vin. Här krävs starkare grejer. Den här är för dig S och din fru för att vi ska minnas sommaren, midsommarsol, rosé i det gröna och Ulf Lundell på högvarv. Låt oss ta oss Rött vin och whiskey varje dag för att minnas.

The Triffids, Wide Open Road (1986)

På 80-talet satt jag varje söndag som en utsvulten varg och lyssnade andäktigt på Lars Aldman och Lilla Bommen och sedan bara Bommen. Då den enda källan till ny alternativ musik. Favoriter då var the Hoodoo Gurus, the Hunters & Collectors och Nick Cave. Jag hittade Lars Aldman på You Tube och det visade sig att han fortfarande höll en annan Australien grupp högt - the Triffids. 2006 återförenades bandet (dock utan hjärnan bakom bandet David McComb som 1999 dog i en trafikolycka) i samband med att Born Sandy Devotional återlanserades. De gjorde tydligen några spelningar i Holland. Året därpå återsläpptes också In The Pines. Men från den fantastiska plattan Born Sandy Devotional (enligt Wikipedia är plattan ett mästerverk - jag vill kanske inte gå så långt men en mycket bra platta är det) från 1986 finns en av världens bästa bitar - Wide Open Road. Om förlorad kärlek. Se där satt den igen!

Wilco, You & I (2009)

Precis som Uncle Tupelo (se gårdagens inlägg) är Wilco en sådan där grupp som man borde älska. Bra popbitar. Snygga arrangemang. Skojiga idéer. Men det är som det inte riktigt vill sig. Alla deras plattor skrivs upp av media och jag lyssnar och försöker men det blir oftast inte mer än ja det är bra, men inte mer. Men på den senaste självbetitlade plattan finns en mängd sköna popbitar som är så bra att man bara vill slänga gitarren i vägen och gråta.
Jag vet inte vad det beror på. Kanske beror det på alla problem som Wilco har haft en tid. Först stämde Jay Bennett, en förre detta bandmedlem, Tweedy på uteblivna royalties och sedan går karln och dör i maj i år. Eller så är det den ointresserade av experiment Jim Scott (Tom Petty, Foo Fighters etc) som producerat plattan som satt sina spår. Eller så är det bara för att bitarna helt enkelt är så bra. You & I är, än en gång på denna blog, en kärlekssång - om nyckfullheten hos varaktig kärlek. Har ni hört en bit om det tidigare? Lyssna på Tweedy i par med Leslie Feist. Det är riktigt bra och lyssnarvänligt!

Son Volt, Exiles (2009)

1993 sägs alt. country-vågen ha börjat med Uncle Tupelos platta Anodyne. Det var, som jag förstår, både en spontan utveckling där band inspirerade band och en medveten strategi av skivbolagen att nå nya målgrupper för countrymusiken. Uncle Tupelo hör till den första kategorin. Plattan är idag inte något särskilt och det är lite svårt att förstå den betydelse den beskrivs ha haft. För mig var Ryan Adams underbara debut Hartbreaker vägen in. Hur som helst så splittrades Uncle Tupelo och Jeff Tweedy bildade Wilco (som kommer imorgon) medan Jay Farrar bildade Son Volt. Medan Wilco fortsatte att undersöka gränserna för pop och country höll sig Son Volt kvar i mer traditionella marker.
Ibland är det faktiskt inte fel att hålla sig på känd mark. Hålla fast vid det beprövade. Son Volt för traditionen vidare med bravur. Förra plattan var bra och den nya är också bra. Fast det själva tycker kanske att den traditionella marken är utanför. De kanske känner sig som i exil (Exiles).

Jamie T, Brittish Intellegence (2009)

Beteckningen intelligent musik se man ofta inte numera. Tidigare kunde man läsa det ibland i recensioner Ofta hänvisade man till intelligenta texter som jag ofta inte förstod. Reeberbahn med Olle Ljungström beskrevs som ett band med så smarta texter att det krävdes mycket att för att penetrera dem. Nu vet vi att det var precis som de flesta tyckte - nonsens. Någon gång kunde man läsa beteckningen på ett bands musik. Då var inte sällan ogenomtränglig jazzfussion eller post-pop eller nått sånt. Jag tror att ett av de få banden jag skulle vilja kalla intellegent är The Streets. Ni vet Mike Skinner som rappar på brittisk engelska. Det är så coolt! En av Mikes polare är Jamie T som på förra plattan gjorde en mustig the Clash-doftande soppa, levererar ny engelsk intelligens i Brittish Intellegence.

Masha Qrella, I Talk To the Trees (2009)

Min fru är i spännande Berlin på konferens och själv sitter jag i ett tråkiga Luleå. Jag har inte roligt. Jag skulle kunna tala med träd men de svarar inte mig. Suck. Så känner uppenbarligen också Masha Qrella från just Berlin. Kanske mest kända för att Calexico själva valde henne som förband på deras Europaturne 2002. Här ger hon sig på att på sitt eget sätt tolka Broadway klassiker av Kurt Weill och Frederick Loewe. Hennes Nico-stil passar finfint ihop med låtarna och texterna. Hon gör dem till sina. I I Talk To the Trees finns skörheten och ensamheten där och skapar underbar pop. Ich ben ein Berliner, ja min fru är det i alla fall just nu!

Pete Yorn & Scarlett Johansson, Wear and Tear (2009)

Jag har tidigare bloggat om att musik förr var viktigare i mitt liv. Det är som Sir Bobby Charlton sa om fotboll: Fotboll är inte på liv och död det är mycket viktigare än så. Ja så kändes musik förr för mig. Inte nu, om än fortfarande väldans viktigt. En sak som jag kan sakna är den där nästan ruskänslan jag fick när jag hörde ett platta och insåg hur jävla bra det var. Man satt bara där och njöt. Eller hoppade upp och ned. Eller dansade som besatt. Eller låg raklång - däckad. Nu händer det väldans sällan. Det verkar som om startsträckan för bra plattor har blivit längre. Kanske lyssnar jag på mer komplicerad musik nu än då. Men knappast. Jag tror det snarare beror på att det inte är mycket som överraskar längre. Man har ju hört Stones och Beatles några varv vid det här laget om ni förstår vad jag menar.
Men (ja alla väntade på ett men och skammen den som ger sig - det kom ett) när ett förhållande bröt upp (plattan heter en aning övertydligt Break Up) för Pete Yorn skrev han en rad sånger som han av någon ljuvlig anledning bestämde sig för att spela in tillsammans med skådisen Scarlett Johansson (Lost in Translation, Match Point och Vicky Cristina Barcelona) och vips var känslan där igen. Det här är magi. Det här är musik som tål att slita och slänga (Wear and Tear) och ändå hålla för evigt. Nåja för stunden är det i alla fall världens bästa platta.

Emmylou Harris, A Love Will Never Grow Old (2005)

I helgen såg jag Ang Lees fantastiska film från 2005 Brokeback Mountain. En av 00-talets bästa filmer. Kanske den bästa. Tänk att det här är samma man som gjorde Hulken? Vilket register den mannen har. Om man fixar att inte dras med i filmens handling så kan man njuta av den fantastiska musiken som är komponerad av argentinaren Gustavo Santaolalla. På soundtracket till filmen finns massor av bra musik. Dessutom bitar av Steve Earle, Rufus Wainwright, Linda Ronstadt och inte minst Emmylou Harris. Emmylou sjunger som vanligt så att hjärtat ska brista. Hur gör denna kvinna? A Love Will Never Grow Old är bara så bra! Nästan lika bra som filmen.

Tack A för tipset om denna soundtrackpärla!

The XX, VCR (2009)

Det finns en del ord och företeelser som barn idag inte förstår - moviebox, freestyle, en värld utan internet etc. För nån helg sedan hade jag spelat in TVs program om tjejmilen på video (en VCR - en sådan där som kräver kassetter) för att min fru och S var med. När de kom hem satt vi oss ned för att se, men bilden var lite dålig. Jag bad då S (16 år) att ta fjärrkontrollen till videon och tracka lite. Hon tittade oförstående på mig. Jag tyckte själv att ordet faktiskt inte riktigt föll rätt i munnen. Jag hade nog inte använt det på en si så där 15 år. Jag kände mig riktigt jävla gammal.

Från London och bara nått år äldre än S är debutanterna med det värdelösa bandnamnet The XX. De tycks i alla fall veta vad en VCR är för något. Och de kan sin engelska pophistora. Här hörs allt från Joy Division till CocoRosie. Minimalism när den är som bäst helt enkelt. Och skulle det vara så att det finns störningar i låten kanske det går att tracka lite...

Jaques Dutronc, Le Responsible (typ 1968)

Kritik är bra. Det utvecklar oss. Men jag skulle vilja ha det direkt på bloggen. Då skulle jag slippa att skriva själv om den. De nya rösterna säger att det är för mycket engelskspåkiga bitar på blogen. OK jag kan köpa det. Tyvärr är det så att det mesta av det bästa kommer från de två stora musikländerna, UK och USA. Men som en god meborgare så kan jag göra undantag som bekräfat den engelska regeln. Och för att också blidga de kritiker som tidigare tyckte att det var mycket ny musik på blogen så kommer här en riktig 60-tals klassiker. På franska! Jaques Dutronc, låtskrivare, sångare och skådis (i bland annat Sängfösaren från 2000), hade en hit i Sverige 1971 (L'Arsene som är rätt trist faktiskt), men den här är typ från 68 eller nått. Skruva upp volymen och dansa lös helst ansvarslöst till Le Responsible.

7 Worlds Collide, You Never Know (2009)

Ja så var det dags för dagens Beatles. Alla har vi nått förhållande till Beatles. Jag är inte så gammal att jag upplevt dem, men tillräckligt gammal eller vuxen för att höra deras influenser både här och där. Mitt första minne av Beatles är när P och jag 7 år gamla spelade morsans EP Rock' n Roll and Music om och om igen. Pågade som vildar och försökte impa på en tjej i kvarteret. Vi lyckades inte. Men kul hade vi. 7 Worlds Collides (ja gruppen heter faktiskt så) You Never Know är inte en rock dänga ala Rock n' Roll and Music utan en sådan där MacCartney-ig popig bit (andra som har inspirerats i det spåret och som märks tydligt på You Never Know är Elvis Costello och Jeff Lynne (ELO, Traveling Wilburys)).
Bakom det löjliga namnet 7 Worlds Collide finns bland andra Johnny Marr och Ed O'Brien(Radiohead). En supergrupp som leds av Nya Zeländaren Niel Finn. Det startade när Finn bjöd in herrarna till några välgörenhetsspelningar 2001. Och nu är de tillbaka och oj så popigt bra. När man föser ihop några bra musiker vet man aldrig vad resultatet blir - You Never Know helt enkelt.

Simpe Minds, Stars Will Lead the Way (2009)

Vad nu då? Simple Minds igen? Samma band två dagar i rad? Ja, ibland blir det som att blogen liksom fortsätter när man Sporfar (Spotify-surfar). Visste ni att Simple Minds gjorde en av tidernas mest ouppmärksammade återförening i år. Gubbarna var så spelsugna och på hugget att det blev ett dubbelalbum (den andra skivan med helt obegripliga och faktisk riktig dåliga covers). Och för att dölja att det låter precis som förrut har de kallat skivan Graffiti Soul, som för att visa att: 'Kolla vi hänger med'. Fast de inte gör det eller... Det kanske är så att de är just det de gör. 80-talstoner just när 80-talet är stekhet vad gäller stil, kläder och musik. Stars Will Lead the Way må ha varit en självbetitlad bit för skottarna i slutet av 80-talet, men inte nu. Hur som helst är det en bra bit. En typisk Simple Minds.

Simple Minds, The Kick Inside of Me (1984)

I går blogade jag bland annat om freestyle och då tänkte jag på när jag för en tid sedan plockade fram skivspelaren (ni vet en sådan där med pickup, nål och snurrande gummiskiva) och mina vinylskivor. Jag insåg att allt inte skulle rymmas uppe i lägenheten utan jag behövde göra ett urval. Jag gjorde två högar. En hög med måsteskivor och en 'i-fall-de-ryms'-hög. Det visade sig att jag var tvungen att ta bort några ur måstehögen för att de skulle rymmas i den ändå ganska stora låda som nu skulle få äran att vara skivback. Jag spelade en LP och Z, 12 år, var imponerad. Som den hip-hopare han är vet han att uppskatta en vinyl och en skivtallrik. Han blev ännu mer imponerad när jag sa att jag skulle lyssna på en låt på skivans andra sida. 'Va gå det att vända på den', sa han förvånat.
Jag upptäckte snabbt att mina vinylplattor var bättre än mina CD-skivor - faktiskt mycket bättre. Men de var sämre än skivsamlingen på datorn. Vad hände med min musiksmak under CD-eran?
Den skiva jag spelade först visade sig faktiskt hålla bättre än väntat. Simple Minds hade åtminstone på denna bit överlevt tidens tand. Den kändes fortfarande som en spark invärtes. The Kick Inside of Me.

the Cure, The Perfect Boy (2008)

För nästan 20 år sedan (hjälp vad tiden går) åkte jag buss runt Turkiet. Eftersom jag sedan skulle tågluffa en månad så var det viktigt hur jag packade. Lätt skulle det vara och varje pryl skulle fylla flera viktiga funktioner Freestyle (inte skidor eller skateboard utan en sådan där bärbar bandspelare) och kassetterna fick efter mycket vånda stanna hemma. De tog helt enkelt för mycket plats. När jag så kom till Istanbul hade jag bara hört orientalisk musik i tre veckor. En kväll när jag gick ganska nära Hagia Sofia hörde jag Talking Heads (Burning Down the House tror jag det var) från ett litet fönster som inte satt högre upp än min anklar. Jag tittade nyfiket in och såg att det var en bar. När nästa bit visade sig vara Boys Don't Cry med the Cure kände jag att orientalisk musik i all ära men inte är det mycket som slår Boys Don't Cry. Jag tog mod till mig och gick in. Baren var fullständigt fullproppad av turkiska män. Inte en chans att ta sig fram till baren. Jag tänkte att jag hänger bara en stund och lyssnar på musiken. Då ser jag en öl komma från hand till hand från baren och ner i min hand. Ingen såg ut att ha bjudit på den och ingen gjorde några försök att prata i den öronbedövande musiken. När jag druckit upp min öl kom det en ny på samma sätt. Det blev en blöt och mycket intressant kväll. Men fortsättningen är en annan historia.
Nu tycker ni naturligtvis att låten till denna blog borde vara Boys Don't Cry, men för att anknyta till gårdagens ämne så tycker jag inte att den låten håller lika bra idag. Så därför vill jag bevisa att the Cure faktiskt kan fortfarande. Från gråtande pojkar till en perfekt kille. The Perfect Boy är från förra året faktiskt...

Elvis Costello, Man Out of Time (1982)

En kollega till mig fyllde nyss 50 år. Han hade ägnat en stor del av kvällarna innan och funderat ut de 50 bästa eller mest betydelsefylla bitarna i sitt liv. Det blev en lista på 53 bitar. En intressant samling bitar med Lundell, Ebba Grön, Beatles och Queen. Oavsett vad jag tycker om listan så är idén skojig och bitvalet säger en del om den som gjort listan. Själv skulle jag ha mycket svårt att välja ut 50 bitar. Särskilt om jag skulle hålla mig till de som betytt mest. Det är ju inte alltid de är de bästa bitarna. Det är kanske till och med så att det inte är så bra längre. Att de helt enkelt suger, som barnen skulle säga. Ibland döljer dessutom känslorna som biten återskapar bitens verkliga kvalitéer. Man har så goda minnen förknippade med biten att man inte hör hur dålig biten har blivit eller kanske alltid har varit.
Men om jag skulle börja göra en sådan lista så skulle Elvis Costello hamna där med flera bitar. Han följde mig väldans länge eller jag följde naturligtvis honom... Här en bit från hans bästa album Imperial Bedroom (som osannolikt nog inte har remastrats medan taskiga Spike har fått sig ett ansiktlyft), Man Out of Time. Jag tycker nog att den håller fortfarande. Den skulle nog hamna bland top 5 på min 50topp-lista. Elvis tycker själv att det är en av hans favoriter. Elvis skrev uppenbarligen delar av låten i Sverige - bara en sån sak. Biten är från 1982 då Costello fortfarande var en man utanför tiden.

Brendan Benson, Garbage Day (2009)

När jag var liten så fanns det två typer av godis som konkurerade om första platsen - Bridge blandning på Åkes Ica hall och Cubblandning på Konsum. Vilken som var godast varierade från vecka till vecka. De innehöll i stort sett samma sak. En låda med olika godisar i. Varför köpa en låda med samma godisar när man kunde få variation i samma låda? Det temat har jag diskuterat tidigare på bloggen men då gällande musik. Brendan Bensons (från the Raconteurs, som säkert dyker upp på bloggen snart) soloplatta är ett typexempel på en Bridge eller Cubblandning. Varför hålla sig till en stil när man kan variera sig? Garbage Day är en soulig struttig bit med stråkar och Motownkänsla insprängd bland powerrock och Strokesinspirerade bitar. Biten låter glad men inte Brendan. En intressant kombination.

the Rolling Stone, Wild Horses (1971)

Kritik jag får på bloggen är att musiken är för ny. Det är ju inget man känner igen. Jaha. Ja det är klart det finns ett visst överslag för bitar från 2009. För att råda bot på detta och för att blidka mina kritiker kör vi en av världens bästa bitar genom tiderna. Och naturligtvis är det kungarnas kungar the Rolling Stones som står för grannlåten (eh...grannbiten?). Biten Wild Horses denna gång från den fantastiska plattan Sticky Fingers från 1971. Ni vet den där plattan som Andy Warhol designade med en gylf på framsidan med en riktig dragkedja. Var hos J och L på en blöt kräftskiva för några år sedan när en av damerna blev väldans förstjust i dragkedjan. Hon började dra den upp och ned. J såg inte glad ut. Jag tror inte att damen förstod att plattan var original och var värd sin vikt i guld och mer där till. Men jag tror plattan höll - den gången... En blöt fest är som att släppa lös vilda hästar och vem vet vad som kan gå sönder då...

Joan as a Policy Woman, I Defy (2006)

Missförstå mig rätt nu. Musik är viktigt. Ja en av de få saker jag skattar högst här i livet tillsammans med min familj, vänner, upplevelser och fotboll. Men musik är ändå inte lika viktig som den var förr. Jag menar när jag var en si så där 15 till 20 år. Man hängde på skivaffärens dörr för att kunna köpa just den plattan man väntat på. Cyklade hem med ett saligt leende. Lade den på skivtallriken. Lyssnade andäktigt och följde med texterna som oftast fanns på innerkonvolutet. Inget kunde störa en då. Inte en brand. Inte en slottlossning i gränden bredvid. Inte tredje världskriget. Det händer inte ofta jag får den känslan nu för tiden, men Joan as a Police Woman utgör ett undantag. Anthony & and the Johnsons (som jag skrivit om tidigare här på bloggen) sångare sjunger här en fantastisk duett med Joan as a Police Woman. I I Defy smälter deras röster ihop till skön konst. Jag sitter andäktigt och följer med texten på skärmen på min dator. Och ingenting kan störa mig...

Lord-Cut-Glass, Picasso (2009)

När jag var och tågluffade en gång på stenåldern träffade jag en dryg irländare i Turkiet. Han var överklass och skolad i vad han själv uttyckte det i riktig engelska. Han lät som om han arbetade på BBC. Dessutom var ett självutnämnt geni, en kontnär som inte tålde att jämföras med någon. Jag ville ju veta hur hans konst såg ut genom att han kunde jämföra med någon konstnär som jag kände igen, men han tog det som en ren förolämpning. Den enda konstnär som inte fick honom att rynka på näsan och fnysa var Picasso. 'Han skulle jag vilja döda', var hans svar på vad han tyckte om honom. Tur för Picasso att han redan var död, för irländaren menade det verkligen. Från en irländare med ambitioner till en skotte med dito, Alun T. Woodward och hans alias Lord-Cut-Glass. En slags hyllning till Picasso. Typ.

Gossip, Dimestore Diamond (2009)

En av de bästa konserter jag har varit på var när Portishead spelade på den saligt insomnade Vattenfestivalen i Stockholm. En entusiastiskt publik lyckades mjuka upp en skygg och skör Beth Gibbons så till den milda grad att hon släppte mikrofonstativet (som hon vanligtvis står hängande över som om hon skulle falla omkull om hon för en sekund släppte det) och till vår stora förtjusning dansade några steg. Jag får fortfarande gåshud av blotta tanken. En som inte är skygg och definitivt inte skör är Beth Ditto i Gossip. En imponerande kvinna med en rejäl tilltagen kroppshydda. Och en stor portion attityd. Och den bäste soul-punk-pipan i världen. Det här ska tydligen vara musik för män och ja jag gillar det. Dimestore Diamond inleder plattan med ett mission.

Trembling Bells, When I Was Young (2009)

Att få något att låta som 60- och 70-tal och ändå få det att låta nytt är en konst som få fixar. Trebling Bells är ett kollektiv från Glasgow som fångar 60-tals psychadelica och 70-tals folk-rock (två ganrer som jag har svårt med) och gör något helt eget. I en recention, som jag läste för ett tag sedan, vimlade det av referenser. Jag tror det var drygt 50 referenser till olika band från 60- och 70-talet (de flesta helt okända för mig). Att stå på jättars axlar som de sägar i England. Men det är så att Trembling Bells står helt ok på egna ben. Tänd ljus och rökelse, häng mörklila tyger på väggarna, blunda hårt och gunga med i When I Was Young.

Kasabian, Fire (2009)

Det finns dansmusik och så finns dansmusik. I England kan man fortfarande göra intressant dansmusik eller rockmusik med elektiska rytmner. Ni kanske minns eran med Prodigy, Chemical Brothers etc. Den var så stark att till och med U2 försökte sig på ett elektorockalbum (Pop) med tveksamt resultat. I Sverige var det en kort och intensiv era där P3:s Sommartoppen (minns ni det?) toppades av Prodigy. I England lever och frodas fortfarande elektrorocken. Fortfarande med varierande resultat. Rocksnubbarna i Kasabians senaste platta är ett lyckat försök. Ratta in Fire och skruva upp volumen så att fönstren skallrar och tygen flaxar. I'm on Fire...

God Help the Girl, Funny Little Frog (2009)

Förr var radio nästandet enda sättet att lyssna på ny musik. Man satt där och lyssnade och hoppades att man skulle uppfatta vad gruppen eller artisten hette. Det värsta som kunde hända var att man missade det eller att man inte kunde utröna vad som var bandnamnet och vad som var namnet på låten. Denna låt hamnar i den andra kategorin. God Help the Girl som är gruppnamnet är Stuart Murdochs från Belle & Sebastians projekt. Här vill han tydligen förverkliga sin dröm att starta en tjejgrupp. Svårt om man själv är kille. Resultatet är ända riktigt bra med den jazziga sångerskan Cathrine Ireton.
Låten heter Funny Little Frog och är en sådan där skön popdänga med stråkar, blåsinstrument och hela baletten. Vräk på bara! Och som vanligt handlar det om olycklig kärlek. You're my guy and you don't even know it ... you're my funny little frog in my throat.

Eels, That Look You Give That Guy (2009)

Galenpannan med det eleganta artistnamnet E, hjärnan bakom Eels, har ett eget sätt att uttrycka sig. Den fantastiska debuten från 1998, Electro-Schock Blues, slog i alla fall mig med full kraft (någon bit från den plattan kommer säkert att dyka up på denna blogg så småning om). Sedan dess har hans album varit av varierande kvalitet. Men hans texter är alltid en fröjd. Vad sägs om Every day I wake up and wonder why? I That Look You Give That Guy känner man sig som en fjortis igen med olycklig kärlek och allt vad det innebar. Tänk acne, moppar, kroppsfixering och söta flickor i en annan division än man själv. If I could be that guy instead of me...

Ryan Driver, Time & Trouble (2009)

På blogspot finns en blogg som är vansinnigt kul som dissekerar fula skivomslag (katastrofalaomslag.blogspot.com). Jag brukar skratta så att tårarna rinner. Kanadicken Ryan Drivers debutalbum Feeler of Pure Joy hamnar nog snart där. En gubbe utan huvud håller i ett paraply i form av en drake, allt framför en illröd bakgrund. Troligen var tanken något poetiskt, men jag kan då inte förstå vad det skulle vara. Men döm inte inte innehållet efter förpackningen. Ryans skiva är en härlig blandning av vackra singer-song-bitar och stompiga countryspår. Och på Time & Trouble slipper vi nästan helt hans fåfänga försök att sjunga i fallsett.

Arcade Fire, Neighborhood #2 (Laika) (2004)

En av de bästa affärerna jag har gjort är när jag i sjunde klass bytte min brors Kiss-skiva (Alive)motTalking Heads 77. Ni vet den med Psycho Killer. Aldrig hade jag hört något så nervrotiskt som David Byrnes sång. Jag älskade allt Talking Heads gjorde. Min stora sorg var att jag aldrig fick se dem live. Sedan de splittrades har jag väntat och väntat på deras arvtagare. Någon måste det ju finnas som vill axla deras fallna mantlar. Men tänk jag fick vänta ända till 2004 då Arcade Fire släppte sitt fantastiska debutalbum Funural. Plötsligt fanns han där den nervrotiske Byrne fast i ny skepnad. I Neighborhood #2 (Laika), ja biten heter faktiskt så, finns alla rätta beståndsdelar och på rätt plats. Det här är nästan bättre än Talking Heads. Live är de det, i alla fall säger dom det som upplevt båda. På You Tube kan man se dem tillsammans – Arcade Fire och David Byrne spela Talking Heads bitar så intensivt att det troligen kan rasera berg.

Vampire Weekend, Oxford Comma (2008)

Kommer ni ihåg Cornershop och deras hit Brimful of Asha? Sedan jag hörde den har jag alltid varit svag för det som i England kallas multi-cultural fusion och Afro-pop. Blanda Corneshops takter med Violent Femmes barnslighet och en nypa nyfikenhet alá Talking Heads och vips har man New Yorkbandet Vampire Weekend. Plattan som kom ifjol damp ned i mitt knä, eller rättare sagt i datorn, som en glödgad komet. Den brann och den fnyste och den ville bli spelad. Massor med gånger och gärna på så hög volym att grannarna klagade. Oxford Comma kan delvis ses som en fortsättning på fredagens tema, att ta något ur sitt sammanhang. Trots att de afrikanska gitarrerna finns där, lekfullheten med bland annat tempot och de märkliga trummorna som man nästan bara hör om man lyssnar med hörlurar, är det ett enastående stycke musik som står alldeles förträffligt på egna ben.

Emiliana Torrini, Heard It All Before (2008)

Lyxen med att enbart koncentrera sig på en bit är att man kan ta den ur sitt sammanhang och ge den egna ben. Ibland innehåller en platta 10 lugna akustiska bitar och en elektrisk och det är den elektriska som sticker ut och kanske ger hela plattan ryggrad. I andra fall kanske en eller två bitar har en annan stil eller ett annat arrangemang än övriga bitar. Bitar som man minns just för att de särskilde sig. Jag tycker att det är en trend idag att inte göra plattor så homogena som de en gång var. Hos Emiliana Torrini känns nästan alla bitar som speciella och särskilda. Hon blandar friskt stilar och arrangemang. I hennes Heard It All Berfore struttar hon fram uppbackad av rullande mandoliner och taktfast gitarr och orgel. Det låter kanske inte så spännande men tillsammans med hennes härliga röst blir det en härlig bit om förlorad kärlek. Se där ännu en lår om kärlek, om än olycklig. Torrinis platta känns inte unik, men Heard It All Before känns speciell och exklusiv. Tagen ur sitt sammanhang känns det som om jag inte har hört den förr…

Cat Power, New York (2008)

P och jag besökte New York i mitten av 80-talet. Det var allt som jag hade drömt om att det var. Skithöga hus, massor med gula taxibilar, coola människor och inte så coola människor. Och det rök verkligen ut gatorna, precis som på film. En kväll besökte vi en bluesklubb där ett ungt band stod och försökte övertyga en handfull skeptiska människor att de var blusens räddare. Det lyckades inge vidare. De hade dock en fan. En gubbe på en si så där 90 bast. Skrynklig, gråhårig och sliten av ett långt hårt liv. Solbrillor och kostym. Han såg helt enkelt ut som blues. Han drack Rolling Rock och dansade hela konserten. Ensam framför den lilla scenen, med ögonen hårt sammanpressade. Han blundade hela konserten. När bandet hade spelat färdigt öppnade han sina gråblå ögon, drack ur sin flaska, tog på sig en stråhatt och försvann ut i natten.
Cat Power spelar förvisso inte blues, men förmedlar ändå en blå känsla om New York i sin souliga version av Sinatras gamla hit. Cat Power må ha spelat in bättre låtar, men denna har ändå en skön blå känsla som jag tror en 90-årig gubbe skulle dansa till hela natten.

I wanna wake up in a city
That doesn’t sleep
To find I’m Queen (I Cats version är det så) of the
New York

Sweet Billy Pilgrim, Bloodless Coup (2009)

Kommentarer av min blogg som jag får är att det är många, ja allt för många, deppiga och svarta låtar. De menar att bloggen borde kallas Svart blogg. Tack för det men det namnet är ju redan upptaget. För att lätta upp det hela så kanske en hyllning till kärleken passar? Men kom ihåg att kärleken kommer i många skepnader. Sweet Billy Pilgrims Bloodless Coup är en sådan där härlig mix av teknik och hantverk alá Els och Mark Eitzel. Även om tonen kanske inte är så glad så är det faktiskt en hyllning till kärleken. Ja faktiskt kan man betrakta hela plattan som en hyllning till romantiken och kärleken. Jag kanske ska ändra namn på bloggen till kärleksbloggen. Å andra sidan kan det missförstås. Kärleken är trots allt en aning kommersialiserad. Kanske är det dags för en fredlig, blodlös revolution? Upp till kamp för kärleken!

Salim Nourallah, Stranger Than My Own Skin (2009)

Jag har aldrig varit i USAs söder, men jag dras till myten – ni vet dammiga vidder, sprikraka vägar och sådana där buskar som ser ut som trassel som blåser omkring. Kanske är det känslan av isolerring som tilltalar en norrlänning långt från allt. Kanske är det för att det ibland blir skön musik av den där känslan.

Texassonen Salim Nourallah, som är mest känd för att vara med på TV-serien The Wires soundtrack, fångar allt det där. Lägg sedan till lite sådant där Bowisk rymdromantik och man har Stranger Than My Own Skin. Vem faller inte för I’m taking off to Mars, in my vinylcar…? Jag gör det i alla fall.

Niel Young, Just Singing a Song (2009)

När jag pluggade i Umeå hade the Clash en revival och man hörde deras låtar överallt. Så till den milda grad att man ledsnade på flera av låtarna. En gång satt vi ett gäng, drack öl och lyssnade på London Calling. Biten, ja hela skivan, fick mig att tänka på när jag som liten satt och körde bilbana hemma i pojkrummet och lyssnade på London Calling. Ingen trodde mig när jag berättade det. Själva hade de lyssnat på Pippi, Emil och sådant i den åldern. Min Pippi var Joe Strummer och min Emil var Niel Young. När han är lydig och släpper akustiska plattor så hyllas de alltid av den svensk musikjournalistkåren. När han är olydig och gör kick-ass-rock-n-roll ja då är det patetiskt och icke tidsenligt. Direkt till vedbon blir det. Den svenska musikjournalistkåren tycks älska pop men hata rock. Morrissey senaste rock-platta fick ljum kritik och ansågs vara ett gubbrockens snedsteg. Samma gäller den odygdige Emil, jag menar Niel Young, som aldrig gör det andra vill. Nu senast en platta om miljöbilar! En Hey Hey My My om miljön! Eller så kan man ju bara sjunga en sång även om det inte förändrar världen…

Boy George, Sad (1995)

Vi som fick vårt musikaliska uppvaknande på 80-talet fick utså en del hemskheter. Band och bitar som var så dåliga att man aldrig trodde att man skulle få höra igen. Tills någon fick den inte så briljanta idéen att starta en radiostation enbart baserat på denna tveksamma musikalsiska skatt. En av dem var Boy George, ni vet han med för mycket maskara, hattar och fjädrar. Han hade några riktiga monsterhits på 80-talet där pop blandades med reggae i en smörig klibbig mix. De lät inte bra då och ännu sämre nu. 1995 var jag i England och fick höra en låt på en skivaffär som jag gillade. En rockdänga mitt i den engelska gitarrpoppens storhetstid. Till min stora förvåning fick jag veta att det var Boy George jag hörde. Jag köpte inte plattan enbart för att det var just Boy George. Så här i efterhand undrar jag vem Boy George egentligen hade som målgrupp för skivan? Var han en innovativ förnyare eller en Sad före detting som inte visste bättre? Hur som helst är skivan helt ok och Sad en helt OK bit. Faktum är att hans nästföljande U Can Never B 2 Streight från 2002 är en riktigt bra akustisk platta (lyssna exempelvis på Unfinished Business), men den är en annan historia.

Nu tar bloggen en välbehövlig semester och återkommer i augusti med fler sköna bitar. Väl mött och ha en trevlig sommar!

Anthony and the Johnsons, Kiss My Name (2009)

När min frus mormor sjöng var hennes röst svag och vek, men med massor av vibrato. Jag har hört gamla tanter sjunga så många gånger och det verkar vara en generationsfråga. För denna generation är sång det samma som vibrato. De har inte vuxit upp med popmusik som ska vara utan vibrato. Men de saknar inte känsla.

Pop och vibrato brukar faktiskt inte vara en bra kombination och första gången jag hörde Anthony and the Johnsons var det också just det jag hakade upp mig på. Sedan dess har jag ändrat uppfattning. Det blir skön konst när Anthony and the Johnsons poppar till det. Det blir lika känslofullt som när min frus mormor sjöng. Lyssna på Kiss My Name och bilda din egen uppfattning.

Rachael Yamagata, Over and Over (2008)

Surfade på nätet och kom till en amerikansk musiksida. Jag har alltid varit fascinerad över amerikanernas vilja att kategorisera allt. Det finns kategorier och så finns det underkategorier och så finns det under-underkatagorier osv. Fann att det fanns en under-underkatageori som beskrevs som unga, snygga kvinnliga singer and songwriter. Jag letade men fann ingen underkategori för gamla och fula manliga singer and songwriter. Nåja här fann jag intressanta artister som Missy Higgins, Prescilla Ahn och Katie Melua. Men framför allt fann jag Rachael Yamagata. En lågmäld eftertänksam kvinna med, som hon beskriver själv, en underbar barndom. Va? Underbar barndom? Ska inte artister vara trasiga individer med ett helvete till barndom? Vad ska de annars berätta om i sina sånger? Elefanter kanske? Eller varför inte olycklig kärlek och regn och mer regn som i Over and Over.

Hanne Huckelberg, Bandy Riddles (2009)

Jag sitter på bussen. Framför mig sitter två emo-tjejer i 15-års åldern. Eller är dom J-poppare. Ja nått svart är dom i alla fall. Och söta. Tänk om jag hade varit 15 igen. Tänk om jag hade gillat emo. Det närmaste jag kommer är norska singer and songwritern Hanne Huckelberg. Lyssna på Bandy Riddles och häpna vad man kan göra med en New Order-gitarr 2009. Commando M Pigg och Eva Sonesson anno 2009. Fast det är klart emo-tjejerna skulle väl tycka att det här för mesigt eller för konstigt eller för … ja vad vet jag. Jag tycker dock att det är hiskeligt bra. Biten ger mig gåshud. Jag vill ha mer…

Rod Stewart, Maggie May (1971)

När jag var en si så där 15 år på 8o-talet stod Rod Stewart inte i särskilt hög kurs. En gubbe som åmade sig i tighta leopardbrallor och sjöng om sex till taskig musik. Då hade jag inte hört det mesta han gjorde på 70-talet. Det har jag nu. Och man kan ju undra vad en sådan talang gjorde på 80-talet. Ja man kan ju undra vad många gjorde då? Ta Elton John som ett annat exempel. Fantastiska bitar på 70, men urusla på 80-talet. Man känner sig lite lurad som växte upp på 80-talet i tron att de var tråkiga gamla gubbar. Men som sagt på 70-talet kunde de. Maggie May är för visso inte ett sådant där arkivfynd som ingen har hört förrut, men är ändå en riktig pärla. Det känns nästan som om man har lust att spola tillbaka kassetten och lyssna på biten en gång till.

Jag tänker mellanöl, skägga ungdomar som ser ut som om dom är 40 år och knastriga skivspelare i orange plast. Oh Maggie I couldn’t have tried any more…

Lucinda Williams, Essence (2001)

Vissa går i andras fotspår medan andra går sin egen väg. Lucinda Williams hon bara är. Allt blir inte bra, men ibland blir det så bra att det gör ont. Essence gav mig en råsop i solarplexus när den kom 2001. Jag låg raklång och reste mig inte förrän 2007 när hennes Learning to Live kom. Nåja, nästan i alla fall. Det hade varit kul att säga att Lucinda lärda mig att leva igen. Men så dramatiskt har mitt liv inte varit.

Lyssna på Lucindas Essence och njut av en röst som går genom vett och sans. Bäraren av denna röst har varit med om både det ena och det andra. Till skillnad från Emmylou Harris, som kan sjunga Imse Vimse Spindel så att folk gråter, finns det en genuin närvaro hos Lucinda Williams som ibland bara blir för mycket. Här är det dock snyggt balanserat med ett rejält arrangemang. Essence, en av 2000-talets bästa låtar?

Madness, We are London (2009)

Minns ni Madness? Ni vet dom där med Our House in the Middle of the Street? Nu är de tillbaka, med temat London. Sämre teman kan jag tänka mig. Jag minns en blöt kväll i London på den tiden pubarna stängde 11. Det innebar att man satt och hällde i sig öl till dess och sedan gick man och åt middag. Efter typ 10 pints. Jag var inte hungrig. Hamnade istället på en sådan där modern kal bar med speglar och svala människor. Jag full som alika försökte beställa en pint samtidigt som bartendern upplyste mig om att det bara fanns drinkar att beställa. Det fina folket tittade ogillande på mig och sippade på sina gin fizz och manhattans. Jag hade lika gärna kunnat hamna på månen. Då kom killen som skötte musiken på idén att slopa The Orb och istället spela Madness Michael Cane och hela stället förvandlades till en pogande massa. Lycklig och svettig kom jag hem vid fem, sex-tiden efter den ena engelska hiten efter den andra från 80-talet. Kavajerna åkte av, slipsarna kastades över lampskärmar och högklackade skor sparkades av i ett hörn. Till och med bartendern slappande av och hittade några öl att servera.

Nu lyssnar jag på Madness We are London och märker att jag blivit äldre, medan Madness blivit yngre…

Eilen Jewell, Rain Roll In (2009)

Regnet öser ned och rinner i små rännilar nedför fönsterrutan. Det är mörkt mitt på dagen. Jag är låg. Vinet är slut. Min fru är bortrest och barnen hos sin far. Ensam med mina tankar. En dag kommer mitt liv att vara slut och ingen kommer att minnas mitt namn, sjunget Eilen Jewell i Rain Roll In. Som gammal svartrockare blir jag genast på bättre humör.

Det finns massor med unga ensamma kvinnor som sjunger om förlorad eller funnen kärlek, Neco Case och Kate Maki för att nämna två. Eilen Jewell känns kanske som en i raden, men det finns en skörhet som tilltalar mig. Stäng in dig på kontoret, i sovrummet eller i garderoben och lyssna på Rain Roll In och bli en bättre människa!

Coldplay, In My Place (2002)

2002 kan kännes som en evighet sedan eller som igår. Oavsett vad Coldplay har blivit eller en gång var så är In My Place en fantastisk låt. Den har en sådan där upprepande detalj (gitarriffet) som man antingen hatar eller älskar och som ofta gör bra låtar. Jag minns att jag hörde låten första gången i Stoke, England. Köpte sedan skivan direkt av en skum typ som sålde kopierade skivor vid ett bord på Keele University. Naturligtvis var In My Place den enda låten som INTE fanns med på skivan. Jag har faktiskt aldrig ägt låten på platta. Nu återfann jag den på Spotify när jag sporfade (Spoitfy-surfade) på Doves senaste instrumentala mangelskiva, Instrumental of Rust. Lyssna och njut på In My Place och på hur Coldplay en gång lät. Ibland var det bättre förr eller snarare vissa var bättre förr.